De frystorkade evangelisterna

Jag ser dem allt oftare. På torget där jag bor. Utanför gallerior och vid busshållplatser. Ibland står de bara som utspillda, inte på någon särskild plats, bara i vägen. De erbjuder gratis biblar, men jag har aldrig sett någon förbipasserande ta en. Flygblad delar de också ut, och i förekommande fall små plastmuggar med kaffe. De har inte märkt att man ska använda papp numera. I största allmänhet ser de människor som vill få mig att överlämna mig till Jesus ofta ut att höra hemma i en annan tid. Det är något med de senapsfärgade manchesterbyxorna, de stickade tröjorna med älgmotiv, damernas blekgröna hårspännen. Och framför allt: varför ser de alla så håglösa, närmast olyckliga ut? Deras påfallande ljusa ögon är tomma på framåtrörelse. De står bara där. Ser knappt på mig när de håller fram sina lappar med det glada budskapet om Jesu snara återkomst.

Jag kommer att tänka på Fader Allan. Han bodde i ett miljonprogram utanför Stockholm, granne med min dåvarande pojkvän, som var en ljushyllt rättshaverist med intresse för armborst och grovsoprum. Vi kallade grannen Fader Allan för att han var före detta pingstpastor och ville rädda oss. Mig ville han framför allt rädda från att krama min närmaste vän, som var bög. Min moatjé ville han rädda från förkylningar och vrickade fötter. Den verkliga faran skyggade han för. Att jag, då sjutton år, tillbringade så mycket tid hos en tydligt empatistörd man i trettioårsåldern. Här fanns något att sätta tänderna i för den som verkligen ville frälsa ett vilsegånget får, men Allan tycktes inte vilja utsträcka Jesu Kristi helande kraft till sådana uschligheter. Jesus fungerade för honom snarare som ett slags existentiell vårdcentral. En institution för lättviktiga bryderier. Erbjöd vi Allan en kopp kaffe blundade han i en sekund och frågade Jesus om han borde tacka ja.

En dag blev min sociopsykiatriskt utmanade livsledsagare och jag hembjudna till Allan. Hans lägenhet var något mindre än mitt hjärtas utvaldes dito – ett litet vardagsrum, ett litet sovrum, en kokvrå. Först blev jag glad, ty jag såg att han hade många böcker. Vid närmare anblick insåg jag att de alla handlade om Gud och Jesus. Jag menar inte att det är fel att läsa om sådant, men är inte skönlitterära författare också skapade till Guds avbild? Eller är profana läsfrukter förbjudna att plocka? Nå, det var inte min sak att lägga mig i Allans litterära smakriktning. Nästa upptäckt var att minutiös ordning rådde i hemmet men de nogsamt organiserade föremål han ägde, hela golvet och alla möbler, var täckta av ett tjockt lager damm. Det for genom mitt huvud att Gud kanske ser allt bortifrån himlen och därför inte märker om det är dammigt. Sedan förstod jag att jag tänkt helt fel. Gud ser ju allt. Inte minst våra tankar. Är det kanske tvärtom? Att han ser det lilla, som kaffe, svullna vrister och vem folk blir kära i, men inte att världen slits i stycken, barn över hela världen som sakta plågas ihjäl, droghelvetet, den inre och yttre faktiska undergången? Allan ställde fram ett fat med kakor. Sedan ställde han fram en djupfryst chokladtårta. Och en djupfryst jordgubbstårta. Ett fat med bullar och wienerbröd. Min sadistiskt lagde hjärtevän och jag var hans enda gäster denna dag. Jag undrade i andanom om gotterna var de enda utsvävningar Allan tyckte att han kunde unna sig. Men är inte det frosseri? Jag vågade inte förhöra mig om saken. Men jag tänker på Allan varje gång jag ser de märkligt frystorkade Jesusgestalterna på gator och torg. Det är som om de befinner sig mitt i sina liv, och samtidigt utanför. Precis som vi andra ser de oavbrutet människor omkring sig som behöver hjälp, omedelbart. Jag vill säga till dem att här har ni chansen att visa Jesu kärlek, trotsa rädslan och göra en konkret insats. Men de tittar ut i luften. På kaffebryggaren. Ut i luften igen.