Liv och död på Panzi­sjukhuset

De kallas överlevare. Kvinnorna, flickorna, som fallit offer för det sexuella våldet i inbördeskrigets Kongo. De som undkommit döden, men för alltid bestulits på sina liv. Faktum har träffat patienter och personal på Panzi­sjukhuset i Bukavu och mannen som aldrig överger dem, nobelpristagaren och läkaren Denis Mukwege.

Andakten är intensiv. På en av Panzisjukhusets innergårdar samlas kvinnor och barn, redan före sju på morgonen. De sätter sig på plaststolar längs väggarna i pelargången. Många stirrar tomt framför sig, medan andra sluter sina ögonlock och för privata samtal med gud. En del är höggravida, andra överlevare har sina barn i knät, och när kören Hosana tar i backar små händer upp med enkla rytminstrument av plåt. En pastor i läkarrock predikar kraftfullt och söker gjuta hopp och förtröstan i de församlade. Morgonluften är syrerik. I denna del av Kongo råder temperaturmässigt ständig vår. Det regnar ofta och grönskar därefter i det vulkaniska landskapet. Markunderlaget växlar mellan rött damm och brun lervälling. Men det är som att till och med vädrets makter lämnas utanför Panzisjukhuset. 

Vi befinner oss i en frizon. Vaktade med vapen.

Neema
”Det första jag tänkte när jag kom hit var: jag är inte ensam. Jag såg andra flickor som också hade blivit gravida. Jag var tyst och rädd, eftersom jag trodde jag skulle dö, och jag hade förlorat allt hopp. Jag var också alltid arg. Psykologen på sjukhuset hjälpte mig och så fick jag kontakt med barnmorskan, min mami, Maria. Om Maria inte hade varit där hade jag tagit livet av mig.” 

Neema Chibalonza är liten och tunn. Hon sitter alldeles stilla, med benen ihop och händerna i knät. Trästolen är placerad i skuggan på gården utanför Dorcas, hemmet för flickor som genom Panzi Foundation ska få hjälp att lära sig ta hand om sina liv, och sina bebisar, efter förlossningen. Neema är som många andra våldtäktsoffer utstött av sin familj. Skammen, ytterligare en konsekvens av övergreppen, slår lika skoningslöst som våldet mot dessa unga flickor, och deras barn. Neema berättar lågmält, sakligt och utan att gestikulera att hon önskade att hon hade kunnat göra abort, men hon kom in försent. Först när graviditeten inte längre gick att dölja. Neemas förlossning blev utdragen, det tog ett och ett halvt dygn innan dottern kunde placeras hud mot hud hos sin unga mamma. De tillbringade redan första natten tillsammans, vilket inte är en självklarhet. Många våldtagna flickor vill inte se sina barn. Det händer att de överger dem på sjukhuset i sin förtvivlan. 
– Men Maria lämnade mig inte och sedan ville inte jag lämna henne, säger Neema och hennes ögon fuktas när hon kramar om barnmorskan Maria Hogenäs. Maria, från Sverige, som sedan drygt två år arbetar på Panzisjukhuset med att utveckla mödra- och förlossningsvården. 

Exakt vad som hände Neema som 16-åring kan inte berättas. En känd och mäktig person i Kongo var involverad i det sexuella våld hon utsattes för och eftersom hon är en överlevare är hon ett potentiellt vittne. Hon lever, liksom andra som vet vilka deras förövare är, under hot. Ett av flera skäl till vapenvakten runt Panzisjukhuset. Eftersom Neema inte har en familj som hon kan återvända till måste hon stanna på Dorcas tills de hittar någonstans att skicka henne. Under tiden lär hon sig sömnad och ekonomi. Och Neema börjar känna sig redo. Hon har fyllt 18 år och hennes blick viker inte undan när hon säger:
– Jag ska klara min försörjning. Jag ser inte framför mig att jag någonsin kommer att vilja ha fler barn och familj. Men jag lever och är tacksam för min dotter. Hon heter Merci. 

