Sista mötet med Pelle

Starka släktband förenade dem. Men de delade också kärleken till musiken. Nu får Dennis Landén ensam föra berättelsen om livets hårda skola vidare. Hans farbror, Faktumförsäljaren Pelle, har gett sin sista intervju. Tack för orden. Vila i frid.

Pelle hinner knappt slå sig ner vid ett av borden på Faktums Malmökontor innan han vill spela en av brorsonen Dennis låtar, Hemlöshet.
– Det är en av mina favoriter. Det är verkligheten, exakt det han sjunger om.

Dennis själv är motvillig, det är en gammal låt med ett sound som han i dag gått vidare ifrån. Men smickret från farbror Pelle är svårt att motstå och unisont guppar deras huvuden samtidigt som låten spelas ur Dennis mobilhögtalare.
I låten rappar Dennis Landén om missbruk, om bristande medmänsklighet och den osynlighet som kommer med hemlösheten. Det är uppenbart att Pelle känner igen sig i låttexten.
– Jag funderar ofta på de problem som finns, med utanförskapet till exempel. Mycket handlar om hur vi behandlar varandra som människor, säger han.

Pelle växte upp på Skånes landsbygd under 1970-talet. Redan i tioårsåldern hade den livslånga entusiasmen för rockbandet Kiss fötts och i träslöjdsalen skapade Pelle sin första elgitarr. En imitation av Paul Stanleys legendariska svartvita trotjänare. Rock and Roll All Nite var en självklarhet när Pelle höll sina första spelningar framför spegeln i pojkrummet. 

I konfirmationspresent ett par år senare skulle han få sin första spelbara gitarr av sina syskon. Han är yngst i en skara av sex. En gång var de sju, men efter en plötslig sjukdom gick Pelles yngsta storasyster bort i fjol. Pelle beskriver uppväxten utanför Lund som ”heaven and hell”, där han själv ofta bidrog till det sistnämnda.
– Man hade ju alltid någon att bråka med. Men vi hade roligt och var lyckligt lottade, med mat på bordet och rena kläder varje dag.

Tuffare var livet under skoltid. Pelle blev mobbad, och våld blev hans lösning på att tysta översittarna. En effektiv, men inte särskilt hållbar metod. Rektorn på Nyvångskolan i Dalby skulle till slut få nog av den bråkiga åttondeklassaren. Pelle blev relegerad, och skulle aldrig återvända till den akademiska världen. Sökandes efter ett nytt sammanhang kom han i kontakt med alkoholen. Att dricka blev snabbt vardag för Pelle, och så förblev det i 20 år.

Det må ha varit en mörk period, det var ju trots allt två decennier som ”försvann”, som han uttrycker det. Alkoholen, kombinerat med reflexen att ta till våld ledde även till flera vändor i fängelse och han var under perioden ökänd på anstalterna i södra Sverige.
– Sist jag satt inne fick jag inte sitta i Skåne, de ville inte ha mig här. Min advokat sa till mig, ”du är nog fan den första klienten jag har stött på som är portad på anstalt”.

Pelle skrattar till när han tänker tillbaka på advokatens förundran. Han har fortfarande nära till det positiva. Ibland sköljer tankar om att han förstört sitt liv över honom, men Pelle är duktig på att hitta det ljusa i allt mörker. Perioden bidrog ju faktiskt med en jäkla massa erfarenheter.

Pelle är fylld med anekdoter, inte minst från tiden in och ut från fängelset. Vi kastar oss genom årtal och anstalter, slagsmål och rymningar, avviker för en kort berättelse om tiden som raggare och kärleken till 1950-talsmusiken, för att sedan kastas tillbaka till en ny anstalt och anekdot. Det är tydligt att Dennis är en van åhörare av Pelles berättelser och hans skiftande fokus mellan den pågående återberättelsen och mobilen vittnar om att han förmodligen inte hör den för första gången. Släkten Landén är både stor och står varandra nära, och när Dennis får frågan om tidiga minnen av Pelle är det just släktträffarna som han först tänker på. Det var ofta fest hos någon av Pelles bröder och ur högtalarna spelades rock i alla dess former. Eller dansband om Dennis mamma fick bestämma.
– Det är likadant i dag. Hon har alltid radion på och spelar sin dansbandsskit, suckar Dennis. 

”När läkaren sa att jag inte fick spela fotboll längre ville jag fortfarande vara delaktig och kom på att jag kan hjälpa andra.”

Dennis har inte levt samma ”röjarliv”, som flera av hans äldre släktingar. Skolan klickade aldrig för honom, men han var alltid på plats och gjorde sitt bästa. Fritiden togs upp av att hänga med vänner och spela fotboll, som de flesta tonåringar. Men 2012, när Dennis skulle fylla 18, upptäcktes en tumör i hans ena fot. Den var godartad och skulle bara kräva en operation för att tas bort, men tumören kom tillbaka gång på gång och krävde flera operationer för att försvinna helt. Mellan de olika operationerna fick Dennis tabletter från sjukhuset för att dämpa smärtan. Tumören försvann till slut, men beroendet av de smärtstillande tabletterna stannade.
– Jag tog citodon och tramadol, det som fanns att få tag i. Sen blev det att jag också rökte på.

