Marcus Edstam: ”Vi kallade dem livstidare”

Har vi några fängelsekunder här bland läsarna? Någon som besökt myrstackens katakomber? Erfarit cementen och stålets begränsande effekter. Som vet vad det innebär att pressa kroppen mot en celldörr och inte komma någonstans. En celldörr kan vara som en katt i en låda. Om du inte utmanar den är den både öppen och stängd, både död och levande. Jag valde att låta den vara.

Vi kallade dem livstidare. Vi hade dagar att räkna och kammar att bryta sönder. Inom en framtid, lång eller kort, skulle vi ut. De stackars satar däremot som valt att försörja sig på att bevaka sådana som vi, de var livstidare. Självbedrägeri är en underskattad konstform som kan göra livet skojigt.

Långtidarna låg och sov i sina celler överväldigade av trötthet när de tänkte på hur länge de skulle vara levande begravda. Några lät tiden flyta ut över pingisbordet, andra spelade om de ynka pengar de hade snott eller tjänat in på att tvätta eller sy. En sade att han skulle lägga av när han fått ihop sin första miljon. Inte ens då 1982 var en miljon något att leva på en längre tid. Han tillhörde myrstackens absoluta underklass. Han kunde varken räkna eller tänka med den stackars klump han hade mellan öronen.

En hade försökt spränga Poseidon. En annan hade eldat upp lador i Småland och skulle senare dömas för mord. En tredje hade dödat en kvinna och skurit av hennes bröst. Han låg mest och skrek på sjukavdelningen. En fjärde hade gjort allt han kunde för att gömma sig i dimmor av rök. Röken var dyr så han sålde delar till andra. Denna fjärde var jag. Allt var ett missförstånd och ett kognitivt felslut som vi säger i dag. Nyss fyllda 15 bar jag in mitt första hekto hasch över gränsen på Torslanda gamla flygplats efter en vecka i Beirut. Den gången kom jag igenom. I fängelset gjorde jag allt för att glömma den plågsamma tanken om att jag kommit fel.

Vi tyckte om varandra, flera av oss. Tord var rödhårig, tunn, nästan tanig, från någonstans i Norrland. Han var vänlig, mjuk och märkligt sårbar och hade andra gränser än jag. Han påbörjade en stor tatuering på bröstet. En örn. Han låg blek, spänd och svettig på rygg medan Ove med nålens hjälp skapade något fågelliknande på Tors bröst. Han avvek på en permission iklädd tunna kläder och en halvfärdig örn. Michael arbetade som flygsteward och utnyttjade sin ställning till smuggling. Han dömdes till sex års fängelse. Man såg åren i hans ögon. Ibland fick jag upp honom från sängen. Vi pratade om alldagliga fängelseting. Om hur dålig maten var, om hur dårarna skrek på sjukan, om den obehaglige vaktchefen och psykfallet till fängelseläkare.

Fängelser gör märkliga saker med människan. När friheten närmar sig blir en del så rastlösa att de rymmer. Det går inte att vetenskapligt hitta en förklaring. Det får bli en skröna eller ett narrativ som de märkvärdiga säger. Vi spelade fotboll och plötsligt, på något sätt, klättrade de över det höga staketet. En bröt foten i fallet neråt men hoppade på ett lustigt vis vidare. De greps i Biskopsgården några dagar senare.

Det fanns två kvinnor som arbetade i syverkstaden. Berit och hundra kilo Finland. Båda var vänliga, blyga och tystlåtna. Hundra kilo Finland var sig lik de korta sex månader jag var där men Berit blev allt vackrare för varje dag. På slutet kunde jag nästan känna en värme inför henne och en lust att dansa med henne runt min stång.

Jag konsumerade 6 av 24 månader och bytte ut fångdräkten mot militärens och dödens kläder. Så kunde man bli behandlad på den tiden. §34 vård utom anstalt.

Ena dagen var jag samhällets fiende och skulle hållas inlåst, nästa dag beordrad att försvara Eksjö med vapen i hand. Då var sådant möjligt.

Jag minns orden. Edstam vad gör du här? Du är ju inte kriminell sade fångvårdaren. De särskiljande orden som ofta sårar och skadar fyllde mig den gången med värme. Jag kände mig som en människa. Jag har alltid burit dem med mig.

I åratal förflyttades jag tillbaka om nätterna.