Under Berlins himmel

Tusentals personer bor på gatorna i   Berlin. Därtill sover över 50  000 på härbärgen och tillfälliga boenden. Men nu har politikerna lagt fram en plan: 2030 ska alla ha tak över huvudet. Lösningen är Bostad först.

Hans liggunderlag sitter slarvigt hopknutet ovanpå ryggsäcken och avbärarbältet har snott sig runt den smala midjan. Som svar på frågan var han sovit i natt säger han ”ute”. Mannen är i 30-årsåldern och han haltar då han inte kan stödja på sin högra fot.  
– Har du sovit över på vårt härbärge någon gång? Frågar Samyr Boullagui, ordförande i föreningen Strassenfeger som bland annat ger ut gatutidningen med samma namn. 

Mannen funderar, kommer inte riktigt ihåg, och berättar om en annan natt som också var hemsk, då på ett akutboende, en natt han benämner som ”ren galenskap”.  
– Hur ska jag göra för att bli gatutidningsförsäljare?
– Kom tillbaka en annan dag så pratar vi om saken, svarar Samyr Boullagui.

Den hemlöse mannen är bara en av tusentals i Berlin – staden som kallas ”hemlöshetens huvudstad”. 
I början av 2020 gjordes en uppskattning av hur många som bor på gatan. Siffran landade då på runt 2 000 personer. Personer som tar skydd och skapar sig ett hem under den bastanta stålkonstruktionen som bär S-bahn. Vid Alexanderplatz står tälten tätt ihop och en man ligger och läser en bok i sin sovsäck direkt på asfalten, en annan har ställt upp blommor runt sin lilla plats på trottoaren, som en gräns mot förbipasserande och nyfikna turister. 
Och under de 27 år som Strassenfeger funnits har hemlösheten ökat.
– Den har inte varit en viktig politisk fråga. Föreningar och frivilligorganisationer tar ett stort ansvar men det saknas politiska beslut, säger Samy Boullagui.

Men i september lade Elke Beritenback, Die Linke, vänsterns socialborgarråd fram planen: Hemlösheten ska vara utrotad till år 2030. 

Men hur? Svaret är modellen Bostad först, som enkelt beskrivet går ut på att allt börjar med en egen bostad. Därefter kan man ta itu med andra problem. Alla som ingår i Bostad först ska både få den medicinska, psykologiska, ekonomiska och sociala hjälp de behöver. 
Utmaningarna är stora. Det råder bostadsbrist, hyrorna stiger ständigt, bostadsbyggandet hjälper inte de personer som har låga inkomster som därför stängs ute från bostadsmarknaden eller riskerar att inte ha råd att bo. 
Därtill finns experter som menar att gruppen man försöker komma åt, uteliggarna, de med psykiska sjukdomar och som är inne i ett drogmissbruk, behöver mer kvalificerad hjälp än Bostad först. 

Mellan 2018 drevs ett pilotprojekt som nu är avslutat. Resultatet? 80 av de drygt 400 som erbjöds vara delaktiga i projektet klarade till slut av att bo i egen bostad. Så att senast år 2030 lyckas med ambitionen att ge Berlins 52 000 bostadslösa, varav 2 000 bor på gatan, tak över huvudet är minst sagt en utmaning om man bara lutar sig på Bostad först.

En halv trappa ned, i ett gult sekelskifteshus i Prenzlauer Berg, har gatutidningen Strassenfeger sina lokaler och här säljs tidningen till försäljarna. Föreningen grundades 1994 och förutom att producera gatutidning bedrivs även konstprojekt och varje onsdag serveras gratis brunch. Det ovanliga huset, med sina 18 lägenheter, ligger bara några hundra meter öster om den mur som delade staden i nära 30 år. Här bor äldre kvar sedan DDR-tiden, före detta hemlösa och unga barnfamiljer, alla personer som skulle behövt flytta därifrån om det inte vore för en kvinna vid namn Marola M Lebeck. 

Sedan 1999 hyr hon ut huset till Strassenfeger för att förverkliga sin egen dröm om att ge socialt utsatta människor tak över huvudet och möjlighet att få en nystart i livet. De stigande hyrorna i gentrifierade Prenzlauer Berg når inte hus nummer 12 på Oderberger strasse.
– Här bor även försäljare av Strassenfeger, personer som nu fått en fast bostad, säger Samyr Boullagui.

