Göteborgskravallerna 20 år senare

Kravallerna, upploppen, toppmötet eller händelserna … oavsett benämning gör minnet ont. Polismästaren Håkan Jaldung friades av en enig hovrätt men avslutade ändå poliskarriären. Aktivisten Jonathan Pye dömdes till 20 månaders fängelse men fortsatte sin civila olydnad. Demonstranten America Vera-Zavala protesterade då som nu, men politik på gatan har blivit dramatik på teater. Forskaren Hans Abrahamsson såg hur våldet tog över dialogen och grubblar än i dag på vad som hände. Alla gick vidare, men ingen gick fri.

Redan i februari 1997 beslutades att EU-toppmötet 2001 skulle förläggas i Göteborg. Ett toppmöte samma år som Sverige var ordförande inom EU i kombination med att landet för första gången skulle besökas av en sittande amerikansk president, George W Bush, skulle sätta staden på kartan. Men visst fanns en oro.

Kommunstyrelsens ordförande Göran Johansson ville inte ha det som i Nice, Seattle och Prag där sammandrabbningar mellan aktivister och polis skett några år tidigare då tiotusentals demonstranter, anarkister, kristna, miljöaktivister och antirasister i samklang, försökt stoppa toppmöten genom civil olydnad med kravaller, vandalisering och många skadade som följd. Dialog var nu ledordet. Samma gästfrihet som gällde vid Gothia Cup skulle gälla under de viktiga dagarna i mitten av juni. Nätverk, möten och omfattande planering föregick mötet. Göteborg erbjöd demonstranterna att hyra sammanlagt 10 000 sängplatser i 16 av stadens skolor. Ett informationspaket togs fram, med en karta till skolorna, till Lagerhuset där man skulle checka in, alla demonstrationsvägar, toaletter och annan turistinformation. 

USA:s president landade på Landvetter den 14 juni. Och EU-topparna samlades för att diskutera EU:s utvidgning och miljöfrågor. Utanför de stängda möteslokalerna kunde Sverige och världen se ett sönderslaget Avenyn, skadade poliser, inspärrade aktivister och, för första gången sedan Ådalen 1931, skjutna demonstranter. 

POLISEN

Uppdraget var att skydda EU-toppmötet och president Bush från störningar av demonstranter. Den högst ansvarige, polismästare Håkan Jaldung, lyckades, åtalades, friades och vann göteborgarnas kärlek. Han fick också nog och slutade. Nu berättar han varför.

Håkan Jaldung är laddad. Med utskrifter av förberedda svar på frågor, polisens årsrapport från 2001 och ett uppfräschat minne. Han bjuder på hembakat på en solig altan i hjärtat av Bohuslän där familjen har rötter. Han har kollat upp mig, såklart, och har efter några dygns övervägande bestämt sig. Nu vill han berätta det han inte sa då. Berätta om sveket från politikerna som fick honom att lämna sin post, trots att han friades i alla rättsliga instanser. 
– Jag visste vad jag gjorde, jag dolde ingenting och de beslut jag tog var rätt. Polismyndigheten agerade inte utanför lagen. Adelsohn och Carlsson, däremot, la sig i straffrättsfrågor innan de varit uppe i domstol. 

Håkan Jaldung talar om Göteborgskommittén och de tidigare topp-politikerna Ingvar Carlsson (S) och Ulf Adelsohn (M) som fick uppdraget att utreda vad som hände dessa junidagar då Kungsportsavenyn vandaliserades, polisen sköt skarpt på Vasaplatsen och frihetsberövade 530 demonstranter. Sammanlagt skadades 53 polismän och 90 demonstranter i olika sammandrabbningar. 

I Göteborgskommitténs utredning på cirka 800 sidor står svart på vitt att allt som var planerat dessa dagar kunde genomföras. Formulerat på sex rader. 
– Resten handlar om missnöjet från dem som inte fick genomföra allt de hade tänkt sig, det vill säga demonstrera på vissa platser och träffa politiker för samtal. Utredningen är ensidig. Den borde ha letts av erfarna utredare, inte av yrkespolitiker, säger Håkan Jaldung och häller upp kaffe. 
– Dessa politiker kallade mig till ett möte efter att de skrivit sitt tendentiösa betänkande och på det mötet tog de bara upp allt dåligt vi hade gjort. De brydde sig inte om vad vi sa, de var opåverkbara beträffande innehållet. Jag funderade länge på om jag skulle resa mig och gå därifrån. Men jag lyssnade klart. Sedan ville de att vi skulle äta lunch på Sheraton och skaka hand. Det var patetiskt.

Utredningen följdes av en rad JO-anmälningar och åtal väcktes ganska snart efteråt mot Håkan Jaldung för olaga frihetsberövande och grovt tjänstefel. Pådraget var stort. Inte minst i media. Riksdagspolitiker krävde öppet hans avsättning. 
Men Göteborgs tingsrätt ogillade åtalen. I hovrätten yrkade överåklagaren på fyra månaders fängelse men en enig hovrätt friade. Och Högsta Domstolen tog aldrig upp fallet. Allt föll. Utredningar, betänkanden, JO-anmälningar och politiska utspel resulterade i – ingenting. 
– Ulf Adelsohn och Ingvar Carlsson föll för trycket från många djupt upprörda demonstranter och deras grupperingar, till stor del bestående av politiskt aktiva föräldrar. De kunde inte stå emot. Det är min stora kritik mot dem. 

Själva EU-toppmötet och händelserna runt det har inte påverkat Håkan Jaldung mer än andra svåra uppdrag genom åren, säger han. Det vill säga, gett honom kunskap och erfarenhet. Men de rättsliga efterspelen påverkade honom, på två sätt: 
– Tilltron till de svenska domstolarna styrktes, medan tilltron till enskilda politiker, och dåvarande JO, förlorades. 

