Olika barn leka bäst

Är du 70 plus eller mellan 20 och 25 år och gillar att någon dagligen frågar hur du mår? Tycker du om att odla eller göra scrapbooking? Då passar Sällbo dig, ett sällsynt boende i Helsingborg.

Kristin Öhman,77, bodde i en stor bostadsrätt på Kullagatan i centrala Helsingborg. När hon gick i pension började hon fundera över fördelen med hyresrätt. Att inte behöva oroa sig för oväntade ekonomiska utgifter som höga räntor och reparationer. 

Wilma Johansson, 22, lämnade Boden för att studera modevetenskap i den södra kuststaden. Där hade hon varken poäng i bostdadskön eller kontaktnät.  

Manfred ”Maffe” Bacharach, 74, ägde ett stort hus. Men kroppen började säga ifrån och underhållet av fastigheten blev för mycket. Han var redo för ett annat boende och funderade på kollektiv. 

Felicia Feurstein, 27, flyttade hemifrån när hon var 16 år. Genom åren har hon bott i både hyresrätt och studentkollektiv, senast i Lund där hon läser läkarprogrammet. När hon fick praktik på Helsingborgs sjukhus sökte hon efter ett hem i närområdet som var likt ett studentboende, men gärna lite mer vuxet. 

Norooz Ahmadi, 21, kom till Sverige från Afghanistan för sju år sedan. För honom är det viktigt att ha människor omkring sig. Under åren i Sverige har han sökt sammanhang som kan hjälpa honom att förstå landet och traditionerna bättre. 

På olika håll fick de information om Sällbo. Huset, som ligger i Fredriksdal, var tidigare ett vårdboende som köptes upp av Helsingborgs stad och skulle göras om till ett trygghetsboende. Men under hösten 2015 blev det flyktingkris och planerna sattes på paus. Under tre år var huset istället Sveriges största hvb-hem med 98 platser. När det skulle avvecklas växte en ny idé fram, om ett boende som skulle kunna bryta ofrivillig ensamhet och motverka utanförskap. Många äldre i området saknade gemenskap, och flera av de unga ensamkommande sökte bostad och ett sammanhang. 
Kanske kunde de äldre och yngre i Fredriksdal dra nytta av varandra? 
– Vi tänkte att det skulle vara svårt att föra dem samman och ville därför hitta en grupp som kunde vara en mellanhand. Vi funderade på barnfamiljer, men de är för ”mitt uppe i livet” och vill ha större boende. Men kanske skulle unga, i samma ålder som killarna, men som är etablerade i samhället, vara en bra mellanhand, berättar Dragana Curovic på Helsingborgshem som är projektledare för Sällbo. 

Med hjälp av fokusgrupper som representerade de tänkta målgrupperna växte konceptet fram. Till en början var idéerna stora. På de 580 kvadratmeter gemensamma ytorna ville vissa ha tennisplan och bowlingbana. 
– Vi sa ’ingenting är omöjligt, men vi har inga inkomster förutom hyrorna så hur mycket är ni beredda att betala?’ säger Dragana Curovic.  

Det visade sig att det var viktigt för pensionärer och studenter att hålla nere månadskostnaderna. Dyra önskemål byttes ut mot billigare: brädspel, ateljé, träningsrum och bibliotek. Och genom att köpa second hand-möbler till de gemensamma rummen och skippa topprenoveringar kunde hyran hållas nere. En tvåa landade på mellan cirka 4 500 och 5 500 kronor.  

