”Paradiset” blev ett helvete

Camilla Zackrisson skulle äntligen få sköta sig själv och komma på rätt köl. Ta hand om hunden. Klara av arbetet med att dela ut reklam. Komma bort från droger och våldsamma män. Men referensboendet i Pixbo blev ett rent helvete.   

Referensboendet är ett torp inne i skogen längs med Pixbovägen, på promenadavstånd från Gunnebo Slott som det en gång tillhört. Torpet med fastighetsbeteckningen Gunnebo 1:3 är inget referensboende i dess egentliga mening. Men så är Camilla Zackrissons hyreskontrakt utformat.
– Vi har frångått praxis av flera skäl och skrivit ett socialt kontrakt liknande avtal för referensboende, medger boendesamordnare Fredrik Blomkvist på Mölndals stad.
Exakt varför kan han på grund av sekretessen inte gå in på, men Camilla Zackrissons berättelse får vi:
– Det var jag som ville bo här. Jag ville komma bort från drogproblematik som jag hade lämnat bakom mig, och dåligt umgänge. Men min hund ville jag inte leva utan, och husdjur får man inte ha i vanliga referensboenden.
Boendeformen är ett förstahandskontrakt som hyrs av socialtjänsten men som går att ta över av den boende om vederbörande visat skötsamhet. Normalt sett handlar det om hyreslägenheter i hyreshus där andra, ”vanliga”, hyresgäster bor.
Torpet Gunnebo 1:3 är en bra bit ifrån detta på alla sätt, men Camilla kunde inte tänka sig att välja bort sin hund och flyttade in i mars 2014.

Torpet är indelat i två små lägenheter på vardera 42 kvadrat, plus tio kvadrat i källaren. Vid inflyttningen fanns här en mulltoa och en tvättmaskin, men inget kommunalt vatten och avlopp. Brunnen på tomten är gammal och ett vattenprov gjort i juli 2017 visade att vattnet var odrickbart. Otjänligt på grund av coli- och koliforma bakterier. Camilla hade då under en tid känt sig dålig i magen och, sedan hennes hund också drabbats av kraftiga diarréer, misstänkt att så var fallet. Efter många påtryckningar fick hon till stånd ett vattenprov. Flera provtagningar bekräftade att vattnet var otjänligt och kommunen försökte rena vattnet.
– Men jag blev inte bättre och min granne blev också sjuk. Jag vågar fortfarande inte dricka det och vågar inte tänka på vad vi redan fått i oss. Camilla Zackrisson vågade snart inte bo kvar i sitt torp över huvud taget. För utöver krånglande faciliteter bröt ett helvete ut av andra skäl.
Torpet hyrdes inte bara ut till henne, för 3 300 kronor i månaden. I den andra hushalvan flyttade andra kvinnor med pågående missbruksproblematik in. Och ut. Och med dem kom våldsamma män. Skadegörelser. Våldtäkter. Misshandel av Camillas hund. Konflikter och anklagelser hyresgästerna emellan. Det är en otäck miljö Camilla Zachrisson beskriver. Och det är en förfärlig miljö vi ser omkring oss.

Den vandaliserade mulltoan har lämnat ett hål efter sig i källaren. Ersatt av en tillfälligt uppställd Baja-Maja på tomten.
– I tre månader innan jag fick hit den så fick jag skita i en hink och bränna upp min avföring här, säger Camilla och visar på brännplatsen utanför huset.
Här står också en tunna med vatten som ersättning för det otjänliga brunnsvattnet. Camilla har fått hyresreduktion för första kvartalet 2018 till följd av skadegörelserna och den försämrade boendestandarden. Men det hjälper henne inte nu. Våldsamheterna och de skrämmande upplevelserna sitter i väggarna. Och i tunnan täcks vattnet av en isskorpa. En av grannarna, som tidigare drabbats av hjärnblödning och med pågående missbruksproblem, avled av en ny hjärnblödning under tiden hon bodde i torpet.
– Hur kan man placera en sjuk kvinna i en sådan här miljö, frågar sig Camilla. Bara misstanken om att hälsoproblemen kan ha förvärrats av det bakteriesmittade vattnet gör att Camilla inte kan sluta oroa sig för vad hon och hunden själva fått i sig och bär på. En mätning av fukt och mögel i torpet gjord i mars 2017 visade dessutom på att ”mögelsläktet Penicillium utgör … stora andelar i samtliga tre inomhusprover” och därmed ”indikationer på fuktskada”.

Camilla Zackrisson sover sedan i höstas på soffan hos en kompis inne i stan.
Gunnebo 1:3 som skulle bli hennes ”paradis” där hon vid fyllda 50 hoppades få en tillvaro och ett liv värt att gå upp för på morgonen, står nu öde. Hennes försök till att odla växter är likna vissna som drömmen om livet på landet.
– Det pågår diskussioner om renoveringar men tyvärr har där skett mycket skadegörelse så vi har valt att inte hyra ut den andra delen av huset mer och letar annat boende till nuvarande hyresgäst (läs: Camilla), säger Fredrik Blomkvist.
Med facit i hand konstaterar han att de utsatta kvinnor som erbjudits att hyra Gunnebo 1:3 i olika omgångar i något fall kanske borde ha haft skyddat boende.