Håkan Jaldung hade ett knappt år kvar av sitt förordnande som polismästare när han valde att sluta efter nära tio år. Det är ungefär så länge man orkar vara på topp, på en sådan tjänst, menar Håkan Jaldung. 
Att han år 2001, efter sammanlagt 40 år inom polisen, inte skulle ha varit mogen uppgiften att hantera den största kommenderingen i svensk polishistoria håller han inte med om.  
– Jag tvivlade aldrig på min förmåga. Då skulle jag inte ha fått eller accepterat uppdraget. Jag såg före toppmötet de svårigheter som kunde förväntas, men jag kom fram till att de kunde hanteras.

För sättet han hanterade dessa svårigheter fick han ta hårda skott i efterhand. Själv kritiserade Håkan Jaldung inte någon. 
– Ingen underordnad, inga chefer, inga andra organisationer. Gör man det har man inte klart för sig vad som händer under såna här kommenderingar. Det var mycket som gick rätt också, vågar jag påstå. Det kunde ha blivit så mycket värre.

Håkan Jaldung berättar om alla förberedande möten, bland annat på Utrikesdepartementet, där han och kollegorna fick stopp på flera planer. Till exempel att EU-politikerna skulle åka spårvagn med stadens starke man, Göran Johansson. 
Den interna kritiken inom polisen, från fackligt håll, om personal som inte var utbildad – inte utrustad – för uppdraget, var för Håkan Jaldung en märklig slutsats. 
– Det sas att folk inte användes efter sin kompetens, men när polisförstärkningen väl kom så fanns inte tid att fråga dem vad de var bäst på. Det var bara att skicka ut dem. Men svensk polis hade genomfört många möten innan detta, så de borde haft erfarenhet. Göteborgspolisen klarade i vilket fall som helst det här galant. När kritiken lyftes i media och på andra håll blev poliserna i Göteborg därför oerhört besvikna, säger Håkan Jaldung. Men å andra sidan saknade också berömmet och kärleken från göteborgarna motstycke. 
– Det var väldigt fint.

Brevskörden finns arkiverad på polishuset. Liksom tackbreven från UD, Tony Blair, George W Bush och Jacques Chirac. Hemma hos Håkan Jaldung finns också en kartong med sparade skatter. Vykort och brev från privatpersoner som uttrycker tacksamhet, och gratulerar honom till frikännandet.

Håkan Jaldung kallar inte Göteborgskravallerna för kravaller. Han kallar dem för upplopp. Kanske för att han är så gammal, säger han och berättar om en blodig händelse i början av 1970-talet när han var ridande polis och Olof Palme förstamajtalade på Götaplatsen. KPMLr:arna var där i tusental och spetsade hästar med sina flaggor när polisen red in i folkmassan. 
– Det kallar jag för kravall. 2001 var det lite annorlunda.

Det var det.

50 000 demonstranter, 43 olika demonstrationer, 2 500 poliser och 600 polisinsatser under tre dagar. Hvitfeldtska, Vasaplatsen, Avenyn, Schillerska … alla blev de platser förknippade med skadegörelse och våld. Polismyndigheten i Västra Götaland skriver i sin årsrapport att polisen klarade sitt huvuduppdrag. EU-mötena kunde genomföras, liksom demonstrationer och manifestationer. Men i rapporten står det också: »Svensk polis har aldrig tidigare mött ett sådant våld. Kraften och hänsynslösheten i våldet blev värre än väntat …«
Demonstranterna å sin sida upplevde ett övervåld från polisen. Håkan Jaldung förstår det. För ett visst mått av övervåld får polisen använda i hotade lägen.
– Där fanns säkert de som balanserade på gränsen.

Våldsamheterna till trots är det initiativet att belägra Hvitfeldtska, precis innan allt skulle börja, som stått i centrum för den starkaste kritiken mot polisen. 
Denna händelse är också Håkan Jaldungs starkaste minne från dessa dagar. 
– Jag bodde själv inom avspärrat område då, så jag gick till polishuset klockan sex den morgonen och möttes av underrättelsechefen och spaningschefen redan vid ingången och fick information om läget på gymnasieskolan. Jag förstod direkt att ett beslut var nödvändigt.

Han tog det efter samråd med stabschefen och den juridiska rådgivaren i staben, med stöd av §23 i polislagen. 
– Läget bedömdes som akut, det var beslut och verkställighet som krävdes. Och utsedda chefer löste uppgiften utmärkt utifrån förutsättningarna, tillsammans med sin personal.

Anklagelserna om att detta var en överloppsgärning avfärdar Håkan Jaldung med att kritikerna inte begriper hur en sådan här kommendering fungerar. 
– Närspaningen, det är den som ger lägesbilden. Inte gamla underrättelserapporter. Tidigt denna morgon fick jag från närspaningen att det pågick förberedelser för brott inom det avspärrade området. Det var nu på morgonen det var läge för oss att göra någonting. Bushs plan skulle landa. Hade de där ungdomarna på skolan bara skjutit iväg en enda raket så hade det inte landat. Så jag skrev ner beslutet – ordern – med kulspetspenna på vitt papper och sa till min närmaste man »den här förvarar du personligen för mig«. Och papperet finns, så det var formellt riktigt

I en situation som denna finns ingen tid att finlira, säger Håkan Jaldung.
– En del kritiker, bland annat dåvarande JO, tror att man har tid att sitta och formulera sig, skriva långa meningar för att få fram ett ja eller nej. Du får utveckla resonemanget senare, för du har hundra beslut om dagen att ta ställning till. Så är det. Och det förstår yrkesåklagare och domstolar.

