”Jag tänker på ålderstecken.”

Det finns så inbyggt i mig att det tar form utanför mig. När jag borstat mina tänder tvättar jag av mig sminket. Först med rengöringslotion och sedan en fetare tvål för ögonen. Efter den fetare tvålen använder jag en ansiktsscrub som måste användas men aldrig mer än två gånger i veckan. Efter scrubben använder jag ett ansiktsvatten som är gult på en vit bomullstuss och sedan är rengöring över, då går jag vidare till en kräm som ska strykas på. Eller den ska inte strykas på utan ”appliceras”, i cirklar. Detta är mycket viktigt. Krämen ska appliceras i cirklar som rör sig upp från käklinjen upp mot kinderna, aldrig på andra hållet. Minns detta nu! Cirklarna ska gå runt, runt, upp, upp. Annars kan det få förödande konsekvenser. Vad som är än värre än att glömma cirkla krämen är om ansiktskrämen skulle hamna under ögonen. För ögonen finns det en annan kräm, en ögonkräm. Ögonkrämen duttas på lätt med handens svagaste finger. You only have once face treat it with respect, som en kvinna sa till mig en gång, och sedan efter ögonkrämen är det tandtråden mellan alla tänder, även de där bak. Ryck inte med tråden för hårt, då kommer det blod. Blodet ska vara inuti dig och inte utanpå. Sedan lägger jag mig ner, släcker lampan. Jag lyssnar efter sömnen i mörkret när något plötsligt anfaller. Är det sömnen som anfaller? Nej! Är det mörkret då?? Nej, istället är det något inbyggt i mig men som tar sig form utanför mig, som ett hot. Typ det kapslar in mig, som om jag låg i en rymdraket redo att skjutas ut i atmosfären. Vad är det? Jo det är döden, blä döden döden. Som smyger sig på och i mörkret hör jag kroppen som fungerar under mitt huvud. En varm påminnelse om att det inte alltid kommer vara så. Mina ögon sluter sig som av sig själv. Tusen färger pulserar under mitt ögonlock, döden dånar över mig, jag ligger där och räknar hjärtslag. 

Min hy är väldigt ren. Jag tog hand om mitt enda ansikte ikväll. Orolig går jag igenom rutinen och funderar på om allting verkligen utfördes helt rätt. Hela den där proceduren. Jag tänker på min dator. Den ramlade i golvet innan. Förra gången kostade det fyratusen att laga hårddisken. Döden döden varför skriker han i mitt öra. Om döden ändå vore en viskning. En tanke. En känsla det inte går att få grepp om. 

Jag drar tungan över tänderna för munnen smakar blod. Men jag såg inget blod på tandtråden, kanske har jag en tandlossningssjukdom eller tandstenssjukdom. Nu är mina ögon öppna. Hur öppnade de sig? Det minns jag inte. Mörkret runt omkring mig är inte särskilt mörkt. Inget mörker är lika mörkt som det där andra mörkret, det där tråkiga mörkret, det där mörkret som inte går att mota bort på något sätt. 

Dagen är enklare än natten för vi har gemensamt anordnat dagen efter ett schema som är svårt att avvika från. Och avviker vi från det blir vi straffade. Man ska gå upp på morgonen och sedan hela dagen vara i rörelse så man slipper tänka på den längsta natten. När natten kommer har vi bara ett hopp och det är att vi är så uttröttade av dagen att vi inte hinner känna kvällen. I morgon ska jag köpa ett nytt serum. Jag tänker på ålderstecken. Jag försöker känna ålderstecken. Allt känns vanligt. Men det är lite svårt att andas.

Jag rycker bort ett hår som växer på handryggen. Lyssnar efter sömnen men hör inget. Utanför brusar motorvägen. Människor är fortfarande vakna. Tricket är att aldrig stanna. Ansiktet kliar. Kanske tog jag för mycket ansiktskräm. Det kan också var förödande. Jag sluter mina ögon.