Av den fasansfulla krigföring som pågår i Kongo sedan över två decennier märks ingenting på en liten lekplats inne på Panzisjukhusets område, inte så långt från nobelpristagaren Denis Mukweges enkla bostad. Sång och rytmer, glada tillrop och barnröster blandas med små tårar när någon trillat omkull, vill bli lyft eller bara kramad. Här leker Merci om dagarna, tillsammans med andra små, när deras mammor vårdas, utbildas och förbereds för resten av ett svårt liv. Miljön känns igen som från vilken förskola som helst, och barnens nyfikna blickar följer oss när vi vinkar hejdå till toner av deras sånglek. Att dessa barn är märkta för livet syns inte här, men står i deras födelseberättelser. De bär inte, som traditionen säger, sina fäders namn. Papporna är okända förövare och barnen namnlösa resultat av våldtäkt. Förskjutna från födseln.

Klockan är åtta på morgonen och 124 patienter har passerat entrén till Panzisjukhuset. I lunchrummet pratar ortopeder och barnmorskor om patienter som gjort starka avtryck. En åttaåring som tog sig hit med ett två veckor gammalt benbrott med benpipor som stack ut genom huden. En man som förlorat ena handens fingrar av ett machetehugg. Och så de gravida. De förväntansfulla förstföderskorna och omföderskorna, och de svårt traumatiserade våldtäktsoffer som strömmar in, varje vecka. 70 000 överlevare har behandlats här sedan starten 1999. Många med skador som för alltid etsat sig fast i minnet hos de kirurger som lappat ihop dem. Brutaliteten saknar jämförelse och för att läka krävs en holistisk syn på vård och omsorg. En människa måste helas både till kropp och själ. En gravid flicka som överlevt traumat av en gruppvåldtäkt kräver avancerad vård för att inte också förlossningen ska bli ett trauma. För att hon ska kunna knyta an till sitt oönskade barn.  

Neonatalrummet är litet och trångt och ljusinsläppet skarpt bakom fördragna gardiner. En 14-årig flicka, Augustine, kommer in och hälsar blygt. För två veckor sedan födde hon en liten pojke i vecka 36, som vägde 2 000 gram. Sjuksköterskan Faida Ami tar upp pojken ur kuvösen och placerar honom i Augustines famn. Han får vila en stund hos sin mamma. Som också är ett barn.
– Han heter Augustin, viskar Augustine, och vi förstår vad det betyder. Pojken har fått hennes namn, för någon pappa finns inte. 

Doktor Mwilo Mambo, ansvarig för neonatalavdelningen, säger en stund senare i ett annat rum att du måste älska ditt arbete om du ska arbeta här. Han berättar om sin egen resa, där han först såg läkaryrket som en möjlighet att fly sitt eget öde och bryta fattigdomens mönster. Hur han under sina yrkesår gått från allmänmedicin till mödravård, och att han egentligen ville bli gynekolog, som doktor Denis Mukwege. Men när förebilden bad honom ta plats inom neonatalvården, där behov fanns på sjukhuset, gjorde han det. 
Ödmjuk inför en uppgift utan slut är visionen en utbyggnad av neonatalvården rent fysiskt, då Panzi ska få nya faciliteter inom en snar framtid. Doktor Mambo ser också fram emot en generellt höjd kunskapsnivå med en kommande sjuksköterskeutbildning specialiserad på de för tidigt födda.
– På Panzi finns spetskompetens som saknas på andra sjukhus i regionen och många kvinnor kommer därför hit i väldigt dåligt skick.

Sjukhuset fylls av patienter från hela regionen, både de som kommer hit direkt, och de som skickas hit från andra mindre sjukhus där förutsättningarna att vårda är sämre. Siffrorna över dödfödda barn, och kvinnor som dör av att föda barn, är bland de högsta i världen och den patientgrupp som blivit utsatta för sexuellt våld präglar även neonatalvården. Doktor Mambo tar 14-åriga Augustine som vi just träffat, som exempel:
– Hon kom hit, våldtagen, med svår epilepsi och var inte kontaktbar efter förlossningen. Men successivt har hon klarat av att knyta an till barnet. När jag nyligen frågade om hon inte kunde ge pojken ett namn ville hon inte det, men då jag föreslog att hon kunde utgå från sitt eget namn så kom det till slut. Att ge sitt barn ett namn är det största sättet för kongoleser att säga ”jag älskar dig”, förklarar Mwilo Mambo.