Att det ändå fanns saker som kunde gjorts bättre de här dagarna håller Håkan Jaldung med om. Till att börja med förberedelsearbetet.
– Alla de inresta politikerna skulle ha egna eskorter och alla kom i egna flyg till Landvetter och Säve och sedan kom Air Force One med hela sitt gäng. Det slukade resurser, och vi ville ha förstärkning från den särskilda beredskapspolisen för att klara detta. Men vi fick nej. Att jag accepterade det, det var mitt misstag. Nu fick vi använda polismän till dessa eskortuppdrag istället. Poliser som vi hade behövt i stan.

I efterhand uppstod rykten om att svensk polis tog order av amerikansk säkerhetstjänst. Eller att ordern kom från svensk regering om att »göra som amerikanerna säger«.

Var du bakbunden?
– Det här kom fram i forskaren Hans Abrahamssons bok och det är enbart spekulationer. Abrahamsson är en jättebra kille, men han hade för dåligt faktaunderlag. Han är forskare, jättedriven, men tesdriven. Det var synd att jag inte bemötte honom tidigare. Då hade jag kunnat skingra hans tvivel.

Den pågående förundersökningen, rättsprocessen, mot Håkan Jaldung hindrade honom att sitta ner med Abrahamsson då, när det hade behövts, säger han.

Nu berättar Håkan Jaldung att han hade ett enda samråd med amerikanska Secret Service under den här tiden, i en lokal utanför polishuset. Där gjorde man upp om hanteringen och säkerheten vid Sheraton, där president Bush bodde. Secret Service skulle svara för närskyddet runt presidenten, men fjärrskyddet skulle den svenska poliskommenderingen svara för. Dessutom diskuterades huruvida den amerikanska polisen runt Bush skulle få bära vapen på allmän plats. 
– Då svarade jag att eftersom vi tar hand om fjärrskyddet så vill vi inte ha amerikansk polis öppet beväpnad på gatorna. De köpte det. Så såg vår överenskommelse ut. Och det gick ju jättebra.

Trots övertygelsen om att han handlade rätt och riktigt finns det ett beslut som Håkan Jaldung ångrar att han inte tog. Och det hade kanske betydelse för händelserna på Vasaplatsen, där demonstranter blev skjutna. En av polisens utsända observatörer, en dansk polisman, varnade Jaldung för att låta poliserna ha sina privata mobiltelefoner med sig ut. Han föreslog att man skulle skapa en tillfällig telefonväxel, bemannad med en operatör som kunde ta kontakt med poliserna.
– Ni kommer att få bekymmer med detta annars, att anhöriga ringer, sa dansken. Jag förstod inte det, vi hade ingen erfarenhet av det och jag följde inte det rådet. De borde jag ha gjort. Masspsykosen som uppstod i Vasastan kanske hade mildrats om poliserna, som redan kände sig oerhört hotade där, inte hade blivit uppringda av sina oroliga barn. Det påverkade dem säkert, och bidrog kanske till något annat. Jag ångrar att jag inte lyssnade på dansken. Och att jag inte pratade med Hans Abrahamsson tidigare.

Håkan Jaldung, så här i eftertanken, kommer på en sak till som man kan lära av händelserna i Göteborg 2001.
– Att sluta i tid. Det svåra är nämligen inte att starta en insats, utan att avsluta den. Det är ett bekymmer, att man ofta håller i gång insatserna för länge. Det tär på personalresursen.

Men också detta fick ett slut. Och Håkan Jaldung gick vidare mycket snart efter rättegångarna. Så snart att han befann sig i Libanon när han friades i tingsrätten. 
Den internationella utblicken sedan tiden inom Rikspolisstyrelsen gav honom en ny civil karriär med strategiska uppdrag. Olika företag och banker har skickat ut honom för polisiära och juridiska insatser. Som ett projekt i Kazakstan för några år sen, när stora motorvägar skulle byggas mellan Kina och Europa och lagstiftning behövdes för knutpunkter kring dessa vägnät. 
– Jag har jobbat i 18 andra länder sedan jag lämnade Göteborg, senast för två år sedan i Saudiarabien. Erfarenheten har lärt mig att Sverige har en bra polis, men inte bättre än andra länders. 

Närmast handlar livet om att få umgås med barn och barnbarn igen, efter pandemi och vaccinering. Men hypotetiskt, skulle Håkan Jaldung få frågan om en kommendering liknande den 2001 skulle han mycket väl kunna tänka sig att ta uppdraget. 
– Varje sak har sitt och jag har aldrig lagt in något personligt i mitt arbete. Det kan vara en brist, att jag fungerar så, men jag ser aldrig tillbaka. Jag ältar aldrig. Jag överväger, sedan går jag vidare. 

AKTIVISTEN

Jonathan Pye var en av hjärnorna bakom den planerade civila olydnaden och fick ett av de längsta fängelsestraffen. Nu berättar han vad AFA egentligen ville göra. 

– Ingen har tidigare frågat, säger Jonathan Pye, apropå att han nu väljer att berätta om målet med de protester som ledde till hårda straff för honom och andra aktivister efter EU-toppmötet. 
– Många har utgått från att vi ville attackera mötet med gatsten. Det vi planerade var andra saker, säger Jonathan Pye och blickar ut över Göteborg sett från Ramberget. 

Ett av hans tydligaste minnen från 2001 är det när han greps. 
– Jag sov nästan ingenting under de här dagarna, jag kände så stort ansvar för allt som skulle genomföras och höll på hela nätterna med att styra upp och dra i trådar och rädda projekt som höll på att gå om intet. Jag levde på adrenalinet. När jag väl blev gripen fick jag först rejält med stryk, men när de satte mig i bilen och sa på polisradion »vi har tagit Pye« så minns jag att jag tänkte: »Nu har jag inte längre något ansvar. Nu finns det inget mer jag kan göra.« Och så slocknade jag.

