Lydia Sandgren om identiteten författare: »Det är så jävla fint«

Göteborgaren har skrivit en av årets mest hyllade romaner, »Samlade verk«. Om dagarna är Lydia Sandgren psykolog och om mornar och kvällar är hon författare. I jul skriver hon troligen på en berättelse om arbetskraftsinvandringen i Göteborg på 1960-talet. 

Från en dag till en annan blev du författare. Hur har det påverkat dig? 
– Jag har fått jättemycket uppmärksamhet och beröm, men jag har också tio års hårt arbete i andra vågskålen. Så det finns en jämnvikt mellan arbetstimmarna och uppmärksamheten. Och jag har identifierat mig som en skrivande människa sedan jag var barn, så den sysslan eller verksamheten har jag känt är min. Det är en del av mig som är oupplösligt förbunden med mitt sätt att vara i världen. Jag måste skriva. Gör jag inte det mår jag dåligt. 

Har du drömt om att bli författare? 
– Ja, jag har naturligtvis varit väldigt inriktad på att skriva något som kan ges ut. 

Varför? 
– Det handlar om att sätta sig i kommunikation med omvärlden. Säkert lite om ärelystnad också, en sorts självhävdelse. Jag vill säga något och så vill jag ge det till andra och se om någon svarar an på det. Det som har varit allra roligast med att boken har kommit ut är att så många har läst den och har så otroligt mycket olika tankar och funderingar och tolkningar. 

Många drömmer om författaridentiteten, varför är den så märkvärdig? 
– Den står ju sig. Det är fortfarande så jävla fint att vara författare. Kanske hänger det ihop med att det är ett sådant nålsöga. Det finns väldigt många som vill skriva och det är försvinnande få som blir utgivna på etablerade förlag. Det här är min lilla spaning, men trots att det numera är jättelätt att trycka och ge ut sina egna böcker så skulle jag ändå säga att förlagens ställning är ganska ohotad. Det är en sak att skriva ett manus, en annan sak att göra en bok.

Vad har framgången med boken inneburit? 
– Konkret så får jag tillträde till sammanhang och kultursidor som jag aldrig hade varit aktuell för annars. Jag upplever att väldigt många dörrar öppnas. Det i sig är väldigt stimulerande, att plötsligt ha massa möjligheter.

Hur har du lärt dig att skriva? 
– Genom att läsa och skriva mycket. Jag har inte gått någon skrivarskola, men jag har läst och tittat på hur folk skriver böcker och hur formen ser ut för att uttrycka och gestalta. 

Var och när skriver du?  
– Min klocka ringer 05.30 och då skriver jag mellan en till två timmar. Sen sitter jag lite på kvällarna och längre på helgerna. Och alltid när jag har semester. På alla ställen där jag bor eller vistas upprättar jag en liten skrivhörna. 

Vad har du på gång nu? 
– Förra veckan sa jag till en som frågade att det blir väl 800 sidor om Göteborg på 1960-talet, haha. Jag har varit lite sugen på att skriva om arbetskraftsinvandringen. Men också mycket om kärleksförhållanden. Samlade verk är om ofullbordad kärlek, folk som inte får till det. Jag tänker att jag kanske ska gå ett steg vidare. Och nu bor jag i Vasastan och då vill jag skriva mer om de kvarteren. 

Kommer vi att få träffa familjen Berg igen? 
– Det utesluter jag inte, men inte härnäst tror jag. Många frågar om jag inte ska skriva om Cecilia. Det kan jag mycket väl tänkas göra men det får bli när det blir i så fall. Jag får köra på det som dyker upp i min skalle, och just nu är det inte familjen Berg. 

Skulle du lämna psykologyrket för ett författarskap på heltid? 
– Nej, det kommer jag nog inte att göra för det är så jävla roligt. Och jag är också av den uppfattningen att det är bra för karaktären att ha ett riktigt jobb. Författare är naturligtvis ett arbete, men det är en väldigt speciell tillvaro. Jag tycker om att ha med människor att göra och tycker att mitt kliniska arbete är kul. Det är något som inte handlar om mig. Skrivandet handlar bara om en själv, ens egen hjärna och egna tankar. För mig hade det inte varit sunt att bara göra det. Det är så väldigt ensamt, inte bara rent fysiskt, man är också utelämnad åt sin fantasi och sina egna påhitt.

Enligt författarförbundet ska man ha gett ut två verk för att tituleras som författare … Hur ser du på det? 
– Jag tycker att det är bra. Jag lovordar den bestämmelsen även om det innebär att jag själv inte får vara med i författarförbundet förrän om tio år när jag skrivit bok nummer två. Men då får det vara så.