Ett annat barn fött på Panzisjukhuset fick namn efter sin morfar. Flickan heter Binja, är i dag tolv år gammal och bor hos sina morföräldrar. Hennes mamma, Julienne Murhula Zihalurwa, arbetar på Dorcas, hemmet för eftervård av våldtagna. Hon var 16 år när soldaterna tog hennes liv. 
Men nu lever hon igen.

Julienne
”Jag blev gravid, lämnad, exkluderad, sjuk av svåra infektioner och vårdades för mina skador i en månad på Panzisjukhuset. Innan det hände gick jag i skolan och såg en framtid. Efteråt var jag död. Men när jag fött min dotter fick jag behandling här på Dorcas i sex månader. Jag erbjöds utbildning och fick en möjlighet att försörja mig. I dag kan jag ge något tillbaka genom att hjälpa andra överlevare. Jag är stolt över mitt arbete och klarar mig själv. Mitt största bekymmer nu är att min dotter trakasseras i skolan för att hon bär sin morfars namn. De andra barnen förstår att hon inte har någon pappa. Att hon är ett resultat av sexuellt våld.”

Julienne Murhula Zihalurwa fick efter en tids utbildning på Dorcas resa till Zanzibar i Kenya för att lära sig hur man gör smycken av ädelstenar och mineraler. Hon utbildar nu andra överlevare i hantverket. En satsning med stark symbolisk betydelse, då landets naturtillgångar är orsaken till inbördeskriget, underblåst av utbredd korruption och omvärldens intresse för rikedomarna. Att ge krigets största offer en möjlighet att själva göra affärer med landets resurser blir som att återföra makten till folket. 

Panzi Foundation bildades 2008 i syfte att hjälpa överlevare som Julienne och på Dorcas arbetar man på bred front med olika sorters terapier, juridisk hjälp och utbildning – såväl praktisk som teoretisk. Här får kvinnorna och barnen bo fram till dess att de är färdigbehandlade, de får ett startkapital med sig när de lämnar och i en del fall lyckas man också med ambitionen att återknyta kontakten med familjen. Inom stiftelsens arbete ryms också ett hem som ger prostituerade en möjlighet till vård och utbildning. Dorcas arbetar också förebyggande ute i byarna med att förändra normer, motverka diskriminering och våld, förhindra barnäktenskap, främja flickors utbildning och verka för jämställdhet. Ett arbete som de skulle vilja ägna än mer resurser, men eftersom hela Panzis verksamhet bygger på donationer är pengarna ofta styrda till enskilda och tidsbegränsade insatser. Att många och avgörande satsningar ändå görs står klart. 2 500 barn har hittills fått skolgång genom stiftelsen. Barn till våldtagna, våldtagna barn och föräldralösa barn. Det finns de som bott här i över sex år, som inte kan slussas ut, för det finns ingen mottagare i samhället. Berättelserna i krigets Kongo tycks alltid ha en fasansfull början, men aldrig få ett slut. 

På hälsocentret Chahii, som närmast kan beskrivas som en vårdcentral, föds i snitt 4–6 barn per dygn. Här kan ortsbefolkningen också få kirurgisk behandling, psykologhjälp och medicinsk vård av diverse slag. Den enkla byggnaden ute på landsbygden är trång, mörk och osanitär, och operationssalen stinker av mögel. Men föreståndaren är stolt. Förlossningsvården byggs ut här nu, det ska bli ett rum till, och en ny tandläkarstol har donerats från Tyskland. En ingenjör från Rwanda har installerat den. Nu gäller det bara att hitta en bra tandläkare också, säger föreståndaren optimistiskt. På hälsocentret i Chahii, som är det goda exemplet bland Panzisjukhusets filialer, finns också en blodbank – något mycket ovanligt för en vårdcentral i Kongo. 