Detta var lördag 16 juni och Jonathan Pye hade sökt sig från den upplösta demonstrationen på Järntorget och skulle sätta sig på en bänk på Kungshöjd med en kompis och några öl, för att prata igenom läget. En civil polispatrull, antagligen narkotikaspan »för de var ganska ruffigt klädda«, passerade i bil och tvärbromsade plötsligt. 
– De kom springande mot mig och hoppade i farten över en annan parkerad bil, och när ägaren till den protesterade drog en av poliserna sitt vapen och skrek åt honom att backa. De var väl så övertaggade, kan jag tänka. Sedan drog de ner mig på marken och började slå mig. Högerbenet blev så skadat att jag haltade i många veckor. Åklagaren utgick sedan från att jag hade skadat det under kravallerna, säger Jonathan Pye som också berättar om en senare misshandel i häktet. En händelse som anmäldes internt, av en annan polis, men ärendet lades ner direkt, berättar Jonathan Pye, som nu vill komma till det han vill säga.
– Under det första mötet vi hade i Stockholm tillsammans med olika AFA-grupper i Sverige och Danmark konstaterade vi att EU-toppmötet 2001 skulle bli den största poliskommenderingen i svensk historia. Vi sa då att det dummaste vi kunde göra var att samlas på Götaplatsen och gå ner på Berzeliigatan och försöka ta oss in på mötet. Ironiskt nog var det exakt det som till slut hände.

I Göteborgs AFA-grupp var de 12–15 personer. De flesta var i tjugoårsåldern, några levde på studielån. Nästan ingen hade körkort. Men om resurserna var små ekonomiskt och fysiskt, så fanns desto mer tid och energi. Jonathan Pye ägnade i stort sett hela år 2000 åt att planera inför toppmötet, säger han.
– Vi ville uppnå två saker: utföra radikala protester utanför det tillåtna utrymmet och samtidigt behålla samarbetet med den breda vänstern och tryggheten det innebar att ingå i ett större kollektiv. 

AFA ingick i nätverket Göteborgsaktionen som samlade de flesta av de organisationer som planerade protester mot toppmötet och därför bestämdes, enligt Jonathan Pye, att även det så kallade svarta blocket, de maskerade demonstranterna, skulle hålla sig till regeln att inte genomföra någon våldsam aktion. 
– Vi lovade att inte använda våld förutom i självförsvar och höll oss också till det. 

Eftersom AFA-aktivisterna hade tid och energi fick de också ansvar för gemensamma åtaganden, exempelvis att bygga upp en informationscentral. 
– I dag hade det räckt med ett Twitterkonto. Men på den tiden krävdes mycket folk för att organisera detta. 

Utöver detta planerade AFA att under första dagen av protesterna leda tre demonstrationståg som skulle utgå från Götaplatsen: det lila, gula och gröna. Dessa skulle avslutas som sittblockader runt toppmötet. Senare skulle en Reclaim the city-gatufest hållas i Bältesspännarparken nära ministrarnas middag på Trädgår’n. Här skulle aktivisterna protestera med hög musik och sång. 
– Vi räknade då med att polisen skulle storma vår gatufest och att detta tumult skulle störa, och i bästa fall avbryta, ministrarnas middag.

Så blev det inte. Polisen spärrade av området med containrar, och eftersom gatufesten Reclaim the City då inte kunde genomföras i Bältesspännarparken blev det en spontan flytt till Vasaplatsen. En betydligt mindre väl förberedd gatufest som slutade med skottlossning. 
– Festen attackerades av fotbollshuliganer och senare polisen, vilket ledde till stenkastning och tre skottskadade demonstranter. Hade vi fått vara där ifred, hade dessa kravaller nog uteblivit.

Under den sista dagens stora demonstration för alla som kommit för att protestera var AFA:s plan att bli »det festligaste blocket«. 
– Vi hade 1 000 ballonger med AFAa-loggan på, liksom Attac-rörelsen hade sina. Vi hade delat på kostnaden för en behållare med helium med dem. Vi skulle fortsatt vara maskerade, men för att avdramatisera skulle vi ha Lisebergskaninöron också. 

En sak till hade AFA planerat, säger Jonathan Pye och här vill han inte avslöja för mycket detaljer eftersom det finns människor han vill skydda. Men det fanns också planer på att slå ut strömmen på hotell Sheraton, där president Bush bodde. 
– Vi skulle sabotera ett elskåp som skulle göra presidentens hotell strömlöst.

Det blev ingenting av detta heller.
– Polisen stoppade nästan allt vi hade planerat. De var effektiva och brutala. 

Till skillnad från många tycker inte Jonathan Pye att polisen misslyckades, i den bemärkelsen att de var duktiga på att slå ner på vad AFA hade tänkt göra. 
– Om de inte hade gjort det hade det å andra sidan inte blivit några kravaller.

Med polisens oväntade tillslag på olika adresser i Göteborg bland annat Hvitfeldtska gymnasiet gick alla förberedelser i kras. Sannolikt hade de någon form av informatör på plats, tror Jonathan Pye, för de visste väldigt mycket. 
– De tog med sig allt. Små påsar som förberetts till alla, med kartor över Göteborg, näsdukar att maskera sig med och små visselpipor i. Våra lila, gula och gröna flaggor till blockaderna. De tog till och med ballongerna. 

Några vapen hittade de dock inte, för det fanns inga.

