Livsfarlig hantering av ungas medicinering

Fel medicin, för mycket medicin eller ingen alls – trots läkares ordination. Personal som slarvar med läkemedelslistor och delar ut medicin utan att ha rätt till det. Unga som lurar till sig läkemedel för att begå självmord.
Faktum har granskat 350 avvikelserapporter från samtliga statliga ungdomshem i Sverige.

Liv Grenell, då 16 år gammal, ligger i sin säng på ett SiS-hem i skånska Örkelljunga. Hon är djupt deprimerad och har för bara några dagar sedan fått reda på att hon är med barn. Ingen har berättat för henne vad som händer i kroppen när man blir gravid, vad hon kan och inte kan göra, vad som är rätt och vad som är fel. Hon är livrädd och gömmer sig på sitt rum. Innan graviditetstestet visade positivt var hon tungt medicinerad med allt från antidepressiva till sömnmedicin, adhd-läkemedel och lugnande. Men från en dag till en annan tas all hennes medicinering bort.
– Sjuksköterskan sa att jag måste trappa ner medicinerna för att inte skada fostret, men istället tog behandlingsassistenterna bort allt. Det upptäcktes inte förrän efter tre veckor. 

Liv berättar att sjuksköterskan blev jättearg på personalen som missförstått och att hon ville att hon skulle börja med medicinerna igen. Men då hade Liv blivit så uppskrämd att hon inte vågade. Hon menar att den hastiga utsättningen av hennes mediciner påverkar henne än i dag.
– Om man avslutar så tvärt kan dörrarna i hjärnan som öppnar och stänger reptilhjärnan gå sönder. Jag fick paniksyndrom på grund av det och lever med det fortfarande. Det kommer lite närsomhelst. Jag kan inte kontrollera det. 

Halva graviditeten var hon kvar på SiS-hemmet, därefter flyttades hon till ett familjehem.

Liv Grenell har varit tvångsomhändertagen under större delen av sin uppväxt. Hennes mamma var bara 15 år när Liv föddes och bodde då på ett behandlingshem för unga mammor. När Liv var två år blev hon för första gången placerad i ett jourhem. Hennes mamma har berättat hur Liv gallskrek när socialtjänsten tog henne. Sedan blev det allt från fosterfamilj till olika HVB- och SiS-hem. 
Som elvaåring började Liv dricka och ta droger. När hon var tolv år lyckades hennes pappa, som var allt annat än stabil, att få hem henne.  
– Jag tog droger tillsammans med min pappa när jag var 12–13 år gammal. Jag blev utsatt för fruktansvärda saker. Det dog till och med en man på vår soffa, men det var inte förrän jag började skära mig djupt i armarna och tog en överdos som jag tvångsomhändertogs igen. 

Under ett års tid bodde hon på tre SiS-hem och ett HVB.

Fick du rätt dos medicin på rätt tid när du var placerad?
– Många gånger fick jag inte min medicin, de var säkra på att de hade gett mig den, men de brydde sig inte om att kolla om det verkligen var så. Ibland stod det att jag hade fått min medicin, men det var inte så. 

Vad hände de gånger du inte fick medicinen?
– Jag fick mycket ångest, kunde inte sova, och om jag somnade hade jag mardrömmar. Det blir någon slags abstinens. Många gånger har jag gråtit rakt ut och sagt ni måste hjälpa mig, men ingen ville lyssna, ingen tror på en, de tror att man hittar på. När man sitter bakom galler med bara sina egna tankar och inte får det man behöver rent fysiskt för att lugna sig, det är ett helvete!
– Andra gånger fick jag dubbla doser för att jag sa att jag inte hade fått någon medicin. Man säger det till nästa och till nästa och skyndar sig innan de har skrivit under det där pappret. En gång fick jag till och med tredubbel dos och sov i två dygn.

I dag tänker Liv att det inte är konstigt att en 14-åring i den situationen försöker manipulera. 
– Man sitter inlåst och vill bli av med sin ångest. Man har dessutom ett självskadebeteende och är före detta missbrukare. Man får det lätt serverat.

Liv Grenells erfarenheter av SiS ligger fem år tillbaka i tiden. Men mycket tyder på att situationen inte har förbättrats. I en rapport från fackförbundet Seko, med rubriken En myndighet i förfall, står det att:
54 procent uppger att det förekommer ensamarbete minst en gång i veckan i situationer som enligt föreskrifter och regler ska utföras av minst två personer. 