I ett av de små rummen står sängar uppställda så trångt att man svårligen kan sätta ned benen emellan. Här ligger och sitter nyförlösta mödrar på rad, med sina små. En kvinna har varit här i över en månad, berättar hon. Hon mår bra, men har inte råd att betala sjukhusräkningen. Innan den är betald får hon inte åka härifrån. Så här får hon stanna, tills familjen kan lösa ut henne och barnet. Mat ombesörjs genom släktingar som kommer med den färdiglagad till sjukhuset. Den delas solidariskt kvinnorna emellan, och äts stående, i ett angränsande uterum. 

Även på Panzisjukhuset måste en vårdräkning betalas, så problemet med de kvarvarande färdigbehandlade patienterna finns även här. Men överlevarna, kvinnorna som överlevt sexuellt våld, serveras ändå lagad lunch. I den lummiga trädgården i slänten nedanför Panzisjukhuset tillagas den över öppen eld. Ris och bönor och grönsaker så närodlade de kan bli. Potatis till de nyopererade, för de behöver stärkas mest, berättar kokerskan Florinde Vumilia-Bahoya. Ett par hundra portioner ska hon få ihop denna dag.
Inte långt därifrån ligger kirurgavdelningen och ut från operationssalen kommer en kvinna i sjukhusrock, munskydd och en hätta för håret med vackert mönstrat tyg i gult och svart. Hon har en haltande gång, en skarp och varm blick och ett namn som betyder den lysande.

Berthe
”Hur jag skulle beskriva mitt liv i dag? Ja, det håller jag som bäst på att formulera. Jag skriver min egen bok nu, med hjälp av dr Mukwege. Han tycker än så länge att jag har skrivit för lite. Jag har börjat med min uppväxt, mina studier, mitt giftermål och skrivit fram till olyckan. Sedan har jag hoppat över den delen av min berättelse. Jag har alltid velat berätta om min väg tillbaka till livet, men biten däremellan får jag återkomma till. Jag vet inte hur jag kommer att reagera på att skriva ned det. Om det blir terapeutiskt eller traumatiskt. Jag vill vänta tills jag är förberedd, tills jag vet hur jag ska hantera min reaktion.”

Berthe Mbile Misabiko kommer från en region söder om Bukavu. Hennes far var en man med stort inflytande i byn där hon växte upp. Han hade fyra fruar som han fick 15 barn med. När Berthe var 16 år blev hon gravid med sin fem år äldre lärare. Hon älskade honom inte men kände sig tvingad att gifta sig och gick från en kärlekslös uppväxt till ett kärlekslöst äktenskap. Tre gånger blev hon gravid, tre gånger råkade hon ut för dödfödslar. När det andra inbördeskriget i Kongo bröt ut 1998 uppstod spänningar mellan Berthe och hennes mans familj, och hon flyttade då hem till sin fars hus igen. I hembyn hade soldater från Rwanda slagit läger och folk drevs på flykt. Men Berthes far vägrade att lämna byn och familjen levde i skräck för ständiga attacker. När Berhte en dag skulle besöka en av sina bröder, vars fru nyligen dött, så hände det som för alltid skulle förändra hennes liv. En grupp unga uniformerade soldater dök upp i buskaget längs stigen där hon gick i sällskap med en äldre kvinna. Soldaterna beordrade den äldre kvinnan att ge sig av och släpade in Berthe i skogen. Hon skrek på hjälp och kämpade för sitt liv. Hon fick en kniv mot strupen och skrek ännu högre. En av soldaterna körde då upp sitt vapen i hennes vagina och avlossade flera skott. Berthe minns det märkliga, odefinierbara ljudet, känslan av chock och att hon som i trans fortsatte att kämpa, medan hennes kläder dränktes i blod. Soldaterna gav sig till slut av och den äldre kvinnan, som sprungit tillbaka när hon hörde skotten, vågade sig fram för att hjälpa henne. Med stöd av den gamla tog sig Berthe släpande och haltande till ett lokalt sjukhus där hon fick en blodtransfusion för att sedan transporteras vidare. Hon opererades fyra gånger på Panzisjukhuset, och ytterligare fyra i Addis Abeba där hon behandlades för fistel, och så småningom repade hon sig fysiskt. Men maken övergav henne slutgiltigt efter attacken. Hoppet om att en dag kunna bilda familj var söndertrasat. Och medlemmar i hennes egen familj behandlade Berthe som om det vilade en förbannelse över henne. Men själv gav hon aldrig upp hoppet. 

