Alkohol det perfekta bränslet

Är utplåning en drivkraft blir alkohol det perfekta bränslet. Kolla, jag kan göra vad som helst! Och ni kan alla dra åt helvete! Eller dricka min stinkande vattentunna diarré. Själv tänkte jag dricka alkohol. För att må dåligt. Jävlar vad jag var bra på att må dåligt, på att självskada på hög nivå, på att försätta mig i de vidrigaste av alla vidriga situationer för att det var det enda som fick mig att må ännu sämre, det enda som kunde göra verkligheten värre.

Jag kände alltid sådan skam. För andras blickar. För att behöva prata. För att äta. För att gå och handla. För att befinna mig bland folk. För att åka buss. För att be om lov. För att fråga efter vägen. För att stå i kassakön. För min kropp. För att synas. En vag känsla av att alltid göra bort mig. En lågintensiv ångest som bara kunde botas med ännu mer ångest.

Sedan jag varit liten har jag haft en så stark känsla av att vara fel. Jag hade fel sorts ångest. Kände bara fel sorts kärlek. Drogs bara till dem som avskydde mig. Blev besatt av dem som inte ville ha mig. Förnedrade mig. Stalkade dem som tydligt inte tyckte om mig. Åt på fel sätt, av fel skäl. Åt inte på fel sätt, av fel skäl. Sedan började jag dricka av fel anledning. När alla drack för att förhöja och förgylla livet drack jag för att jag drogs till allt som förvärrade vardagen. Och vem kunde förstå det? Ingen. När alla blev fnittriga och glada av alkohol blev jag mordisk och hatisk. Jag ville skada. Jag ville förstöra. Jag ville döda. Mest mig själv. Jag föraktade mig själv. Men jag ville inte bli de där andra fantastiska tjejerna som drack för att de älskade livet. Snarare ville jag bli hon som hatade livet mest av alla. Hon som hatade livet bäst av alla. Hon som skrämde alla. Hon som gjorde alla illa till mods. Hon som var ful. Den fula kvinnan. Som inte gick att placera. Som ingen ville vara med. Vars blick var helt tom.

Det enda jag ville förmedla var en stirrblick som sa ni kan alla dra åt helvete. Lämna mig ifred. Jag trivs bäst själv. Ni fattar ändå ingenting.

Jag ville vara farlig och göra farliga saker. Jag var hon som med stirrblick sa märkliga citat ur böcker och som fick folk att långsamt backa ur rummet. Som kunde berätta otäcka saker jag varit med om. Som om det bara var en rolig historia. Som något alla säger på fyllan och som man bara skrattar åt och ingen minns dagen efter. Fast alla mindes det.

Att ställa till med så stor skada som möjligt.

Ju mer jag drack desto farligare saker gjorde jag och precis som andra hela tiden måste öka spritmängden behövde jag spä på farligheterna, intensifiera vansinnet.

Varje gång jag drack blev jag elak, otäck och farlig. Alla utekvällar slutade med att jag hade hällt öl på andra, krossat glas och askfat.

Ingen ska tycka om dig, skrev Suzanne Brøgger. Som jag förstod henne. Tills en avgrund öppnade sig och det som fanns där nere var för ohyggligt för att jag någonsin kommer att kunna formulera det. Jag visste bara att om jag skulle ta den vägen skulle det sluta på ett sätt som jag inte längre hade kontroll över. Jag lyckades välja en annan väg.