Vem var jag?

Vem är du? Alla cylindrar kickade igång direkt på frågan. Högvarv. Ifrågasättande av identitet i den världen jag levde i hade bara två utgångar. Antingen kör du och behåller fältet och hedern. Eller så backar du, förlorar respekten och får skämmas. Identiteten satt asfalterad i gatan. Att år efter år formas i livsfarliga miljöer gjorde hjärtat hårt. Min mamma kände inte igen sin lilla son. I mina ögon var den grabben död. Och den mannen jag nu var stod uppstånden ur den misär som varit min tillvaro det senaste decenniet. En mörk värld fylld av våld. Pistolerna åskade och mynningsflammorna blixtrade ute i mina områden. Drogerna bedövade behovet av att känna efter. Tills du inte kände någonting annat än ångest. Dödsbeskeden ringde på dörren som blomsterbud. Sena nätter ute i Stockholms miljonprogram erbjöd action. Vi jagade kokainet och pengarna som Greyhoundhundarna på banan jagade kaninen. Det var mycket som gick sönder där på tävlingsbanorna. Slitskador i form av posttraumatiska stressyndrom och alltför många mardrömmar. Jag valde att leva på nätterna för jag hade svårt att se mig själv i dagsljus. Jag var sliten. Jag var trasig. Den jag var krockade hela tiden med den jag ville vara. Jag ville vara en ”100gubbe”. Jag ville vara tuff, jag ville vara framgångsrik, jag ville ta hand om min familj, jag ville ha respekt, jag ville ha status. Det var den myten jag hade köpt om mig själv och ville leva upp till. 

Men jag var en narkotikamissbrukare och en alkoholist, jag var rädd för att ta ansvar, jag levde över mina tillgångar och satte mig i skuld, jag tog inte hand om min familj och jag hade svårt att se mig själv i spegeln. Detta syntes inte i mina rapvideos och när jag stod på scenen utstrålade jag något helt annat. Men bakom strålkastarna fanns ett trasigt liv i spillror. Hur många av oss skådespelar våra liv och ser fasaden vi byggt upp falla så fort den kommer i kontakt med verkligheten? Det är som Instagram. Vi polerar våra liv med olika filter och väljer bara att visa upp utvalda sekvenser. Det andra gömmer vi, det smutsiga. Tills vi tvingas att konfronteras med den osminkade verkligheten genom diverse konsekvenser som följer med våra levnadsval. När människor ifrågasatte varför jag levde så som jag gjorde sa jag: ”Dom skadade mig när jag var liten i skolan, jag var med om traumatiska händelser i min ungdom, och på grund av att jag lever med ett straffregister så är det bara den här vägen jag kan ta.”

Jag ansåg alltså då att den mannen jag var skapades av människor, händelser och omständigheter. Inte av Gud. Jag blev traumatiserad av och speglade mitt liv i människor, händelser och omständigheter. Det var därför jag var som jag var och betedde mig som jag gjorde. Men var gick det egentligen snett någonstans? Var det redan förutbestämt genom diverse sociala arv som fanns mer eller mindre DNA-programmerade i min delvis alkoholiserade släkttavla?

I skrivande stund sitter jag på kontoret i mitt nya hem med tre sovande barn och en vacker fru som gått trofast med mig genom dödsskuggans dal.

Om du frågar mig i dag ”Vem är du?” Så är svaret: Guds älskade barn, Jesus lärljunge, barnens pappa och Isabellas lyckliga man. Och jag är tacksam för varje dag jag får vakna upp till det liv jag lever i dag. 

För tio år sedan hade detta svar varit omöjligt för mig att ge dig. Men i dag så har jag fått ett helt nytt liv. Med betoning på helt, nytt och liv.

Så vem är du? Är du trasig och ensam? Är du skapad av din omgivning? Är du ledsen och vilsen? Är du gömd bakom filter och masker? Har du tappat bort dig själv? Min älskade vän. Kanske har du tappat bort dig själv men det är min övertygelse i dag att Gud håller koll. Han har inte tappat bort dig. Han vill ge dig ingenting mindre än ett helt hjärta.