Inför att lägenheterna skulle fyllas gjorde Dragana Curovic och hennes kollegor 139 intervjuer. De valde sedan ut 43 pensionärer, 10 ensamkommande killar och 14 etablerade unga vuxna som som flyttade in hösten 2019. Fem av dem var Kristin Öhman, Manfred Bacharach, Wilma Johansson, Felicia Feuerstein och Norooz Ahmadi. I dag bor de i varsin tvåa, med eget kök och badrum. 
– Det är det som är så bra, för du kan välja vad du vill göra. Antingen går du ned till entrén och sätter dig och då är det alltid någon som ska slänga sopor eller hämta post som du kan prata med. Eller så går man upp och stänger dörren om sig, säger Kristin Öhman och Manfred Bacharach fyller i:
– Ja, det är inte som kollektiven som mina vänner bodde i på 1970-talet. Då var det mer ett tvång och var man inte med så undrade folk varför. Här respekteras att jag stänger dörren.
– Jag hade 70 kvadratmeter innan, så jag fick sälja av mängder med möbler, serviser och mattor, säger Kristin Öhman och välkomnar in i tvåan på 50 kvadratmeter. Här är väggarna fyllda med färgglada tavlor och bokhyllor från golv till tak. Stora fönster ljuslägger rummen. På frågan vad som varit det mest minnesvärda under hennes tre år på Sällbo funderar hon en stund och berättar sedan om förra sommarens studentfirande.  
– Fyra killar tog studenten och då drog jag i gång ett firande, och flera ville vara med och hjälpa till. Vi satte upp ballonger och flaggor i deras hemländers färger, Eritrea och Iran. Hela trädgården var full med folk som hurrade för dem. Och de uppskattade det verkligen, säger hon. 

De unga hjälper de äldre med att hålla koll på vad som händer och ”piggar upp” som Maffe säger. Och de äldre berättar om historien, stöttar i skolan, sätter upp hyllor och till och med övningskör inför uppkörningar. 
– Ibland kommer en ungdom och knackar på för att dela sina bekymmer, säger Kristin Öhman. 

I det stora gemensamma köket äter de middagar och i sällskapsrummet intill, med piano och soffgrupper, har de pubkvällar på torsdagar och biokvällar med projektor på söndagar. I ateljén skapar de och ute i trädgården sår de inför sommarsäsongens alla grillkvällar. Det finns även en teatergrupp som i julas satte upp en revy. 
– Det var Hasse och Tage-light, säger Maffe och fortsätter:
– Vi hade jätteroligt!  

Att få ihop två timmars umgänge är enkelt, och ofta gör de övertid. På pubkvällarna brukar de ha ett tema som de samtalar om. Nu på torsdag handlar det om hur unga ser på framtiden. Wilma Johansson ska dit.  
– Jag brukar tycka att det är väldigt trevligt och på torsdag måste jag ju, som ung, bidra lite. 

En av fördelarna med att bo här är att den ofrivilliga ensamheten inte existerar. För det finns alltid något som händer eller någon som frågar hur man har det, berättar Wilma Johansson.  
– Jag har också lärt känna människor som jag troligtvis inte hade fått kontakt med annars.

Hur har reaktionerna varit från utomstående? 
– De har varit väldigt blandade. De i min ålder tycker att det låter lite underligt, att det känns främmande. Jag tycker att det är trist att de inte ser utbytet. Men jag pratar ju alltid gott om det så en del har ju ändrat uppfattning. När jag berättade för min pojkvän tyckte han att det lät roligt, och för ett halvår sedan flyttade han in med mig. Och trivs jättebra, säger Wilma Johansson. 

Covid-19 slog till strax efter att Sällbo öppnade, vilket gjorde att de större sammankomsterna fick ställas in. Däremot kunde de boende umgås utifrån Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Flera av de äldre berättar att Sällbo bidrog till att de inte behövde känna sig isolerade, vilket många andra i riskgrupp gjort under pandemin. 
Vid årsskiftet löper projektet Sällbo ut, men i juni får de boende reda på om det blir en permanent boendeform. Om inte måste de yngre flytta då huset istället ska bli ett trygghetsboende, vilket innebär att endast de äldre kan bo kvar. Men om Sällbo får fortsätta i sin nuvarande form får alla boende livslånga kontrakt. 
– Det finns ingenting som talar emot. Det har blivit en succé, säger Dragana Curovic. 