Han vill också visa mig akutboendet som föreningen driver. Taxin tar oss ytterligare en bit österut och Samyr Boullagui berättar om hur det stora hyreskomplexet, inte helt olikt ett svenskt miljonprogram, byggdes om till en stor flyktingförläggning under 2015. Men i takt med att människor flyttade därifrån erbjöds föreningen att renovera en del av byggnaden och göra om den till ett akutboende för hemlösa. Det var inte många som trodde på idén att blanda dessa två grupper, men hittills har det fungerat över förväntan. 
När vi kommer dit vid femtiden, en timme innan härbärget öppnar för natten, står det redan män i kö på trappan. I väntan på att få komma in står de i regnet, småpratar och röker. 

Vid ingången till korridoren står ett bord. 
– Här får de lägga knivar och sprutor i specialbehållare. Vi kan även visitera dem. 

På väggen hänger information om ytterligare ett tjugotal föreningar och frivilligorganisationer som hjälper hemlösa. Informationen är på skilda språk och grafiska element gör det tydligt även för den som inte kan läsa. Hit kommer personer med olika nationaliteter. Kvällen före var majoriteten från Polen.
– Det tar 90 minuter till den polska gränsen med tåg. Många polacker kommer hit för att försörja sig inom byggbranschen, under förhållanden som inte är bra, säger Samyr.

Tyskar, rumäner, letter, bulgarer och personer med syriskt medborgarskap finns på listan över inskrivna som snabbt fyller de 34 sängarna.
I familjerummet finns fyra sängar. 
Kvinnorna bor två och två, männen fyra eller sex. Några sängar är bäddade och personliga tillhörigheter står på sängborden. Man får övernatta i max fyra nätter, därefter hålla sig borta i 14. När boendet lämnas efter frukost kan tillhörigheter som alkohol, kläder och böcker låsas in i en stor gemensam garderob tills man kommer tillbaka om kvällen.

Några namn och datum är uppskrivna på en lapp som hänger på väggen.
– Det är personer som inte kommer hit på ett tag. Han till exempel, säger Samyr och pekar:
– Detta datum kommer han ut från fängelset, då hämtar han sina saker. 

I rummet mitt emot ligger välsorterade kläder i högar, ryggsäckar och morgonrockar. Här kan man ta det man behöver. 
En god doft sprider sig från köket. I kväll blir det köttgryta och vegetariskt fyllda paprikor, tillagade av skänkta råvaror. 
Föreningens verksamhet finansieras av gåvor från enskilda, stöd från företag och statliga, regionala och kommunala bidrag. 

Hemlöshet är dyrt. Varje år uppskattas att staden Berlin spenderar över 300 miljoner euro på nödhjälp för bostads- och hemlösa. I planen för att eliminera hemlösheten bubblar ett ifrågasättande:
”Vi spenderar otroligt mycket pengar, det är rätt eftersom det handlar om liv. Men vi måste fråga oss om vi använder pengarna rätt? Att straffa det vi ser som ett dåligt beteende och belöna det vi tycker är bra fungerar inte när vi ska stötta personer i beroende, med psykiska sjukdomar och som lever i ångest och rädsla. Det är frustrerande både för socialarbetarna och för de hemlösa. Vi hanterar bara hemlösheten, vi löser den inte”, säger Elke Breitenbach i Der Spiegel.

I planen mot hemlöshet är en av de viktigaste punkterna att tio procent av det statliga hyresbeståndet ska reserveras för hemlösa, vilket skulle resultera i 2 000 lägenheter per år. Att nå planen 2030 är en utmaning. Uppskattningsvis finns det över 52 000 personer som bor på gatan eller flyttar runt på olika tillfälliga boenden. Många av de som sover på Berlins gator ses som ”kroniskt hemlösa” och har svåra psykiatriska sjukdomar blandat med ett drogmissbruk. 
Och Tyskland saknar, liksom Sverige, en nationell hemlöshetsstrategi. Det finns inte heller någon nationell statistik som visar hur många hemlösa det finns i landet. 
Men under nästa år ska den första mätningen göras. 
Trots att nationell statistik saknas uppskattar BAG W, en paraplyorganisation för organisationer som arbetar för att stötta hemlösa, att hemlösheten stigit konstant under de senaste tio åren.

Utanför en livsmedelsbutik vid Schönhauser Allee sitter gatutidningsförsäljaren Franjo med diverse utgåvor av Strassenfeger. Han får själv välja vilket nummer han tycker att jag ska köpa.
– Då måste du läsa numret om valet till Bundestag. Jag skrev själv en artikel. Jag har sålt i två år nu och pandemin har gjort det svårt för oss, väldigt svårt. Men jag har haft tur nu och hyr ett rum hos en dam. 
– Inga politiker vet något om hemlöshet. Egentligen borde jag starta ett eget parti, men det verkar väldigt komplicerat, säger han, skrattar till och tillägger:
– Jag heter inte Franjo. Det är min pseudonym, du vet – jag kom hit från DDR när muren föll. Vi måste fortfarande vara försiktiga.