”Jag vill inbilla mig att det var bättre förr, men det är kanske bara i min fantasi.”

Jag växte upp på 1950-talet och minns de hästdragna vagnar som bönderna varje dag for in med till marknadsplatsen för att sälja sina produkter. Hästspillning på gatorna var en inte ovanlig syn (eller lukt) liksom de sotarmurrar som cyklade omkring i sina svarta munderingar på jakt efter skorstenar att feja. Vi småungar var alltid livrädda för dem, för föräldrarna sa att ”är du inte snäll kommer sotarn’ och tar dig”. 

Majestätiska svarta ånglok tuffade fram på järnvägsspåren i ett moln av rök, astmatiskt väsande och pysande, en Volvo såg ut som en Volvo och Saab som en Saab, de var inte standardiserade som idag, när man inte kan se skillnad på en Cheva och en Folka.

När jag första gången hörde Beatles trodde jag att de sjöng ”Skellefteå yeah yeah yeah” tills jag kom på att de sjöng ”She loves you yeah yeah yeah”, men efter ett tag skrotade jag min såpainpackade Elvisfrissa (brykkräm var för dyrt) och kammade lugg. Beatlesfebern grep även mig och jag såg dom spela i London på grannens enkanaliga svartvita tv, och John Lennon sa: ”Ni på de billiga platserna kan applådera, men ni andra behöver bara rassla med juvelerna”. Det var oerhört sagt men kungligheterna i sina luxuösa loger misstyckte inte, synbarligen.

Då såg framtiden ljus ut. Visst levde vi under kalla krigets damoklessvärd men ingen vågade anfalla på grund av kärnvapenkrigets hot om ömsesidig utplåning och cancerns gåta skulle snart vara löst, det lovade tidskrifter som Readers Digest samt en samlad läkarkår. I framtiden skulle vi färdas i tuber i ultraljudsfart högt ovan mark och bostäderna skulle öppnas med fingeravtryck istället för nycklar. År 2000 skulle svält, sjukdomar och krig vara utrotade och alla människor skulle vara glada och lyckliga.

Så – hur blev det? 

Jag vill inbilla mig att det var bättre förr, men det är kanske bara i min fantasi. Dock, när jag i dag ser massorna kollektivt sitta hukade över sina mobiltelefoner på bussar och dylikt VET jag att det var bättre förr. Cancer är fortfarande en gåta och nya sjukdomar har tillkommit samtidigt som de gamla kändisarna som tbc och annat jävelskap har fått en renässans. 

Ett lika vansinnigt som osannolikt krig har brutit ut i Ukraina och visar på att alla människor på vår jord är utsatta, inte bara folk i Mellanöstern och den så kallade tredje världen. Klimatförändringar och folkutbyten har blivit en realitet och har till och med föranlett bildandet av politiska partier. Hemlösheten är enorm över hela planeten och bara ökar. 

Man prioriterade gemyt och folks välbefinnande mer förr än i dag, när allting har blivit digitalt och kostnadseffektivt. Rent teknologiskt har allt blivit mycket bättre, det kan inte förnekas. I dag kan läkare i ett land till exempel utföra komplicerade operationer på patienter på andra kontinenter via datorer. Det är ju bra. Men har vi inte förlorat mänsklighet på vägen? Offrat humaniteten på penningens och framåtskridandets altare? Jag tror att folk föredrar en livs levande läkare att tala med istället för anonyma appar, och det företag som tillhandahåller en levande människa tror jag kommer att göra succé.

Vi är ju trots allt människor.