Men varför erbjuds bostadslösa kvinnor med missbruksbakgrund att bo i ett isolerat torp i skogen?
– Det kan vara privata önskemål man lyssnat till. Av olika skäl kan det ha blivit fel, för att saker inte har fungerat som man först trodde, säger Fredrik Blomkvist.
Camilla Zackrisson medger att hon gjort ett misstag. Hon lät, trots att det inte var tillåtet, sin expojkvän komma dit trots att hon visste att där inte fick bo några män.
– Men han var bostadslös och vi är goda vänner och därför lät jag honom bo här. Jag vet att det var fel, men det är inte han som har vandaliserat huset – det var min grannes ”vänner” som kom hit och knarkade och saboterade allt för mig. Allt. Det är inte jag som har misskött mig, men det är jag som får lida för det, säger Camilla.
Hennes expojkvän, som nu ger Camilla tak över huvudet, säger:
– Vanliga hyresgäster skulle aldrig behöva gå med på såna förhållanden som vi tvingas acceptera.
I en skrivelse till hyresnämnden i Göteborg dit Camilla till slut vänt sig för att få hjälp och stöd, intygar också Fredrik Blomkvist att Camilla Zackrisson har:”…tagit ansvar för skötseln av gemensamma utrymmen såsom exempelvis trädgården på ett bra vis.”

Hennes pappa och hans fru kommer på besök med medhavt fika. Kaffe och wienerbröd som vi äter i trädgården på stående fot i kylan.
– Det finns mycket i Camillas liv som hon själv är skuld till, det vet hon. Drogerna har ställt till det. Men kanske hade hon kunnat få ordning på tillvaron här. Hon gillar ju trädgårdsarbete och att sköta sig själv. Och så händer allt detta, och när vi försöker hjälpa till får vi inte ens komma till tals med de ansvariga. Det är svårt, säger hennes pappa och vänder bort blicken en stund. Han letar i sin mobiltelefon efter bilder han tagit härute. Bildbevis på hur saker skötts, eller misskötts.

Camilla visar oss runt inne i torpet. Hunden Stina, som blivit folkilsk av den brutala misshandel hon utsatts för, är instängd i det lilla sovrummet för att vi ska slippa bli bitna. Vasken i köket är igenproppad sedan länge och är överfull med fimpar. Eftersom elen kommer och går har Camilla hängt upp ett antal små ficklampor i lampan. Hon har målat och tapetserat för att höja hemkänslan.
Men fukt och dålig lukt har tagit över sedan hon lämnat torpet åt sitt öde.

Ulf Reiman är hyresförhandlare på fastighetsavdelningen i Mölndals stad.
Han bekräftar att torpet är en av de bostäder som fastighetsförvaltningen upplåter åt socialtjänsten och att skogstorpets standard är av det enkla slaget: inget kommunalt vatten och avlopp.
– Socialtjänsten har hyrt det i ett antal år men om det är för korttids- eller referensboende eller akutboende, det lägger inte vi oss i. Jag vet att det har varit mycket strul med det boendet, vi har nyligen diskuterat fastigheten och det är en renovering på gång, så vitt jag vet.
Ulf Reiman påpekar dock att den enkla standarden i sig inte är ett problem.
– För ”rätt person” kan ett torp med mulltoa och brunnsvatten vara en idyll.
Den förra hyresgästen innan socialtjänsten tog över var enligt Reiman en ”vanlig” man som bodde där i över 50 år. Han hade skrivit kontrakt med familjen Sparre, ägare till Gunnebo slott med ägor, fram till 1949 då det såldes till Mölndals stad.

Men med en hyra på 3 300 kronor i månaden för 42 kvadrat måste man ändå kunna kräva en viss standard?
– Absolut, som det är nu är det inte okej. Men underhållsbehov är en sak, och skadegörelse en annan. Behöver man underhålla alltför ofta betraktas det som skadegörelse, konstaterar Ulf Reiman.
Frågan om hur huset kunde hyras ut till Camilla och övriga hyresgäster i torpet med otjänligt vatten vandrar från Fredrik Blomkvist, till Ulf Reiman till fastighetsförvaltare Nicklas Nilsson, som Faktum söker vid upprepade tillfällen utan att få svar. Och i väntan på en ny bostad åker Camilla fortsatt in och ut på sjukhus för problem med magen. Torpet i Gunnebo står tomt. Camilla har kompenserats med tre hyresfria månader första kvartalet 2018, men sedan dess betalat för ett boende hon inte kunnat nyttja.
– Jag börjar skaka och darra av stress och obehag bara jag närmar mig detta ställe, säger Camilla.

Ur Camillas brev till hyresnämnden:
”Mina grannar har haft kraftiga missbruk som gjort mitt liv till ett riktigt helvete. Detta boende skulle vara ett referensboende. Som jag uppfattade det så måste man då kunna sköta sig. När min första granne inte betalade sina hyror, rök min chans att visa att jag kunde sköta MIN hyra. …

… Hela första året fick jag och min hund Stina åka iväg och sova i Majorna hos en gammal vän.
Jag kan inte vara i min bostad och blir inte erbjuden nytt boende utan störande missbrukare till grannar.

…. Min hund Stina har blivit både slagen, sparkad och störd. Störningarna har förstört min vardag … Socialens boende är en farlig miljö för mig. Jag har åkt in och ut på olika sjukhus för stress och utmattning. Och efter tre år här visar det sig att vattnet inte går att dricka. Vi har haft mycket problem med mage och tarmar, min hund kissade vatten. Detta boende har stressat sönder oss. Att inte kunna sova på natten någon gång.
Jag har fått ta hand om allt som missbrukarna till grannar förstört och vandaliserat.

… Inte ens en missbrukare ska leva under sådana här omständigheter.”

Research: Annie RosenQvist och Adam Dunder

Vad hände sen? Läs uppföljningen ”Sju svåra år - i ett” här.