När polisen intog skolan blev Jonathan Pye och 500 andra instängda. Många av dem låg och sov när avspärrningen/inspärrningen inleddes. Vad som sedan hände på Hvitfeldtska finns det många vittnesmål om, skadegörelse och utbrytningsförsök, och attacker från båda sidor. Räddningstjänsten fick hämta en svårt hundbiten tonåring med ambulans. Men Jonathan Pye tog sig ut. Med hjälp av en kreativ demonstrant från England och en planka lyckades han ta sig över polisens containrar. Utanför avspärrningen upplystes han av en kamrat om att han var efterlyst. I ett försök att lämna över sin roll som kommunikatör för nätverket skedde då en missuppfattning. De telefoner som användes i samordningen togs ur bruk. Väldigt många som var inställda på att medverka vid fredagens planerade blockad visste plötsligt inte vad de skulle göra. Ett förvirrat svart block som inte längre visste hur, när eller var blockaderna skulle ske samlades på Götaplatsen och gav sig istället ner för Berzeliigatan mot toppmötet.
– Precis det vi inte hade tänkt, konstaterar Jonathan Pye.

Där och då inleddes det som senare blev »Göteborgskravallerna«, menar han. Bilderna av ett vandaliserat Avenyn som kablades ut över världen. 

Inget blev som de hade tänkt sig, men Jonathan Pye ser det inte som ett misslyckande.  
– Polisen agerade utanför lagen när det genomförde massarresteringar, gatstenskastning och beslag av en mängd material som inte var kopplat till brottslighet. Men de var beredda att göra övertramp för att förhindra våra planer.

Precis som ni var beredda att göra övertramp för att störa toppmötet och Bush? 
– Vi anser ju att vi hade moralisk och politisk rätt att göra det, men ja, man kan säga att vi tänkte lika. Vi är nog den grupp som är minst förvånade över polisens ingripande. Vi förväntade oss att de skulle slå oss. Vi var väl kanske inte beredda på att de skulle skjuta på oss, men vi visste av erfarenhet att den svenska polisen är väldigt hårdhänt, jämförelsevis, gentemot vänstergrupper. 

Vad tror du det beror på?
– I Tyskland, Frankrike och Spanien är polisen mer van vid starka protester. Den svenska polisen är van vid lydnad och tog det nog väldigt personligt när folk vägrade göra som de sa. De var ovana, och några blev säkert rädda, men det där är lite överdrivet också. Många poliser tog egna initiativ och försatte sig självmant i hotfulla situationer. 

Jonathan Pye och hans anhängare hade hoppats på något annat, men förstod att det de hade tänkt göra skulle bli svårt att genomföra. Men han säger att han kände ett ansvar som göteborgare och samhällsmedborgare att ändå försöka. Att agera. 
– Vi är ju antikapitalister och såg ju det som att mötet var illegitimt och att George W Bush var en krigsförbrytare. Vi ville bryta illusionen av en harmonisk tillställning utan motstånd. Och några år senare började ju EU ha sina toppmöten i Qatar och andra odemokratiska länder.  

Jonathan Pye fick ett långt straff. Först fyra år av tingsrätten som sedan sänktes till 20 månader i hovrätten. 
– I efterhand kan jag tänka att jag nog ändå kom psykiskt lindrigare undan än många andra. Jag var helt isolerad under hela häktningstiden i tre och en halv månad, och under den tiden var folk väldigt arga men rubrikerna om medelklasslynglar och huliganer såg jag inte så mycket av. När jag kom ut hade händelserna 11 september i USA tagit över och fokus flyttats från oss. 

När vi träffas har Jonathan Pye två veckor tidigare ställts inför rätta. Civil olydnad är fortfarande hans vapen, nu i förgrunden för Extinction Rebellion (XR), en internationell rörelse som använder »fredlig civil olydnad för att uppnå radikal förändring i syfte att minska risken för samhällelig och ekologisk kollaps«.
Jonathan Pye skrev en C-uppsats i fängelset och arbetar i dag som arkeolog, medan flera andra av dem som dömdes efter kravallerna i Göteborg 2001 avtjänar nya fängelsestraff. 

Vad skiljer dig från dem?
– Det kan jag inte säkert veta, men jag hade hela tiden ett stort stöd i min omgivning som flera av de andra kanske saknade. Jag fick hundratals vykort i häktet medan många av de andra rycktes med spontant utan att ha ett nätverk bakom sig. 

Kan känna dåligt samvete för dessa medlöpare?
– Nej, faktiskt inte. Vår bedömning var ju att det var värt att ta stora risker. Jag menar, tre personer blev skjutna och skottskadade, det var ett väldigt högt pris för att protestera. Men vi behövde visa att vi fanns. Att det finns ett motstånd, att inte alla accepterar den här fruktansvärda förstörelsen, orättvisorna och krigen som pågår i världen. 

Det demokratiska underskottet, som den breda demonstrationsmassan protesterade mot i Göteborg 2001 har sedan dess bara vuxit, ser Jonathan Pye.
– Ekonomin är global och odemokratisk, och nationalstaterna har liten möjlighet att påverka den. Något alternativ till den rådande marknadsekonomiska diskursen syns inte till, anser Pye som vill vara hållbar även som aktivist och därför slagit in på nya spår.
– Klimatkampen är den bästa ingången nu. Klimatkrisen tydliggör nödvändigheten av att nedmontera kapitalismen.

Så hur ser ditt mål ut nu?
– Inom Extinction Rebellion är vår målsättning att införa medborgarråd för att ta fram en lösning. Det är en process som både är transparent och demokratisk men ändå bryter status quo. Demokratiskt för att även om vi försöker pressa fram beslutet om dess införande med civil olydnad så kommer människor från hela befolkningen lottas in i dessa råd. Även de som tycker att vi är helt fel ute.

DEMONSTRANTEN

Hon var demonstranternas ledstjärna, han den entusiastiske medlaren. Båda företrädde Attac-rörelsen. America Vera-Zavala tycker att de lyckades. Hans Abrahamsson ser händelserna i Göteborg som kanske sitt livs största misslyckande. 

