Itohan offer för sex­handel

När Itohan Okundaye var 15 år lämnade hon sitt hem i Benin City i Nigeria och lovades ett nytt liv i Europa. Istället tvingades hon in i prostitution. Här är berättelsen om hur hon tog sig ur prostitutionen och hur hennes öde format finsk immigrationspolitik.

De kallas »Sharon«, »Bella« och Cindy«. Iklädda peruker och med hårt sminkade ansikten står de på sina skyhöga klackar och väntar på sexköparna utanför fotbollsarenor, järnvägsstationer och på gatan. Den uppseendeväckande klädstilen är som en uniform, en sexarbetares uniform, som om den skulle kunna skydda en bit av den egna integriteten när de säljer sina kroppar. 
– Sharon var en roll. Ingen som känner mig skulle känna igen Sharon, säger Itohan Okundaye, i dag 29 år, när hon tänker tillbaka på de år hon tvingades att sälja sin kropp på de italienska gatorna. 

Namnet Sharon fick Itohan av sin »madam«, hallicken. De är släkt och hon var den som fixade Itohans resa, med löften om en ny start i livet i Europa. Där skulle Itohan hitta ett jobb, tjäna pengar och kanske till och med studera. Hon ville skapa sig ett bättre liv, inte bara för henne själv utan för hela hennes familj.  
Som liten var Itohan duktig i skolan, men hennes familj tvingades in i fattigdom när pappan gick i pension och dessutom blev sjuk. Och han hade flera fruar att försörja, så pengarna räckte inte till för att Itohan skulle studera. Visst misstänkte hon att jobbet hon var lovad i Europa skulle kunna innebära prostitution, men hon tänkte »det kommer jag att överleva«.  
Hon var bara 15 år, ett barn utan livserfarenheter. 

När Itohan kommer till Italien 2006 blir hon en av de tusentals nigerianska tonårstjejer som faller offer för människohandel, sexuell exploatering och tvingas till prostitution på bland andra italienska, spanska, holländska, danska och finska gator. 
När Itohans landar i Italien gör hennes »madam« klart för henne att hon är skyldig henne 40 000 euro. Om hon inte betalar skulle Itohan eller någon som står henne nära dö eller drabbas av hemska sjukdomar.
– Jag kommer ihåg min första natt på gatan. De visade var och hur jag skulle stå. Jag skulle locka till mig kunderna och prata med dem. Men jag kunde ingen italienska så en annan tjej fick översätta, först då fick jag en kund. 
– Det var fruktansvärt. Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna göra något liknande. Jag såg säkert lugn ut, men på insidan grät jag och tänkte hela tiden: detta är inte jag. Hur hade jag hamnat här, jag som hade så många drömmar och mål med mitt liv?

En natt på gatan blev två. Två blev tre och plötsligt hade det gått ett år. 
– Jag arbetade oavbrutet och anpassade mig så till den milda grad att jag inte kom ihåg mitt riktiga namn. Under flera år levde jag i en bubbla, i min roll, och gjorde det som förväntades av mig. Jag var tvungen att acceptera det som hände. Det kändes meningslöst att försöka göra något annat.

De första åren hade hon varken fritid eller privatliv. Den mesta av tiden levde hon tillsammans med de andra prostituerade hemma hos »madamen«.
– Även när jag var sjuk sålde jag mig. Det spelade inte roll om jag hade mens. Om jag satte mig ned för att vila kändes det som om jag slösade bort tiden, jag skulle ju kunna tjäna pengar. Jag ville betala av min skuld så snabbt som möjligt. Då kan du inte sitta på kafé och ta en kaffe med dina väninnor. Jag hade inte ens några vänner, det var i så fall mina kunder. De kunde bjuda ut mig på restaurang – och betala mig för den tiden.

