Nana Eshelman Håkansson: ”Nu dragă, nu, säger jag till min rumänska inneboende”

Hon växlar mellan tjat om pizza och läsk, könsord på rumänska och välsignelser över mig, min familj och katt. Själv väntar jag bara på att november ska ta slut. 
Jag har väldigt få brister, men en av dem är att jag har svårt för att sätta gränser. Därför känns det helt naturligt för mig att ge min lägenhetsnyckel till en kvinna jag inte vet efternamnet på. Dealen är: en månad. Tills hon åker hem till Rumänien i jul.
Så här förklarade jag det för mig själv: hon har inget tak över huvudet och jag behöver hålla min taffliga rumänska vid liv. 

Några veckor senare har jag lärt mig ett dussin nya grova svordomar och min främsta insats i våra samtal är: Nu dragă, nu”. ”Nej kära, nej.” Det blir som ett mantra. Jag säger det till min rumänska inneboende som jag gång på gång nekar läsk och pizza. Oftast säger jag ingenting. Jag ligger tyst under mitt täcke i sovrummet tills jag hör fotsteg och sedan lägenhetsdörren som stängs igen vid lunchtid. 
Vi brukade prata, min inneboende, låt oss kalla henne Mona, och jag. Om hennes barn som är kvar i Rumänien, svenskarna som slutat ge pengar, de andra rumänskorna som konkurrerar om de ören folk faktiskt ger. Mona berättar om personalen på Burger King som inte vill att hon äter sina chicken nuggets inne på restaurangen. Hon pekar ut butikerna som hon undviker på grund av de anställdas blickar och vilka pubar som har mest givmilt klientel om helgnätterna. Hon berättar om boplatsen som flyttar allt längre ut i orten. 
Vi har två helt olika kartor över Göteborg.

Efter några kalla regniga novembernätter ringer Mona och berättar att hon blivit avhyst från sin tältplats av polisen ytterligare en gång. Jag erbjuder min vardagsrumssoffa, varm dusch, säng och mat. Mona är tveksam. Vad kommer mina grannar säga om jag låter en ”zigenerska” bo hos mig? När min kompis, som har en extranyckel, ska möta henne dyker hon inte upp. Mona har fått för sig att han är polis. 
Väl installerad är Mona glad. Vi skålar i Coca-Cola – ja, ibland bjuder jag faktiskt till. Sedan måste hon gå ut i regnet igen. Om du tigger är varje minut som du inte är ute på gatan en missad potentiell chans till inkomst.
Hon vill inte äta innan hon går, för Mona gillar inte min mat. Svordomarna jag lärt mig de här veckorna handlar uteslutande om maten jag försöker bjuda på.
Men hon gillar mitt badkar. Hon kan ockupera det i timmar och jag lär mig fort att ställa undan dyra schampoflaskor som annars skulle bli till skumbad.

Mona gillar även mitt vardagsrum. Och ju mer jag håller mig borta ifrån det, desto mer gör hon sig hemmastadd. Väska efter väska bärs hem och ställs längs väggarna. Soffbordet ställer hon mitt i rummet, det blir mysigare så menar hon och lägger på en duk i form av ett badlakan. Soffkuddarna flyttar hon så att de är på soffryggen istället för i soffan. Varje dag, efter att hon har gått till jobbet, möblerar jag tillbaka.
Mona säger att hon kanske inte har pengar till att åka hem till jul, varpå jag i smyg gör ett inlägg på Facebook och frågar om folk vill bidra med en slant. Min plan är att betala biljetten om det saknas pengar. Jag har samlat in kläder också, till ett litet spädbarn som hon ofta pratar om.
När jag ger henne tusen kronor i resebidrag – nu handlar det inte längre om att hjälpa utan om att jag vill ha lägenheten för mig själv – blir hon besviken. ”Ett tusen, sa du inte åtta tusen?” Nu dragă, nu. ”Ska vi äta pizza i dag?” Nej kära, nej. Jag ska äta kuk-mat, svarar jag trött.

En dag när jag kommer hem är Mona borta. Med min nyckel. På balkongen hittar jag en svart sopsäck, till brädden fylld av barnkläder.
Efter jul kommer hon tillbaka. Oanmäld står hon i hallen. Går direkt till vardagsrummet och börjar att möblera om. ”Nu dragă, nu” biter fortfarande inte på henne. Hon säger att hon bor här, och jag tvingas använda överlåset. Efter många om och men får jag tillbaka min nyckel. 
Mona säger att hon inte förstår varför jag plötsligt slänger ut henne. Hon har ju bott hos mig för att hjälpa mig med att hålla det fint i lägenheten.