I Sommar i P1 den 9 juli 2001, bara veckor efter Göteborgs-händelserna som America Vera-Zavala väljer att benämna dem, var hon trött och väldigt färdig med poliser och aktivister som gjorde fel, och politiker som inte gjorde rätt. Men fast bestämd att gå vidare. Kvar i känslan av att vara anförare av en stark opinion. Känslan av att ha initiativet. Sommarpratet, som på den tiden sändes live, blev terapeutiskt för den då 25-åriga America. 
– Att få skriva ner, få tala till punkt, välja musik och framträda utan att någon avbröt blev den terapi jag behövde då, men inte hade råd att gå i. 

Och det hon sa då, och senare också formulerade i den bok som utkom samma år, med titeln »Global rättvisa är möjlig«, är fortfarande aktuellt, menar America Vera-Zavala.
– Allt som står där, varenda politiskt krav om att beskatta, skriva av och investera, gäller fortfarande.  

Inget av det som tog sin början i hennes kök i Fredhäll i början av 2000, då idén om en svensk Attac-rörelse formades, har genomförts. Men det har inte gjort henne desillusionerad. Hon känner inte hopp, det går inte, säger hon, men hon känner en plikt att ha hopp om politiska rörelser och politisk förändring.
– När jag var 25 var min största skräck att jag en dag skulle vakna upp och vara höger. Det behöver jag inte vara rädd för längre. Har jag ändrat mig så har jag snarare blivit mer radikal. 

America Vera-Zavala beskriver fortfarande toppmötesdagarna 2001 som den starkaste upplevelsen i hennes liv. 
– Den slår allt, inklusive tre förlossningar, och ju större perspektiv jag får desto mer övertygad blir jag om att vi var så nära att göra världen till något bättre.

Ändå kände hon konstant tvivel under den där långa helgen. Inte på den egna kraften och rörelsen. Men ett toppmöte är ett toppmöte. Ett välregisserat skådespel. 
– Jag var stjärnan, för att den rörelse jag företrädde var så stark och omtyckt. Vi kom till tals för att vi hade opinionen i ryggen, så statsminister Göran Persson och Leif Pagrotsky som jag debatterade med på Göteborgs Universitet var i alla fall tvungna att åtminstone -»låtsaslyssna« på oss och våra förslag.

Ett större problem var ändå allt som inte var regisserat, säger America Vera-Zavala.
– Som att det plötsligt uppstod hundratals containrar utanför Hvitfeldtska. 

Vilket spolierade den sedan länge planerade alternativa konferensen, som varit ett givet inslag under andra EU-toppmöten. 
För 20 år sedan kände hon sig mest sviken av polisen, staden eller kanske media. I dag svarar hon: politikerna.
– Alla de här socialdemokratiska regeringarna inom EU som var samlade där. Varför antog inte de våra krav och gjorde dem till sina? Då hade vi kanske inte varit så illa ute som vi är i dag. De svek mig och deras svek lade grunden för Greta-generationen.

Forskaren Hans Abrahamsson vid Göteborgs Universitet har i dagarna fått i uppdrag att skriva ett nytt förord till En delad värld, hans bok om bakgrunden till upploppen 2001, som ska tryckas i nyutgåva. 
Hans Abrahamsson är tveksam till allmänintresset, men själv har han inte upplevt en dag på tjugo år som inte »Göteborgshändelserna« varit närvarande i hans liv. 
– Det är kanske mitt livs största misslyckande. Jag tog Göran Perssons och Håkan Jaldungs intresse för dialog på allvar. Jag misstog mig helt och bidrog därmed till att invagga unga aktivister i falska förhoppningar. 

Hans Abrahamsson pratar om den så kallade konfrontativa dialog som inför EU-toppmötet kom att -kallas Göteborgsmodellen. Skärmar på stan och anvisade talarforum som skulle möjliggöra en direkt dialog, ett möte mellan allmänhet och politiker.
– Jag borde ha gjort en riskanalys och sagt: »Vad gör vi om det inte fungerar?«.

Trots att han tidigare jobbat i Angola och Mocambique och på nära håll sett hur amerikansk säkerhetstjänst verkar i samband med presidentens statsbesök, kunde han inte tro att Sverige skulle utsättas för samma taktik, säger han. 
– I dag, med hjälp av Edward Snowden och andra förstår vi lättare hur amerikansk underrättelsetjänst arbetar.

Deras agerande blev förödande för ungdomarna i Göteborg, konstaterar Hans Abrahamsson som förebrår sig än i dag. De första åren efter toppmötet var han »maniskt upptagen med att försöka gå till botten med vad som hänt«. Tog ett friår, ett stort lån, och gav sig ut på en forskningsresa till USA och Latinamerika i sin jakt på svaren. 
– Det var min terapi. 

Polismästare Håkan Jaldung är ett särskilt kapitel för Hans Abrahamsson. Jaldung, som han kallar »Håkan« och som han å ena sidan respekterar, å andra sidan anser bröt mot lagstiftningen med beslutet att först belägra och sedan storma Hvitfeldtska. Hans gillar Håkan. Tycker att han är klok. Men Hans Abrahamssons tolkning av händelserna i Göteborg och dess efterspel är att Håkan Jaldung först manipulerades, sedan demoniserades. 
– Göran Perssons strävan att locka hit Bush till varje pris bidrog till en dold inblandning av amerikansk underrättelsetjänst som få förutsåg. Jaldung fick felaktig säkerhetsinformation i förhållande till hur det såg ut i verkligheten. När politikerna sedan såg konsekvenserna av det så gav man honom skulden.