43 procent svarar att ensamarbetet har ökat under det senaste året.
64 procent anger att de dagligen eller varje vecka upplever en underbemanning att den försvårar för dem att göra ett bra jobb.
Av de som jobbar inom LVU (ungdomsvård) uppger 73 procent att det förekommer drogmissbruk på institutionen.

En av medlemmarna skriver också: »När jag började jobba för 12 år sedan hade vi 6 ungdomar placerade, nu har vi 9 ungdomar med samma bemanning. Arbetsbelastning har ökat med mer administrativa arbetsuppgifter, samtidigt som vi skall vara tillsammans med ungdomarna och göra ett bra behandlingsarbete.«

Efter att såväl Inspektionen för vård och omsorg (IVO) som Justitieombudsmannen påpekat brister hos SiS gav regeringen våren 2019 Statskontoret i uppdrag att göra en myndighetsanalys av SiS. I rapporten, som blev klar i mars 2020, framkom att verksamheten inte är anpassad efter personer med stora psykiatriska behov. Personalen berättade också att de har svårt att hantera intagna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som autism, men även personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Både chefer och behandlingsassistenter påpekar dessutom att de saknar kompetens, utbildning och bra metoder för att behandla flickor. 
»Flickor som placeras på SiS institutioner har ofta en psykiatrisk problematik med exempelvis självskada och suicidalitet. SiS har inte möjlighet att själva behandla denna målgrupp och har samtidigt svårt att få tillgång till extern psykiatrisk expertis.«

Det är därför inte förvånande att samma slarv och bristande kontroll som Liv Grenell beskriver återkommer när vi intervjuar andra som varit placerade de senaste åren. Vi har varit i kontakt med ytterligare fem ungdomar och tre föräldrar till andra ungdomar som varit placerade på SiS. Gemensamt för sju av nio ungdomar är att de varit tungt medicinerade under tiden på SiS, det har varit adhd-medicin, sömnmedel, antidepressiva, lugnande och ångestdämpande läkemedel. Ofta i kombination. Sex av de intervjuade berättar om problem med hanteringen av läkemedel på många av hemmen. 

Vi har också gått igenom 350 avvikelserapporter från 2019 och halva 2020 och där bekräftas bilden av återkommande slarv och bristfällig hantering av läkemedel. Vi har hittat flera rapporter där ungdomen, precis som Liv Grenell, lurat till sig extra doser av personal. Ett tjugotal rapporter handlar om ungdomar som har gömt undan medicin när personalen inte har följt rutinen att kontrollera att medicinen verkligen tas. I flera fall har den gömda medicinen använts i självmordsförsök eller lett till överdosering. Att självmordsförsök förekommer alltför ofta bekräftas i Sekos enkät där 62 procent uppgav att de upplevt fall av suicid och/eller suicidförsök under de två senaste åren. 

Moa, som egentligen heter något annat, placerades på ett SiS-hem för första gången när hon var 16 år gammal. Ett sexuellt övergrepp drev ner henne i en djup depression och hon försökte ta livet av sig flera gånger. Under tiden på SiS fortsatte självmordsförsöken. Hon var tungt medicinerad och lyckades flera gånger gömma undan eller komma åt läkemedel som hon överdoserade. 
– En gång stod behandlingsassistenten och delade upp medicinen med ryggen mot medicinskåpet som var öppet. Jag hann få tag i en flaska med Theralén (lugnande medel) och halsade i mig det mesta av den. Efteråt sov jag i flera dagar. Samtidigt fick jag också tag i en förpackning av av Lergigan (lugnande medel) som jag gömde och två veckor senare använde för att försöka ta livet av mig. 

Vad hände då?
– Jag blev medvetslös och förd till sjukhus med ambulans och var sedan inlagd i två, tre dagar.
– En annan gång var jag med på apoteket och lyckades smuggla ner ett paket Alvedon i fickan. Trots visitering fick jag med mig det in på avdelningen. De hade inte så bra koll. Jag svalde allt i paketet och hamnade på intensiven i fyra, fem dagar med leverskador. 

Moa berättar att det hände fem till sex gånger att hon försökte överdosera på läkemedel. Flera gånger lyckades hon gömma undan läkemedel när hon hade varit hemma på permission. Det hände också att hon behöll medicinen under tungan för att »spara« den till ett senare tillfälle.
Moa berättar även om slarv med doseringen av det som kallas »vid-behovs-medicin«
– Ibland fick man för lite och ibland för mycket. De utgick ifrån vad de kom i håg utan att kolla. Ibland kunde man övertala dem att få mer genom att säga »det där ändrade vi i dag«, speciellt vikarierna var lätta att lura.

