Drömmen om att bo i centrum

Vi gick Linnégatan fram, jag iklädd en lång svart rock som flaxade kring benen i blåsten och det långa mörka håret böljande utefter axlarna, hon en dam med permanentad uppsatt frisyr styltande fram på höga smala klackar. Vi utgjorde säkert en skarp kontrast där vi gick. Året var 1975.

Jag kastade ibland oroliga blickar på damens sylvassa pumps – fastnar de inte i springor i marken och så? Själv bar jag alltid mjuka, breda, komfortabla lågskor som det gick lätt att springa ifrån fordringsägare med. Antagligen var det en fråga om genetiska skillnader, tänkte jag, kvinnor hade kanske begåvats med ett bättre balanssinne.

Eftersom jag hade svårt att hålla jämn takt med damen i fråga, kom min gång att se en aning lustig ut; knyckig och spattig. Jag tyckte att vi såg så osannolika ut tillsammans att folk borde vänt sig om och tittat, men att så inte var fallet tillskrev jag storstadens tillvänjning vid de mest konstifika upplevelser.  Damen var tillhörig ett bostadsbolag och vi var tillsammans på väg för att bese en lägenhet, som enligt bostadsförmedlingen stod ledig, i ett rivningshotat hus. Det var min första riktiga lägenhet i Göteborg.

Det var ovanligt att lägenheter var lediga i innerstan, så det gällde att passa på. Det här var min sista chans att inte hamna på ställen i förorter jag absolut inte ville ha något att göra med. Jag hade en gång tidigare varit ute i ett sådant område och väntat på spårvagnen i en dyster och mörk grotta med nazistiska slagord skrivna på den grå betongväggen medan ett ungt par stått och vaggat varandra i en slags desperat omfamning, som om de vore de enda mänskorna på jorden. Jag hade tittat på en lägenhet men tackat nej sedan jag fått veta att förre innehavaren begått självmord genom att hänga sig i hallen.

Det var mycket folk i rörelse, och en av de himmelsblå spårvagnarna som fått sig en uppiggande ansiktslyftning just detta år stannade vid en hållplats och spydde ur sig sin last med passagerare. De spred sig åt alla håll och vagnen fick fart igen med ett plingande. Vi passerade en rad fastigheter som paraderade i stram givakt längs den trafikerade gatan. Jag tyckte mig märka en glimt av dysterhet i de anonyma fönsterraderna, som om husen hade varit medvetna om sitt snart förestående öde. De hade av stadens kommunalpolitiker befunnits skyldiga till sprickbildning och tilldelats sin dom: avrättning medelst sprängning. Deras brott var långt gången ålderdom parad med en besvärande olönsamhet. Dock kunde jag inte låta bli att tycka att denna olönsamhet var både vackrare och värdigare än sin framfusigare kusin lönsamheten, vars moderna linjalritade konturer bredde ut sig överallt och hotade sluka alla former av kultur och pietet som på sina ställen fortfarande envisades med att sticka fram. Det gamla syntes som öar här och var i det moderna havet och vägrade ge upp. Det var naturligtvis bara en tidsfråga innan de stoiska relikerna skulle jämnas med marken, de också, men jag hoppades att det skulle dröja länge än innan allt var uppgivet.

Linnégatan var alltjämt en vacker gata. Fortfarande hängde rester av skönhet kvar: de breda trottoarerna där jag kunde föreställa mig hur gångna tiders madamer hade spankulerat omkring med parasoll, de höga, skuggande träden under vars spretande valv hästanspända vagnar hade skramlat, de gräsbevuxna terrasserna som utgick från husen och som bildade stenkantade trianglar där flanerande sekelskiftespar förmodligen låtit rasta sina hundar bland buskar och rabatter. Linnégatan och kvarteren däromkring representerade Göteborgs absoluta själ. Den opersonliga Avenyn med sina bankpalats och fashionabla sko- och modeaffärer kunde inte uppvisa ett enda kafé där man verkligen kunde koppla av och känna sig hemma, och åt andra hållet, Masthugget till, tog hamnen vid. Nej, Järntorget och Linnégatan var Göteborgs naturliga centrum och det var i de krokarna jag så gärna ville bo.

Nu var jag där. Jag hade fått lägenhet! Och det i centrum!