Med få undantag intresserade sig inte heller politikerna, vare sig lokalt eller nationellt, för hur händelserna i Göteborg kom att påverka ungdomarnas tilltro till svensk demokrati, anser Hans Abrahamsson. 
För egen del hamnade han i kylan på Göteborgs Universitet under de där första åren efter 2001. 
– De ogillade starkt att jag i min roll som forskare engagerade mig så mycket i politisk aktivism. Men i Malmö tyckte de att jag var någonting viktigt på -spåren och högskolan där erbjöd mig en professur. 

Den konfrontativa dialogen, som med några undantag uteblev under EU-toppmötet, har också fortsatt engagera honom genom uppdrag för Sveriges kommuner och regioner, SKR.
Hans Abrahamsson tror att det har varit bra för -honom att han har fortsatt arbeta med dessa frågor. Engagemanget i Attac-rörelsen som bottnar i en vilja att bekämpa orättvisor i världen driver honom än, och någonstans är han också ute efter revansch. 
– Jag vill visa på att dialog fungerar, visa på vikten av dialog för att undvika konflikt och våld. 

Det handlar också om en djup sorg och skuldkänsla.
– Vi bidrog allihop till att förstöra den politiska framtidstron för väldigt många unga människor, säger Hans Abrahamsson som än i dag, runt om i Sverige, möter människor som var med i Göteborg 2001 och som berättar hur det påverkade dem, skadade deras tilltro. 
– Det är min akilleshäl. 

Instängningen av de boende på Hvitfeldtska är den starkaste minnesbilden även för Hans Abrahamsson. Han satt med i den dialoggrupp som kallades »Måndagsklubben« och som skulle fungera som en brygga mellan demonstranter, polis och politiker.
– Just den här förmiddagen deltog inte Håkan Jaldung i mötet. När jag slog på telefonen efteråt förstod jag varför. Då ringde människor mig inifrån Hvitfeldtska. Och Jaldung höll presskonferens där han berättade att de spärrat av runt skolan av säkerhetsskäl. 

Vad som hände sedan är väl dokumenterat från alla håll. Det bestående, inte bara i minnet utan också i samhället, menar Hans Abrahamsson, är en misstro. Den misstro han själv upplevde under de två timmarna på Hvitfeldtska har han sedan känt igen i dagens främlingsrädsla, rasism och islamofobi. 
Om Hans Abrahamsson hade fått chans att göra om och göra bättre, skulle han för det första sett till att han och Håkan Jaldung lärt känna varandra, att de hade träffats mer inför EU-toppmötet.
– Då tror jag faktiskt att vi hade kunnat hjälpa honom till att senare göra bättre bedömningar. Inte minst hade vi kunnat tala om för Håkan att det terroristhot som amerikanerna uppmärksammat honom på helt saknade förankring. 

I Göteborg kommer chansen kanske inte åter, men i stadsdelen Norrby i Borås jobbar Hans Abrahamsson för närvarande med ett projekt som sticker ut. Ett exempel på hur man kan bidra till att människor får göra sin röst hörd, skaffa sig drägligare livsvillkor och känna sig behövda. 
– Då måste man föst bygga upp självinsikt, sedan stärka de boendes kollektiva förmåga att se de möjligheter som erbjuds. Hittills är gensvaret från många boende i Norrby stort, säger en entusiastisk Hans Abrahamsson. 
– Jag tror fortfarande att den konfrontativa dialogen är möjlig, Man ska inte föra den för att bli överens, man ska föra den för att öka förståelsen för andras ståndpunkt. 

Det är så fördomar och missuppfattningar motverkas. Den vanligaste missuppfattningen av händelserna 2001 är enligt Hans Abrahamsson bilden av att de unga människorna på gatorna var ett gäng huliganer som satte eld på hela stan. 
– Man överdriver både effekten av det och våldsamheterna, och jag ser i dag än tydligare vad den här globala rättviserörelsen, och Attac-rörelsen, jobbade för då. De insåg att beslutsfattarnas tro på marknadens självreglerande förmåga var en illusion. 

Göteborgskravallerna blev ett bakslag för Attac-rörelsen och händelserna i USA den 11 september satte definitivt punkt för framåtrörelsen. 
2006 började America Vera Zavala verka som dramatiker. Hennes engagemang tog inte skada av det som hände i Göteborg, säger hon. Men skadad blev hon.
– Det finns inte någon som i dag kan säga att de visste vad som skulle hända. Det hände ju bara helt galna saker, säger hon. Och insikten om USA:s inblandning i allt blev en smärtsam ögonöppnare. Personligen känner hon ändå att Attac-rörelsen lyckades nå ut med sina frågor och fick starkt gehör. Skulle hon sommarprata i dag skulle hon dock prata om rasism. 
– Sverige har aldrig varit så nationalistiskt under hela min livstid som vi är i dag. Gräns över gräns har överskridits och vi för i dag en nationell politik från att tidigare alltid haft tredje världen i fokus. 

Det globala perspektivet är tappat. Och med pandemin har allt satts på paus. Idéer om solidaritet, omfördelning, global rättvisa, skadas väldigt mycket av att inte få träffas, medan idéer om att stänga ute gynnas av det vi gör nu, säger hon. Isolerar oss. 
– Att inte ens kunna gå i förstamajtåget … Nej, det finns inget som jag längtar så mycket efter som att gå i ett demonstrationståg.

Det fanns en period då de var ovänner. America Vera-Zavala var arg och trött på Hans Abrahamssons tjat om vad som hände, medan han starkt ogillade hennes frispråkighet.  

I dag förstår hon att det han gjorde då var nödvändigt och följer med intresse hans arbete i Borås. I dag uppskattar han och förstår vad hon skriver om rasism. Båda värnar de sin fortsatta dialog. 

