Christer Johansson: ”Kring missbruk och beroende verkar det finnas ett ösregn av åsikter”

Ulf Lundell sa i en intervju att bland det dummaste han gjort var att gå ut och prata om sitt supande och sedan berätta för hela världen hur han kommit till rätta med det. Kring missbruk och beroende verkar det finnas ett ösregn av åsikter. Så mycket skuld, skam, sorg, ilska och värdering. Alla tycker.

Samtidigt är det intressant att vi alla står lika inför att bli beroende och missbrukande människor. Jag vet att det inte är helt sant. Ärftlighet, omständigheter, livserfarenheter och en del annat spelar roll. Samma sak när det handlar om att få ordning på sitt liv, kunna hantera missbrukaren i sig, att ha möjligheten att omge sig med människor som hjälper längs vägen.

Jag utbildade mig till sjuksköterska och har jobbat i den psykiatriska vården de senaste 36 åren. De flesta av dessa som chef för avdelning, behandlingshem och inte minst öppenvårdsmottagningar. Alltid har jag känt mig mer hemma bland de som sökt hjälp än de som jobbat där. Ändå vet jag att det inte finns några ”vi och dom” även om det på ytan och i de hierarkiska systemen kan te sig så. Alla skulle vinna på att stanna upp, lyssna mer och bättre. På riktigt. Utan att leverera svar och ha bestämda uppfattningar om hur andra ska leva sina liv. Den som har skon på vet bäst var det klämmer, så har det alltid varit. Ödmjukhet och omtänksamhet skadar inte.

Under 27 år av drickande utvecklade jag en alkoholism som jag med tiden inte kunde hantera. Jag söp ner mig och trasade sönder mig själv och mitt liv, inte minst skadade jag mina närmaste. När jag nyktrat till skrev jag en roman om det (I skuggan av Nina och Henrik) där jag hade fokus på omgivningens upplevelse av att finnas nära någon som går ner sig i ett beroende. Som förändras och försvinner. Som verkar ha förlorat både hopp och kraft.

Alla som upplevt något liknande vet vad jag talar om. Med tiden tog jag mig till en husvagn där jag och vinet försökte undvika livet. Samtidigt jobbade jag, åtminstone för det mesta. Jo, jag kom till en personlig botten. Jag gav upp och började min väg tillbaka till en framtid. Nu är det tio år sedan jag drack senast. Jag kan känna mig lyckligt lottad, en lyxalkis, men jag vet att även sådana kan dö.

Livet har förändrats och jag kan i dag känna stor tacksamhet. Pojkdrömmen om ett författarskap har blivit verklighet i form av åtta romaner. Alkoholen dyker upp i dem alla, mer eller mindre. En av dem fick titeln Chefen är galen, och handlar om en psykiatrichef som frågar patienterna vad de längtar efter i sina liv. Han tror på att ett tillfrisknande kan ske när var och en tar så mycket ansvar som möjligt för sin återhämtning. Han vill utveckla vården tillsammans med de som har egna erfarenheter. Skapa en vård som är till för patienterna och inte bygga en organisation som patienterna behöver passa in i. Ett solklart konstaterande är i varje fall att alla är värda respekt.

Det är ett misstag att underskatta någon. Jag är alkoholist men inte desto mindre människa för det. Jag längtar, drömmer och gör mina försök att närma mig det liv jag söker. Gör inte alla människor det?