Äntligen är jag fri

Jag tänker inte låta min sjukdom definiera mig.
Så brukar det låta. Att man vägrar låta vissa saker »definiera en«.

Jag har aldrig fattat det där och jag undrar om det månntro är en terapigrej och att jag – av diverse skäl, främst ekonomiska – på grund av att jag aldrig gått i terapi inte förstår det. Min första tanke är att det vore väl jättebra om någon – äntligen! – behandlade mig annorlunda för att jag har en kronisk sjukdom som gör att jag sex till sju gånger per dygn måste ta kortison, för att bokstavligen överleva. Och som dessutom gör att jag måste leva och arbeta i ett tillstånd som bäst kan beskrivas som att ha dygnat två–tre nätter på Roskilde (här kan ni dessutom lägga till valfri drog eller rusdryck).
Ja, som ni fattar är jag är ett traschat vrak som kommer få pulsa i hög snö i resten av mitt liv. Och vad vore inte bättre om fler kunde respektera det så att jag fick mer hjälp i vardagen och även slapp jobba heltid? Det vore en DRÖM att definieras utifrån min sjukdom. Att jag är så mycket mer och är en jävel både på det ena och det andra vet jag redan, tack så mycket, jag behöver verkligen inte definieras av DET. Det är mig helt likgiltigt, det enda intressanta vore att NÅGON började uppmärksamma min sjukdom som inte syns på utsidan.

Samma sak gäller det här att man inte ska låta mobbarna vinna. Låt inte mobbarna vinna! lyder det korrekta mantrat. Jag har ingen aning om även det är något slags terapilingo men jag vet att jag inte håller med.
För vad är inte det ultimata straffet gentemot mobbarna att just LÅTA DEM VINNA? Så att det svider lite hos dem. Eller lite, man vill ju att det ska svida mycket. Göra ont som fan.
Lät mobbarna vinna var exakt vad jag nyligen gjorde när jag raderade mitt Instagramkonto med jävligt surt förvärvade elvatusen följare.

Det började med en så extremt utstuderad och elak kommentar som jag som ändå förmodligen är tämligen stark inte kunde värja mig mot. Jag blev så FRUKTANSVÄRT ledsen. Och efter lite forskande insåg jag att hon som sagt det elaka ingår i en liten mobbarposse gentemot mig. Att de HATAR mig stod klart. Och främst min insta.

Så då gjorde jag det enda rätta. Jag loggade in på insta och raderade kontot. Poff! Det tog inte ens trettio sekunder.

Frihetskänslan efteråt går knappt att beskriva. Men jag förstår exakt känslan som »barnflickan« Sara Svensson beskriver i Knutby-serien. När hon sitter häktad och isolerad på midsommarafton och en ur personalen går in till henne för att uttrycka sin medkänsla över att de andra får fira där ute medan hon måste sitta ensam på självaste midsommar.
Hon säger att hon inte alls förstod var personalen menade. Förut vad hon förintad, tillintetgjord, hon var INGENTING. Nu kunde hon vara vem hon ville. Inne i det låsta rummet var hon helt fri.
Så nu har jag stängt dörren. Ingen ska någonsin få veta vad jag gör, tycker eller tänker. Det är över nu. Aldrig mer!

Och mobbarna vann. Grattis, det känns SÅ JÄVLA SKÖNT att äntligen bli fri.