Hon fortsatte sina studier där hon en gång avslutat dem och efter att ha gått ur grundskolan studerade Berthe sedan till sjuksköterska. Haltande gick hon tre timmar om dagen i fyra år, genom Bukavus leriga och trafikerade vägar utan pengar till bussbiljett för att ta sig till och från skolan. Hon har senare i livet läst vidare till narkossköterska, på uppmaning av Denis Mukwege själv, och det är hennes yrke på Panzisjukhuset i dag. Och med den upprättelsen kom så småningom erkännandet från släkt och vänner tillbaka. Berthe Mbile Misabiko är nu en respekterad, ensamstående kvinna. Livet har återvänt. 
– Jag har dubbla känslor inför att vara en förebild för andra. Men jag försöker tänka praktiskt och vill gärna ge något tillbaka, om jag kan. Jag vet vad smärta är. Jag minns min väg från skogen till sjukhuset, uppvaknandet efter varje operation, och jag önskar ingen annan kvinna den plågan. Därför bestämde jag mig för att hjälpa andra. 

I vårdsalen för de gravida våldtagna flickorna håller Maria Hogenäs en liten workshop i ett hörn av rummet. De sitter i en snäv ring på golvet och Maria visar med hjälp av en konstgjord gravidmage med en liten docka i, vad som väntar. Hennes kollega doktor Christel Robota Aziza översätter Marias franska till swahili.
– I dag ska ni titta och vi ska lugnt och sakta berätta hur förlossningen går till, säger Maria och knäpper på sig den konstgjorda magen.

Flickorna håller om sina magar, någon fnissar lite förläget och när de senare får känna hur det känns att sitta på en pilatesboll hörs några lågmälda skratt bland flickorna. Bara den som själv vill provsitter bollen. Och den som inte vill bli vidrörd respekteras. 
– Det är första gången de är här, så jag tog inte ens upp dockan. Det är för tidigt, konstaterar Maria Hogenäs efter förevisningen. Traumat ligger fortfarande så nära.

Stunden avslutas med en öppen fråga om någon i gruppen funderar över något de nu fått höra? En flicka undrar vad som händer om förlossningen börjar för tidigt. Om hon får sammandragningar men inte öppnar sig? Hon är 14 år och heter Michaela och hon får ett svar av Maria som lugnar henne. 

Gruppen går sedan tillsammans till förlossningsavdelningen för en rundvisning. Plötsligt har den utökats med två flickor som har anslutit spontant, när de såg de jämnåriga passera förbi. De är också gravida, men inte lika långt gångna. De följer med in i det nyligen färdigställda rum där förstföderskor, överlevare och andra, får möjlighet att föda i en lugnare miljö än i den stora förlossningssalen. Flickorna visas återigen hur pilatesbollen kan användas, hur man kan få massage, utan att vidröras, och annan omvårdnad av kropp och själ.
Efteråt, utanför salen, säger en av de nytillkomna flickorna att hon tänker be till gud att hon hamnar här när hon ska föda. Att hon inte känner sig så rädd längre. Den andra flickan, som kanske ännu inte tagit in konsekvensen av det sexuella våld hon utsatts för, säger: 
– OM jag ska föda ett barn, så hoppas jag att det blir här. 

Barnmorskan Aimée Nsimire Bahige, som har lång erfarenhet från andra sjukhus i regionen, är glad över sin anställning här på Panzi.
– Jag vill fortsätta att utveckla den holistiska modellen så att vi kan få se fler kvinnor föda barn på ett tryggt och säkert sätt och fler fäder närvara vid förlossningar. I den här lugna miljön går informationen in bättre och det känns som att vi kan påverka både individ och samhälle i positiv riktning, förklarar hon.