Även för Dennis har musiken haft stor betydelse i livet. Det blev bara ett år på gymnasiet innan Dennis hoppade av och började jobba på lager. Men det var något som saknades. Snart kom han i kontakt med en fritidsgård i Staffanstorp, som hade egen musikstudio. Här kände Dennis att han hade hamnat helt rätt.
– Det tog inte lång tid innan jag kände att detta var något jag brann för. Jag gillar att kunna ge uttryck för mina känslor genom musik.

Men på fritidsgården var det tabu mot droger och alkohol. För Dennis fanns bara ett alternativ. Fritidsgården och musiken hjälpte honom att bli kvitt sitt missbruk och all tid som inte gick åt till att köra truck på lagret, lades nu i musikstudion.
I dag är Dennis signad på sin kusins skivbolag. Han har gett ut två album och en rad singlar, samtliga helt egenproducerade. En otäck skada från fotbollen för tre år sen har gjort att Dennis inte längre kan jobba kvar på lagret och han har behövt flytta tillbaka hem till pappa Janne i Staffanstorp. Men precis som farbror Pelle har Dennis lätt att se positivt på tillvaron.

Skadan har lett till att Dennis kan lägga mer tid på det han brinner för. Spelar han inte in nya låtar i sin hemmastudio, ägnar han en stor del av sin tid åt välgörenhet. Alla intäkter från Spotify skänker han till en fotbollsakademi i Kenya, och han är aktiv i Malmös Änglar som hjälper behövande barn. I julas var han på Malmö barnsjukhus och delade ut julklappar.
– När läkaren sa att jag inte fick spela fotboll längre ville jag fortfarande vara delaktig och kom på att jag kan hjälpa andra. Jag känner att det lilla ändå gör mycket.

Pelle hyllar sin brorsons handlingar. Han är mitt i ett resonemang om hur han själv hade velat göra samma sak, hur häftigt Dennis agerande är, när han inser att det är hög tid för en cigarettpaus. Nikotinet kommer ingen ta ifrån honom så länge han lever. Något rus måste man ju få ha, resonerar han.

”Faktum har betytt allt. Jag hoppas att det bevaras, även efter att jag slutar sälja.”

Pelle är sedan 2002 fri från både droger och alkohol. Men åren dessförinnan var tuffa. Han blev sviken av sin dåvarande kärlek och förlorade bostaden i Staffanstorp. Bodde hos en kompis i Lund som höll på med både amfetamin och rökte gräs, och ”man kunde ju inte sitta där och titta på”. Han arbetade på sin brors flyttfirma, men i samma veva gav knäna upp och Pelle fick snatta för att få ihop mat för dagen.
Men under Malmöfestivalen i augusti 2001 fick Pelle tips av en kompis, om en nystartad gatutidning.

Då hette den Aluma, i dag heter den Faktum. Pelle var först motvillig, att stå där och erkänna sig som hemlös tog emot. Men efter att ha sålt 20 tidningar på en halvtimme var han övertygad. Han kunde nu försörja sig själv och livet fick en ny mening. Han trappade ner sitt skadliga bruk och i dag, 22 år senare, kommer Pelle fortfarande in ett par gånger i veckan för att köpa tidningar att sälja utanför Ica på Fäladstorget i Lund.
– Faktum har betytt allt. Jag hoppas att det bevaras, även efter jag slutar sälja. Även när jag har legat inne på sjukhus har jag tvingat min bror att köpa tidningen till mig.

Som nykter och med en inkomstkälla kunde Pelle ägna mer tid åt det han älskar, musiken. Sons of Twelve Bars, Bluestolvans söner och Inget Namn var tre bandkonstellationer som han var en del av under 2000-talet, givetvis med gitarr i hand. Han hade gärna fortsatt spela i dag, men ett hårt liv har lämnat sina spår. Pelle har artros i händerna och att spela gitarrens olika ackord blir svårare och svårare. I dag sitter han i rullstol. Pelle diagnostiserades med diabetes 2002 och en blodförgiftning kostade honom nyligen två tår.
Det har också tagit honom hårt att många gått ur tiden i hans omgivning. Men Pelle är inte den första som ger upp.
– Jag har riddaren i Monte Pythongänget som förebild. Han blir av med sina armar och ben och allting, men han fortsätter att kämpa. Jag är ju en fighter.

Det är främst det som tillvaron handlar om i dag för Pelle, att överleva. I lugn och ro vill han fortsätta sälja sina tidningar, spela sina gamla rockskivor och vara en god medmänniska. Alla dagar är långt ifrån enkla, men med sin stora släkt i ryggen blir vardagen lite enklare.
– Jag behöver aldrig undra ifall någon bryr sig om mig. Vi har en sammanhållning som jag tror inte många andra har och det är okej att komma som man är.

Dennis nickar instämmande. Bara de inte ses för ofta. Släkten har växt till över 40 personer och många är barn, så att träffas vid högtiderna ett par gånger om året räcker gott för nu, säger han och skrattar.

Pelle Landén, 1964–2023, saknad Faktumförsäljare i Lund som gick bort efter ett hastigt sjukdomsförlopp, strax efter att det här reportaget med honom och brorsonen Dennis gjordes.