Ingvar Carlsson om Göteborgskravallerna:

»Det kan hända igen«

Den 20 juni 2001, en vecka efter Göteborgskravallerna, tillsatte regeringen den så kallade Göteborgskommittén. Uppdraget var att »överväga och föreslå åtgärder som med behållen respekt för demonstrationsfriheten kan leda till att allvarliga ordningsstörningar kan undvikas«. 

Ordförande blev tidigare statsminister Ingvar Carlsson. När utredningen presenterades i januari 2003 framkom kritik, bland annat mot polisen där man tyckte att rikspolisstyrelsen skulle tagit ett större ansvar, att polisen hade dålig utrustning, att radiokommunikation inte fungerade och att det fanns stora samarbetsproblem mellan polisen i Göteborg, Säpo, Rikspolisstyrelsen och Rikskriminalen.
– Polisen i Västra Götaland hade en attityd av att »detta klarar vi själva« sa då förre moderatledaren Ulf Adelsohn, ledamot i kommittén, till Svenska Dagbladet när rapporten presenterades. 

Utredningen baserades på över 150 intervjuer och är på över 800 sidor. 

I dag är Ingvar Carlsson 86 år och sparsam med intervjuer. 
För Faktum vill han dock ge sina svar på några frågor om dagarna som fortfarande är smärtsamma.

Vilket ansvar tog politikerna för hur EU-toppmötet och demonstrationerna förbereddes och genomfördes?
– Ansvarsfrågan var tydlig. Politikerna ansvarade för toppmötet, det var regeringens ansvar. Demonstrationerna var polisens – att värna demonstrationsrätten så att alla gruppers åsikter kunde komma fram. Det var ett stort möte med mycket förberedelser. Och visst fanns det en oro, detta var ju i en tid då stora demonstrationer runt i världen präglades av våldsamheter och skadegörelse. Så det var många möten för att planera hur det skulle genomföras i Göteborg. 

Vad hade kunnat göras annorlunda, anser du?
– Mycket. Polis och demonstranter skulle ha pratar med varandra mer i ett tidigare skede, det hade behövts en djupare diskussion. Utredningen på 800 sidor visade att polisen var underbemannad och hade dålig utrustning. Bland demonstranterna fanns allt från pacifister till internationella demonstranter som mer eller mindre kom till Göteborg bara för att skapa bråk. Det blev oerhört besvärligt. Våldsamheterna tog uppmärksamheten från alla dem som ville göra sina röster hörda, de som brann för att nyttja sin demokratiska rätt och ville påverka samhället. Både bland poliser och demonstranter framkom en stor besvikelse. Trots allt så kunde EU-toppmötet genomföras, liksom 95 olika demonstrationer. Men de uppmärksammades inte, istället fick kravallerna och våldet allt fokus. 

20 år efteråt – vad minns du starkast? 
– Jag är nog inte ensam om att det starkaste minnet inte är det politiska innehållet eller de beslut som togs – utan våldet. Att Avenyn slogs sönder, skottlossningen, Hannes Westberg som var nära att avlida av sina skador.  

Vilka lärdomar finns från dessa dagar?
– När demonstrationer planeras är dialogen mellan demonstranter och polis väldigt viktig. Små grupper som maskerar sig får inte ta över demonstrationsrätten från andra. Det är ett misslyckande när ett fåtal personer, mer eller mindre professionella, som inte vågar visa sina ansikten och stå för sina åsikter, får all uppmärksamhet. Många unga åkte från Göteborg besvikna, och det är dessa dagars största misslyckande. Demonstrationsrätten måste värnas och stärkas.

Tror du att det kan hända igen?
– Ja, jag tror att risken är större i dag. Det politiska klimatet än mer polariserat och vi har aktiva högerpopulistiska grupperingar. Nu finns extrema grupper både till vänster och höger. Därför är det oerhört viktigt att värna demonstrationsrätten, den är grundläggande i en demokrati – att man har rätt att protestera och säga sin mening utan att riskera att utsättas för våld.  

Sarah Britz

Hallå där! Per Englund, som har tagit de dokumentära bilderna i detta reportage och som den 27 maj utkommer med fotoboken »Slaget om Göteborg«.

Vilket är ditt starkaste minne från Göteborg 2001?
– Adrenalin, ilska, rädsla. Och trots att jag tog bilder är det ljuden jag minns starkast. Helikoptrar och batongslag. Talkörer och dova dunsar av gatsten mot asfalt. Megafoner, skrik och gråt. Och så skotten förstås.

Varför var du där?
– Jag var med vänner på gatorna för att fotografera och demonstrera mot EU:s politik, George W Bush och den kapitalistiska världsordningen. Jag förstod att vi skulle bevittna ett historiskt ögonblick i min hemstad och jag ville vara i det. Ingen hade dock kunnat föreställa sig vilket nationellt trauma vi skulle pressas in i.

Hur uppstod idén om att göra »Slaget om Göteborg«?
– För mig var händelserna i Göteborg avgörande på många sätt. De kom att forma mig både politiskt och fotografiskt och det var dessutom mitt i tumultet som jag fick veta att jag kommit in på den fotoutbildning jag sökt. Det har nu gått 20 år och jag har själv gått från 20 år till 40. Jag kände att tiden var mogen, det var helt enkelt dags att plocka fram negativ-pärmarna och försöka minnas. Jag ville att en skönlitterär text skulle möta mina dokumentära bilder och bjöd in författaren Henrik Bromander. I hans faktaunderbyggda novell får vi ta del av händelseförloppet genom de fiktiva karaktärerna Hilda och Kent. Hilda är aktivist och Kent polis. Vi får möta dem innan, under och nu 20 år efter de dramatiska händelserna i Göteborg.