Här kan en ung man få förståelse för vad det innebär för hans fru att föda barn, och inse vikten av att stötta henne under förlossningen. Tillsammans kan de få hjälp med preventivmedel och familjeplanering. Här kan en 15-årig traumatiserad överlevare av våldtäkt välkomnas som en lillasyster, av en ”mama cherie” som vet vad hon går igenom. Som kan hjälpa henne att inte kämpa emot förlossningen. Hjälpa henne att våga föda. 

Att två kvinnor nyligen fött vaginalt i detta holistiska förlossningsrum, utan komplikationer, är därför mycket goda nyheter, förklarar Maria Hogenäs, som av en kollega just får veta att både mödrar och barn mår bra. Dessutom har en av papporna närvarat, och nyheten att han klippt sitt barns navelsträng beskrivs som en stor framgång. Barnmorskorna jublar. 
Lite senare samma dag skär ett skrik genom luften följt av flera rop. En kollektiv sorg och en siren ljuder över sjukhusområdet i någon minut. På Panzi föder de flesta föder de flesta under sammanbiten tystnad. 

Men döden hörs.

”Jag försvarar kvinnor för att de är mina jämlikar”

Han valde kvinnorna för att han inte stod ut med vad han såg. Sedan dess har läkaren, aktivisten och nobelpristagaren Denis Mukwege vigt sitt liv åt en till synes ändlös kamp mot sexuellt våld. Kvinnorna han kämpar för ger honom kraft att fortsätta.

Doktor Denis Mukwege sitter i en avskild del inne på Panzisjukhusets område, och talar med ett samlat lugn, samtidigt som han lägger stor kraft och energi i det han säger. Som vill han verkligen försäkra sig om att vi inte ska missa ett enda ord. 
– De flesta våldtagna flickor som kommer hit förstår inte ens vad som har hänt dem. Än mindre vad som kommer att hända. De är tolv, tretton år. De kan inte ta in att de ska bli mödrar. Vi kan se det i deras attityd, deras sätt att uppträda. De är barn. Vad vi försöker göra för dem, så långt det är möjligt, är att undvika ett andra trauma. 

Det är den holistiska mödra- och förlossningsvården han pratar om. Den senaste utvecklingen av den spetskompetens som finns på sjukhuset. 
Att fysiskt och psykiskt behöva hela våldtagna barn är inget annat än en läkares värsta mardröm. Men att klara av det, och att stötta dem att vilja leva vidare, hjälpa dem genom förlossning, och sedan få se dem klara av att knyta an till det faderlösa barnet, är belöningen.

I sin delvis självbiografiska bok, ”Kvinnors styrka”, beskriver Denis Mukwege hur han sett våldet öka, övergreppen bli allt brutalare och hur detta nästa intill knäckt honom och många gånger fått honom att tvivla på om han skulle orka fortsätta. Samtidigt beskriver han att det är hos patienterna, kvinnorna som överlevt det sexuella våldet, som han hämtar sin egen kraft.
– Mitt beslut att bli förlossningsläkare och gynekolog motiveras av den beundran jag känner för deras styrka och den tapperhet de visar när de kommit haltande till sjukhuset med vaginor så förstörda av våldet att de aldrig kommer att kunna ha sex eller bilda familj. Om de klarar av att leva vidare, så kan inte jag ge upp, resonerar Denis Mukwege. 

Kampen för kvinnors upprättelse och för ett förändrat samhälle har gett honom Nobels fredspris (2018) och många andra utmärkelser genom åren. Donationer från hela världen har stöttat hans arbete. Men inte löst problemet. 

Redan innan Kongo gjorde sig känt för att använda sig av sexuellt våld som den brutalaste krigföringsmetod man kan tänka sig, fanns landet på kartan över de farligaste länder i världen för en kvinna att föda barn. För att komma åt det grundläggande problemet ser Denis Mukwege ett globalt, kollektivt ansvar. Dessvärre finner han sig som man fortfarande ganska ensam, och ifrågasatt, i kampen för kvinnors rättigheter. Även på fina FN-banketter i Europa. Hans svar till den som undrar är alltid detsamma. Och enkelt:
– Jag försvarar kvinnor för att de är mina jämlikar, för att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. 

