"Det tar inte en vecka att bli nykter”

Då var det dags igen mina kära läsare. Jag ska hålla mig till ämnet socialtjänsten i denna skrönika. Ett ämne jag är välorienterad i med min historik. Allt är ju tyvärr så det beskrivs i granskningen i detta nummer. Sorgligt. Tack och lov har jag nu fått kontakt med världens sötaste socialsekreterare, det märks att hon bryr sig om mig. Men precis som andra har jag tidigare haft problem med denna instans. Jag kan dra historien för er, det var under en period när jag mådde jävligt dåligt. Jag bodde i Bergsjön i andrahand, en lägenhet genom soc som jag fick bo i under en prövoperiod, som kom att vara i hela sex år. Det gick aldrig över till förstahandskontrakt. Däremot, när jag sedan åkte på ett återfall och det blev strul med hyran, blev jag vräkt. Jag drabbades av depression, försökte lösa situationen, fick sova hos min dåvarande pojkvän och hos olika vänner. Uppsökarenheten sa att jag kunde få en övernattning på härbärget 35:an om jag hade tur. Men bara en natt åt gången, man får söka på nytt varje kväll.

Jag hade ett arbete i Mölndal som kulturarbetare när detta hände, som jag sedan blev av med på grund av min situation och mitt mående. När jag ansökte om boende och ekonomiskt stöd fick jag avslag med motiveringen att jag ”borde ha räknat med” mitt missöde och sparat och lagt undan pengar. Men jag tjänade bara mellan 14 000 och 16 000 kronor i månaden på det jobb jag hade så några möjligheter lägga undan pengar fanns inte, om jag nu hade kunnat planera och förbereda mig för ett återfall. För att få socialbidrag måste du också vara arbetssökande och söka 20 jobb om dagen men utan adress kan man inte vara inskriven på arbetsförmedlingen så där var ytterligare ett moment 22.

Efter ett halvår på olika soffor vände jag mig till sällskapet Fria Länkarna för att kolla om det fanns ett rum. Det är ett nyktert boende som passar mig, för jag orkar inte vakna bakis varje dag. I min ålder får man tänka på sådant. Som tur var fick jag ett rum dagen efter. Det var räddningen för mig. Men jag fick inte hjälp av soc med första hyran, var fortsatt deprimerad, fick självmordstankar och kunde inte träffa människor utan att börja gråta. 

Till slut kom bostöd dit men vid det laget hade jag brutit ihop och var inte mottaglig. Jag hade gett upp och orkade inte mer. Efter många om och men fick jag till slut hjälp med hyran och efter sju månader fick jag kontakt med ”världens sötaste sekreterare” och så fick jag äntligen ett socialbidrag som täcker hyra och uppehälle. Att det ska behöva ta så lång tid är fruktansvärt. Jag förstår inte varför det ska vara så. Det är som att en del socialsekreterare tänker att pengarna tas ur deras egna plånböcker. De driver folk till misär på detta sätt. Jag har kamrater som gått ner sig i missbruk bara för att bli lyssnade på. Jag har vänner som bor i tält, några bor till och med i en grotta och nu när kylan kommer måste de hitta andra lösningar, alternativt frysa ihjäl. Men jag vet också socialsekreterare som gett upp sina jobb, för att de känner att de inte kan eller får hjälpa som de vill. Chefen säger stopp, eller vem det nu är som bestämmer.

Nu bidrar jag lite till samhället genom att ha fått denna underbara uppgift att skriva dessa skrönikor, och hade jag inte haft Faktum hade jag inte klarat mig. Det gäller många med mig. Nu har jag det helt okej, men har mycket att arbeta vidare på. Jag tänker inte ge upp. Inte dö än. Det ordnar sig, som det står på våra fina tygkassar. Jag håller tummarna för alla därute som kämpar. Och till er som sitter på besluten om socialbidrag: Det tar inte en vecka att bli nykter. Och det går inte att leva upp till kraven om du inte har någonstans att bo.