Dejtar jag en piraya?

Jag träffade Amanda på Tinder. I början var konversationen sporadisk. Jag satt i min skrivarstuga i bergen norr om Rio de Janeiro och hon i sin förort söder om staden. Till slut blev det en vana att chatta om kvällarna. När jag skrivit klart i stugan bestämde vi träff på min favoritbar i Botafogo. Nervöst drog hon långa trådar i sitt svarta hår.

Efteråt följde jag henne till metrostationen. När vi skulle kramas adjö började vi kyssas. Inte som vuxna människor utan som två tonåringar. Hennes kroppstemperatur steg. Vi var tvungna att gå åt sidan. När vi väl lyckades slita våra kroppar från varandra bestämde vi träff två dagar senare. Söndagslunch hemma hos mig.

Amanda är på många sätt en underbar kvinna. Det är bara en sak jag inte förstår. Vad jobbar hon med? Jag vet att hon spelar volleyboll och har gått en högskoleutbildning till gymnastiklärare, men hon avslutade inte utbildningen på grund av att hon inte klarade simprovet. Under pandemin bodde hon i en hippieby i delstaten Bahia och virkade handväskor av tvinnat naturgarn och sålde till turister. Annars har hon inte nämnt något jobbrelaterat i sitt liv, trots att hon ändå är 40 år.

I Rio de Janeiro är det oartigt att fråga folk vad de arbetar med. Det anses vara ett vulgärt sätt att ta reda på personens socioekonomiska situation. Var folk får sina pengar från är var och ens eget bekymmer. Att fråga var folk bor betraktas också som en socioekonomisk fråga för att kunna bestämma personens status. Efter att ha levt snart 25 år i Rio vet jag vad som gäller. Är man nyfiken får man linda in frågorna i annat eller vänta på att personen själv berättar.

Amanda har efter tre månaders förhållande ännu inte sagt vad hon arbetar med. När jag frågar henne vad hon ska göra i veckan svarar hon: ”jag ska övningsköra”. I Brasilien är det inte tillåtet att övningsköra med någon annan än en körskola. Att ta en körlektion kostar pengar. Var får hon de ifrån? Inte en enda gång när vi käkat ute har hon delat notan med mig eller föreslagit: ”jag tar denna”. Jag har betalat, vilket förvisso inte är en dealbreaker för mig.

Jag är ändå nyfiken, vad jobbar Amanda med?

I mina mörkaste stunder har jag funderat på om Amanda arbetar inom det som brukar beskrivas som världens äldsta yrke, men sedan har jag viftat bort det. Bara för att hon ser bra ut, har en kropp som en tjugoåring och behärskar njutningens konster på ett sådant sensationellt sätt att jag far till himlen varje gång vi träffas innebär inte det att hon skulle vara professionell. Frågan gror ändå i mig. När jag nämnde min oro för en kompis i São Paulo anklagade han mig för att vara fördomsfull.

– Om hon nu är, eller var, prostituerad, vad gör det?

Han var kanske inte rätt man att fråga. Eller så var han det. Hans förra fru är tysk akademiker och var med om att bilda det första fackförbundet för prostituerade i Rio de Janeiro.

Det finns en annan kategori kvinnor som bekymrar mig i Brasilien. De säljer inte sex. De förälskar sig i framgångsrika män. När de bott med mannen i två år, då lagen om bodelning träder i kraft, brukar kärleken svalna. Kvinnorna vill skiljas och kräver halva värdet av bostad och förmögenhet. Det kan bli en bra timlön.

I Brasilien kallas de här kvinnorna ”piranhas”, alltså efter pirayafiskar som med sina sylvassa tänder på någon minut äter upp en hel ko som gått ned till floden för att svalka sig. Bara skelettet blir kvar. Jag är livrädd för pirayor.

När jag nämnde min fruktan för min snart tjugoåriga dotter menade hon att efter skilsmässan från hennes hederliga mamma är risken stor att jag råkar ut för en piraya.
– Så naiv är jag inte, svarade jag.

Dottern log ironiskt.

Inför Alla hjärtans dag, som firas den 12 juni i Brasilien, bjöd jag hem Amanda så att min dotter fick träffa henne. Efteråt frågade jag dottern vad hon tyckte.
– Pappa, jag fattar inte varför du alltid har en sådan tur med kvinnor.

Dottern såg inga som helst tecken på ett pirayabeteende, men ännu har jag inte vågat fråga Amanda vad hon jobbar med. Om ni ser mig i bara skelettet vet ni vad som hänt.