Kolbjörn Guwallius: ”Slutna kvarter skapas där det tidigare varit möjligt att passera”

Jönköping 1982. Vi flyttade till ett nybyggt område med friliggande villor. Alla hus var vända inåt området, byggda i ringar kring tre lekplatser. De 37 husen var del i en samfällighetsförening. Dess gator och allmänningar ägdes därmed, liksom lekplatserna, av hushållen.
Skillnaden på våra och kommunens gator var ingenting jag tänkte på som barn. Det var föräldrarna som behövde klippa de gemensamma gräsmattorna enligt ett rullande schema, gå på årsmöten, besluta om och hyra in snöröjning.
Tidigt hörde vi om två mystiska personer, ”fönstertittaren” och ”pyromanen”. Det var lite som de vita skåpbilarna som nuförtiden dyker upp i Facebook-grupper, ingen visste om de verkligen fanns. Men flera hade tyckt sig se en man under kvällstid stå och glo in i villafönstren i stadsdelen för att kvickt försvinna när han blev upptäckt. Fotspår i de ännu knappt etablerade gräsmattorna sattes i samband med observationerna.

Pyromanen var desto verkligare. Någon lyckades mer eller mindre sätta eld på bland annat en bil, en husvagn och några utemöbler. Till slut brände mannen ned ett trähus i närheten till grunden. Han greps och dömdes.
Efter några år satte vår förening upp enkla bommar vid infarterna. Det hade inget med de där händelserna att göra. Syftet var att minska onödig trafik och på så sätt öka tryggheten. Trots att vem som helst kunde öppna bommarna gav de effekt.
Att vägen kunde spärras av berodde på att området var privat och bara innehöll bostäder. Eftersom det bara fanns två infarter till vägslingorna var det också praktiskt enkelt att genomföra. Föreningen hade egentligen kunnat hägna in hela området, för detaljplanen förbjöd inte det. Men ingen drev idén.

Kanske hade det låtit annorlunda om fönstertittaren och pyromanen hade härjat i dag. Nu sätter nämligen allt fler fastighetsägare upp inhägnader längs med fastighetsgränserna i de större städernas ytterområden. Det gäller oftast inte villaområden utan höghusområden från miljonprogrammet där husen ligger fritt i parkmiljö. I takt med att otrygghet och rädsla för kriminalitet breder ut sig dras skarpa gränser rakt igenom stadsdelar. Slutna kvarter skapas där det tidigare varit möjligt att passera. Den tänkta rörelsefriheten kan inskränkas eftersom den ofta inte skrevs in i detaljplanerna.
De kringbyggda kvarteren i städernas centrum har redan gjorts otillgängliga för utomstående när tidigare öppna portar har försetts med kodlås och porttelefoner. Det är kanske inte så konstigt att även boende i utsatta områden som kanske plågas av skjutningar, inbrott och skadegörelse vill säkra sina bostadsgårdar. Men det är mer iögonfallande.

Det här är en stor förändring av samhället, och det går snabbt. Den är även oreglerad. Staket och stängsel kräver inte bygglov. Det finns en spridningseffekt eftersom många gör som grannen gör. Man vill inte ”ta över” granngårdens objudna gäster.
Bostadsrättsstyrelser gör sina prioriteringar med örat mot marken.
Det är lätt att förstå hur de resonerar. Kanske blir bostäderna i alla fall delvis tryggare och säkrare. Men den alltmer slutna staden får konsekvenser för det offentliga rummet. Kvar blir korridorer runt slutna kvarter. Spontana möten mellan människor blir färre. Misstänksamheten mot personer vi inte redan känner kan öka när vi i större utsträckning bara träffar dem som är oss lika.
Är det dit vi vill, är vi beredda att betala priset? Jag tror att alla behöver fundera över det, innan det är för sent. Inhägnader som har satts upp lär nämligen sitta kvar. Frågan är vad som krävs för att släcka den trygghetstörst som driver utvecklingen.