Som feminist och aktivist ”av slumpen” menar Denis Mukwege att hans liv har formats av omständigheterna han verkat i. Det är hans patienters livsberättelser som drivit honom att kämpa mot de orättvisor och grymheter som drabbat dem. 
Så trots stormar inombords, sömnlösa nätter, slitningar mellan hopp och förtvivlan under alla år av fruktansvärda upplevelser i yrket är ändå framstegen, och framtiden, Mukweges och Panzisjukhusets fokus. 
– Och vi kan nu se att den här holistiska mödra- och förlossningsvården gör skillnad. Den är ett sätt att minska traumat, minska komplikationer för mödrar och barn, och minska dödligheten. Och den är ett sätt att påverka kultur och tradition i Kongo. 

Denis Mukwege har skrivit flera medicinska, vetenskapliga artiklar om Panzisjukhusets holistiska vårdmodell, med såväl socioekonomisk och juridisk stöttning av patienterna utöver medicinsk och psykologisk behandling, vilket gjort verksamheten känd långt utanför Kongos gränser. Men att bli publicerad, respekterad och lyssnad på ute i världen är inte detsamma som att skapa förändring i Kongo. Denis Mukwege är ärlig med att hans ansträngningar för att påverka manlig tradition och attityd i sitt hemland hittills gett för lite resultat. Redan för 25 år sedan, när han började sin bana som förlossningsläkare på ett sjukhus i bergsbyn Lemera, frågade han sina patienter var deras makar höll hus. Det starkaste argumentet för deras frånvaro var och är fortfarande att de inte vill se sina fruar nakna och sårbara.
– Jag har kämpat i många år för att få män att förstå att de ska vara med när deras barn föds. Det har varit en svår väg, men nu, med det här nya programmet, har vi visat att det går. Du kan inte ändra kulturella beteenden genom att säga till folk: du måste göra så här, påpekar Denis Mukwege och påminner om att det såg annorlunda ut även i Europa för 50 år sedan. Men när nu positiva erfarenheter från män och kvinnor som upplevt förlossningar tillsammans kan spridas så kan det här arbetet börja på allvar även i Kongo, menar han.

Närmast sätter Mukwege sitt hopp till de fem nya förlossningsrum som är under uppbyggnad, och ska öka möjligheten till intimitet och trygghet för de födande. I nästa steg hoppas han kunna sprida modellen även till andra sjukhus i landet. 
– Och när män börjar ta del av kvinnors barnafödande kommer de också förstå en kvinna bättre när hon säger att hon inte vill ha mer än två eller tre barn. 

Vid fyllda 67, med en livslång kamp bakom sig, ser Denis Mukwege med tillförsikt på Panzisjukhusets framtid, även den dag verksamheten måste fungera utan hans närvaro.
När arbetet inleddes var de tre, nu är de 60 läkare här, både män och kvinnor, och därtill barnmorskor, sjuksköterskor och annan personal. Erfarenheten förmeras.
– Jag är inte orolig för vad som händer den dag jag inte är här. Vi är många som gör arbetet tillsammans, säger Mukwege, vars största bekymmer för sjukhusets framtid är faciliteterna. Panzisjukhuset byggdes under pågående krig och behöver förbättras. 

Det är på gång, bland annat i samarbete med White Arkitekter i Göteborg som gjort en förstudie om den nya sjukhusbyggnaden. När han väl försäkrat sig om att nybygget kommer att bli av en dag så känner Denis Mukwege att han har gjort sitt jobb.
Det kan han däremot inte säga om sitt lands ledare. 
– När det kommer till mänskliga rättigheter är situationen alltjämt fruktansvärd. Kvinnors rätt respekteras inte alls. Men det gäller också liv i största allmänhet, så som folk dödas i det här landet. 

Kongo lider en stor brist på ledarskap, konstaterar Denis Mukwege, med livet som insats. Han har redan överlevt flera brutala mordförsök, bor inne på sjukhusområdet och har väpnat beskydd av FN dygnet runt. Nobelpristagaren Denis Mukwege kan inte röra sig fritt i sitt eget land. Den enda gång han lämnar Panzisjukhuset är när han reser ut i världen för att berätta om kvinnors styrka.