För Felicia Feurstein är gemenskapen avgörande. 
– Bor man i ett vanligt hyreshus vet man inte ens vad grannarna heter, säger hon.  

Sedan handlar det mycket om generationsutbytet. Att få umgås med äldre, utöver sina mor- och farföräldrar. 
– De har så himla mycket erfarenheter. Det är fint att lyssna på deras historier om hur det var förr. Och fika, säger Felicia Feurstein. 

Sedan Sällbo öppnade har i huvudsak unga flyttat ut. Flera har fått jobb eller börjat studera på annan ort, eller bildat familj. 
Norooz Ahmadi, som är en av de ensamkommande, ska flytta vidare på grund av studier. Siktet är inställt på att läsa till landskapsarkitekt i Alnarp. Han har tidigare studerat jordbruk och intresset för växter har alltid funnits där. I dag jobbar han på Sofiero slott som trädgårdsmästare och är självklart med i Sällbos trädgårdsgrupp. 
Odlingsköket på tredje våningen är fyllt av små svarta plantkrukor där bland annat amadinpotatis, tomater och sommarblommor växer fram. Här har Norooz haft en lägenhet sedan starten 2019, men han bodde även här när det var ett hvb-hem. 
– Nu är det väldigt annorlunda och på vissa sätt bättre, men jag trivdes förut också. Vi hade bra personal och coacher. Vi var många ungdomar med samma intressen, nu är vi väldigt blandade åldrar som bor här.  

Norooz Ahmadi vittnar om många positiva saker med att bo på Sällbo, en av alla är att alltid ha människor omkring sig. Något han var van vid hemma i Afghanistan. 
– Här känner jag alla och jag är trygg. Mina grannar känner mig och vet vad jag gör om dagarna, säger han och berättar att de äldre har fått extra stor betydelse: 
– Jag vet inte hur jag ska beskriva det, jag har fått mycket hjälp. Och jag har hjälpt dem. En av dem kallar jag till och med farbror, men han heter Torbjörn. 

Hade det inte varit för förändringen i hans liv, med studier och framtidsplaner hade Norroz Ahmadi aldrig velat lämna Sällbo. Men han lär komma hit ofta ändå, för här bor både hans bror och flickvän. 
När det blir lediga lägenheter försöker Dragana Curovic och hennes kollegor hitta någon som är olik de andra i huset. 
– Vi vill visa på att det inte är ”lika barn leka bäst”. Olikheter så som värderingar, sexuell läggning och klass utmanar. Därför valde vi också att ha en person som kan finnas här om det uppstår konflikter bland de boende, säger hon.   

Intill henne sitter Sonja Håkansson som är en så kallad Sällbovärd. 
– Jag sitter ofta och jobbar här, och då kan man komma till mig och prata av sig. För det är klart att 60 personer, som dessutom är väldigt olika, inte alltid håller med varandra. Det är hur mycket som helst som händer här, mer positivt än negativt. Men ibland tar det negativa över och då är det bra att finnas tillhands, säger hon.  

Felicia Feurstein instämmer. 
– Men de största konflikterna berör luddet i tvättmaskin och sopsorteringen, säger hon och skrattar och berättar att hon tänkt mycket på framtiden. Eftersom lägenheterna är så pass små kan det bli svårt att bo här om man vill ha familj. Men det får tiden utvisa, kanske kan några lägenheter bli större? För Felicia Feurstein vill gärna bo kvar. 

Söndagskvällar framför projektorn med de senaste filmerna sätts på paus sommartid till förmån för grillkvällar i trädgården. Men redan nu är det bestämt vilka filmer som ska visas när mörkret tränger sig på igen. 
– En som heter ”Dag för dag” med Sven Wollter och sedan vill vi se ”Coda”, säger Kristin Öhman.

Det är nämligen en person på Sällbo som är bra på att få tag på filmer som ännu inte lämnat biosalongerna. Man skulle kunna tro att hen är en av de yngre hyresgästerna, men så är det inte.