De flesta av de avvikelserapporter som vi har tagit del av handlar om slarv och rutiner som inte följs, trots upprepade påpekanden från sjuksköterskorna. En sjuksköterska skriver: »Personal följer inte gällande rutiner trots att vi ständigt tar upp dessa frågor.« 

34 avvikelserapporter berättar om tillfällen då ungdomen fått dubbel dos av det ordinerade läkemedlet. En sjuksköterska skriver: »Händer ofta att ungdomar får för mycket medicin eftersom personal inte är noggrann och inte läser ordinationslistan eller tittar i signeringslistan innan de ger läkemedel.« 

Sammanlagt 188 rapporter handlar om att ungdomen har fått fel medicin eller ingen medicin alls. I ett fall fick en ungdom en tidigare patients läkemedelslista och därmed fel läkemedel och doser. En anställd skriver i en kommentar: »Personal har tagit gamla listor när de tomma tagit slut, risk att det händer igen, när det är mkt att göra, många med komplicerade grundsjukdomar och extrapersonal som jobbar.«

Vid ett tillfälle gav personalen medicin ur fel dosett trots att den var märkt med röd text för att undvika missförstånd. I fältet för eventuella följder för ungdomen antecknas: »Sov gott.«
Vid ett annat SiS-ungdomshem satte personalen fel namnetikett på burkarna, vilket ledde till att två ungdomar fick varandras medicin. Sjuksköterskan antecknar: »Stress och rörig situation i samband med medicingivning. Personal fick dela ut läkemedel även på andra avdelningar eftersom hen var den enda delegerad på plats. Rutiner har inte följts, medicin ska ges enskild, direkt från dosett.« 

Det finns fler rapporter om felmärkta medicinburkar och att ungdomar med samma namn har fått varandras medicin. Det händer också att ungdomar ger någon annan sin medicin efter att ha lurat personalen att hen har tagit den. 

Våren 2020 skickades Maria Petterssons son Alexander hem från sin placering på ett SiS-hem i mellersta Sverige. Inte för att han ansågs färdigbehandlad, utan för att de inte kunde garantera hans säkerhet. Alexander hade bland annat fått sitt näsben knäckt av en annan placerad ungdom. Den tonåring Maria fick hem var även mer mentalt trasig än den tolvåriga pojke som togs ifrån henne tre år tidigare. Maria är djupt kritisk både  till hur SiS-hemmens personal behandlat hennes son och till hur hans medicinering har hanterats. 

På det första SiS-hemmet han var placerad var det ofta han inte fick sin medicin, men det fanns ingen chans att ifrågasätta. Om sonen själv ville ringa hem och berätta om det och annat han tyckte var jobbigt, så nekades han. Han skulle inte skvallra för sin mamma fick han höra. Då var han tolv år gammal. 
Ett annat problem som återkom på flera SiS-hem var att sonen fick sin adhd-medicin för sent på dagen.
– Det har varit lite hipp som happ. När han har haft svårt att vakna på morgonen har de bara sagt »skyll dig själv, då får du inte dina mediciner«. Som förälder förväntar man sig ändå att personalen lägger ner lite mer energi på att se till att ungdomarna faktiskt tar sina mediciner. När han tar medicinen för sent får han svårt att sova på natten och sedan fungerar han sämre nästa dag. 

Maria Pettersson berättar också att det fanns ett poängsystem baserat på uppförande, om man fick högre poäng fick man datorspeltid med mera. Ibland fick Alexander inte sin medicin alls. När han inte fick medicinen fanns det ingen chans för honom att klara av dagarna. Alltså sjönk han i poäng och fick inte göra något av det han gillade att göra, vilket blev till en ond cirkel. Dåligt uppförande kunde även straffas genom nedläggning och inlåsning.
När hon påtalade problem upplevde hon att de anställda skyddade varandra. 
– Det finns en mentalitet att hålla varandra bakom ryggen. Personalen är ofta extremt svår att ha att göra med. De vill inte ha någon som helst insyn. Jag skulle backa och hålla mig undan. 

En annan förälder vi intervjuat, vars son bott på flera olika SiS-hem de senaste åren, berättar också om att utebliven medicin använts som bestraffning. 
– Han fick inte sin medicin när han inte klarade av att bete sig på rätt sätt, eller om han inte var uppe och påklädd en viss tid på morgonen. 
– Man kan undra var medicinerna han inte fick tog vägen, det stod sällan i veckorapporterna att han inte hade fått sin medicin, kanske två av hundra gånger det hände. Om jag frågade varför fick jag till svar; jag vet inte, det var inte jag som skrev rapporten. Jag fick aldrig något svar. 