Det var ett liv där det bara fanns dåliga och sämre dagar. Och hon var rädd. Många gånger blev hon utsatt för hot och våld. En sexköpare försökte strypa henne i sin bil efter att han kört till ett öde område. »Ett ställe där ingen skulle ha hittat dig«, minns hon och berättar att hon skrek, slogs och sparkade, kom lös och sprang chockad hela vägen hem. 
Nästa dag stod hon på gatan igen.
– Ibland var jag så desperat att jag tänkte att det skulle vara lättare att bara dö. Våldsamma och otrevliga kunder, kylan och ensamheten. Det känns som om jag var torterad i fem års tid.

En natt anhölls hon av polisen. Hon skulle utvisas. Då var Ithoan 16 år men ljög om sin identitet, hittade på en helt annan livshistoria för att slippa skickas tillbaka till Nigeria. Hon blev Osita, en 20-årig kvinna från Colombia, vars föräldrar var döda och hon fick uppehållstillstånd i Italien.  
Men Sharon-Osita gick tillbaka till gatan och fortsatte att sälja sin kropp. 
När hon betalat den påstådda skulden till sin »madam« fortsatte hon att sälja sex på gatan, på klubbar, på mindre hotell runt om i Italien och även i andra länder som Danmark, Norge och Tyskland. 
Hon höll sig borta från droger, men blev gravid. Då bestämde Itohan att försöka förändra sitt liv. Hon ville ge sitt barn en bättre framtid. I dag existerar inte Sharon längre. Men resan tillbaka att bli Itohan var svår. Hon hade inte bara tappat bort sitt namn utan också hela sin identitet och självrespekt.

I februari 2014 flydde hon från Italien till Finland. Men svårigheterna tog inte slut. Hon fick inte asyl, inte heller uppehållstillstånd. Itohan hade ju redan uppehållstillstånd i Italien, där hon var övertygad om att hon inte skulle överleva med ett litet barn. Hon var rädd för människohandlarna och för sin »madam«. Hon hade inte vågat gå till mödravården och nu skulle barnet snart födas. Men de finska myndigheterna lyssnade på henne och bedömde hennes historia som trovärdig, att hon var ett offer för människohandel. 
Sedan 2000 har Finland rutiner för att stötta och hjälpa dessa brottsoffer och hjälpen gäller alla, inte bara finska medborgare, men innebär inte att personen får stanna i landet. 
2016 skulle Itohan därför utvisas till Italien, tillsammans med sin 1,5-åriga son. Det skedde med poliseskort, men Italien ville inte ta emot dem. Samma kväll skickades den lilla familjen tillbaka till Finland. 
Nya utredningar, klagomål och ansökningar inleddes och avslutades. Men med samma resultat, Itohan skulle utvisas.

2019 skedde ett nytt försök. Men nu var Itohans fall väl uppmärksammat i media där organisationer och politiker engagerade sig. Utvisningen var rättsosäker, sonen var ju född i Finland. Nu blev hennes fall, för första gången, ordentligt utrett av finska migrationsverket. Nytt beslut: de fick stanna.
I maj 2020 sa Jaana Vuorio, Finlands migrationsminister, att man kommer att ta större hänsyn till om det finns barn med i bilden vad gäller utvisningsärenden. Framförallt om man misstänker att det förekommit människohandel. På myndighetsnivå förbereds även nya riktlinjer för hur brottsoffer, utsatta för människohandel, ska behandlas när de söker asyl och uppehållstillstånd i Finland. 

Itohan har nu bott i Finland i sex år tillsammans med sin son. 
Förra hösten kunde de flytta in i sitt första egna boende. En trerumslägenhet i en liten finsk stad, nära centrum, matbutiker och kyrkan som är viktig för henne. Och sonen har börjat i skolan.  
– Det är bara den som levt på gatan som vet hur det är. Den som sover tryggt om natten kan aldrig förstå. Jag skulle inte önska min värsta fiende det livet till, säger Ithoan.   

Publicerad i samarbete med Iso Numero/INSP.ngo