Foliehatt av

Det var när klimatkrisen knackade på min dörr med framtida hot om att översvämma Näset där vi bor som fick mig att lägga foliehatten på hyllan. Devisen att även små förändringar kan ge stor effekt är mitt rättesnöre när jag nu siktar på att bli klimatsmart.

Jag har därför införskaffat tre gigantiska sorteringsbehållare på hjul som står på garageuppfarten. Två styck med fyra fack i varje för sopor och en för trädgårdsavfall. Har beställt ytterligare en att dumpa batteri, glödlampor, småelektronik och hushållskemikalier i. Bilen kan jag alltid ställa på gatan. Ibland blir jag dock nostalgisk och minns tiden när vi bara hade en behållare utan fack och det så behändiga sopnedkastet när vi bodde i lägenhet.

Nästa naturliga steg att ta blev att sluta köpa plast- eller pappkassar varje gång jag handlar mat. Jag vägrar dock att använda medhavda trivselbeige tygpåsar med solkiga handtag tillverkade av hampafiber. Jag har en viss image att upprätthålla, så den ekologiska mjölken bärs nu hem i en helt syntetisk sportbag med coolt tryck på.

Till hösten ska luftvärmepump installeras. Inte en vinter till med minusgrader som genererar feta fakturor från energileverantören och som får mig att undra var den globala uppvärmningen är när man behöver den.

Lokala klädbytardagar är något som blivit populärt. Efter att ha provat på det kommer jag dock framöver att delta med stor försiktighet. Vi hade kvartersfest härförleden och efter några öl började grannen fälla kommentarer om sin gamla kavaj som jag nu ägde och hade på mig. Han tyckte den klädde mig lika illa som den gjort honom. Jag kontrade snabbt med att fråga om jag händelsevis glömt något i fickorna i de byxorna han gick omkring i.

För mig som dessutom lider av fobin ORS (Olfactory Reference Syndrome) överdriven rädsla för att lukta illa är både byten av kläder och inköp av second hand en knepig miljöaktivitet. När jag likt en blodhund sniffar plaggen under armarna och kör ner näsan i skor för att leta fotsvett och odör efter nagelsvamp tittar folk så underligt på mig.

Överväger att sluta äta kött och bara köpa närodlat och välja bort allt som är därodlat. Maträtten Flygande Jacob utan curry, kyckling, banan, ris och jordnötter kommer onekligen att smaka annorlunda. Avokado blir ett skällsord. So be it. Rädsla för koffeinabstinens gör dock att jag hoppas på att det finns odling av kaffebönor på en plats nära mig.

Att resa hållbart tycker jag är angeläget. Det pågår utveckling av eldrivet flyg som jag ser fram emot. Farhågan är såklart att det ska uppstå batterifel under färd. I juli åkte vi Flix-buss för första gången. Avgång vid tio på kvällen för att ankomma Berlin dagen efter klockan sju på morgonen. Planen var att sova på bussen och vara framme utvilad när dagen randades. Timmarna gick och folk plockade fram sina transitkuddar och nackstöd. Det enformiga ljudet av däckens malande mot asfalten krävde sin tribut. När REM-sömnen inträdde föll hakorna neråt och en kakofoni av snarkningar vidtog. Från platsen bakom mig spreds lukten av tveksam andedräkt. Det var bara jag, chauffören och autobahn som inte slumrade. Efter att ofrivilligt varit vaken hela natten blev dagen seg och grumlig och jag minns inte så mycket av Brandenburger Tor och Tiergarten. Efter incheckning på hotellet klockan 15 stupade jag i säng.

Det gäller att kämpa på med utmaningarna och betrakta sin åtgärdslista som ett levande dokument i ständig i förändring. Bygg broar mellan insikt och möjlighet, det har jag gjort. När kossorna på Skanörs ljung intill vårt hus pruttar metangas hytter jag åt dem med näven. Använda portionspåsar med snus hamnar inte längre i soporna utan i komposten för att kunna återuppstå som tobaksplantor. Hemmablandad Aperol Spritz smakar lika gott utan drinkparaply och plastsugrör.