Hur reagerar han när han inte får sin medicin?
– Han mår dåligt, får ångest. Han får inte ihop sin dag. Ett barn som redan mår dåligt fungerar inte utan sin medicin. En sådan dag kan han slå sönder hela sitt rum. Man kan inte plocka bort mat, medicin eller sömn. Plockar de bort internet eller träning kan jag acceptera det. Men medicin? Man kan ju inte bryta av en medicinering hursomhelst, den måste trappas ner och de enda som ska bestämma det är läkare. 

Ulla Thorslund är legitimerad psykolog och har varit anställd inom SiS i 13 år. De senaste åren har hon arbetat i egen regi med bland annat utbildning och handledning av SiS-personal. 
Hon är inte förvånad över det föräldrarna berättar. I sitt jobb har hon stött på att man använder hot om bestraffningar för att försöka att få ungdomarna att gå med på det personalen vill att de ska göra. 
– På ett boende vägrade en ungdomen kliva ur sängen då hen inte såg någon mening med det. Den enda gång ungdomen gick upp var för psykologsamtal. Då valde personalen att hota med att ta bort psykologsamtalen om hen inte gjorde annat som förväntades. Ungdomen orkade inte det och blev därmed av med sin terapi. 

Ulla Thorslund anser att bemötandet av dessa barn och unga ibland är inhumant. De är placerade för att få tillgång till vård och behandling men blir ofta bemötta av personal som försöker uppfostra dem. 
– Personalen behöver kompetenshöjande insatser och det måste bli ett slut på bestraffningar och regelrätta övergrepp. 

Liv Grenell bor i dag i sin första egna lägenhet med sina två små barn. Hon kämpar på för att leva ett normalt liv med sina institutionsskador och sina diagnoser, PTSD och paniksyndrom. 
– Det kan triggas av vad som helst, ett visst ljud, lukten av en parfym ...

Hon är noga med allt, medicinerna ligger i en dosett och hemma måste det alltid vara snyggt och prydligt »det är som en mani«, säger hon. 
Samtidigt bloggar, poddar och skriver hon om sina erfarenheter som tvångsomhändertagen. 

Vad hoppas du uppnå med ditt engagemang? 
– Jag vill nå ut till de som behöver det. Både unga mammor, ensamstående och barn och unga. Att nå ut till de som är i systemet och har dåliga föräldrar, men även de som är inne i en destruktiv bana. 

Izabelle tillbringade sina tonår under 00-talet på olika SiS-hem runt om i landet. Redan då fanns stora problem med hanteringen av läkemedel. Ingen tog sitt ansvar, säger hon i dag.

Izabelle Najarzadeh omhändertogs när hon var sex år gammal eftersom hennes föräldrar inte kunde ta hand om henne. När hon var tolv år blev hon för första gången placerad på ett SiS-hem. Sedan följde sju år med placeringar på de flesta SiS-hem i landet. De många flyttarna har ställt till problem med det mesta, bland annat kom medicinen ofta inte med eller glömdes bort på det nya stället, något det finns flera exempel på bland avvikelserna vi gått igenom.
– Ingen tog sitt ansvar, jag var tvungen att säga »hallå, min medicin!« Det var alltid krångligt att få sin medicin.
– Det var ofta fel i dosetterna. Ibland var det fel medicin, ibland för för mycket, andra gånger för lite. Det hände också att de sa att jag redan hade fått min medicin när jag själv var bombsäker på att jag inte hade det. Det ledde i sin tur till tjafs och bråk som ofta slutade med att jag hamnade i isoleringen.

På vissa hem fick ungdomarna inte sin adhd-medicin. Izabelle berättar att det berodde på att de blev kollektivt bestraffade om en ungdom hade gett sin adhd-medicin till någon annan. Om ingen av dem med adhd-diagnos fick sin medicin blev det turbulent, isoleringarna ökade, rymningarna ökade.
– På ett annat SiS-hem gick personalen omkring med Theralénflaskan i fickan. Så fort jag blev stökig sa de »nu är det dags för Theralén«. De gav mig så mycket Theralén att jag i efterhand har tänkt att jag måste blivit ordentligt överdoserad. Jag låg ofta och var helt väck i isoleringen. 

Izabelle var placerad på 60 olika institutioner och familjehem under sin barndom. Det har gjort henne institutionsskadad och lett till allvarliga anknytningsproblem. 2017 slog IVO fast att hon blivit svårt van-vårdad. Efter det blev allt bättre. 
– Nu har jag bott på samma ställe i två år och har fått rätt hjälp. IVO räddade mitt liv.