Betlehems värld

Hon är uppvuxen i parallella verkligheter. Ett liv utan sin pappa, den fängslade journalisten Dawit Isaak. Ett liv med sin pappa, ständigt närvarande i sin frånvaro. Här är Betlehem Dawit Isaak. Detta är hennes kamp.

Betlehem Dawit Isaak stryker bort en tår i ögonvrån och gömmer ansiktet i händerna.– Alltså detta är så fint. Ni är helt grymma, säger hon och tittar upp mot skådespelarna framför henne.

Regissören Anna Ulén går fram och kramar om och säger:
– Vad skönt att höra. Då känner vi att vi kan fortsätta.

Repetitionen på Angeredsteatern är den första Betlehem ser. Det är första gången hon ser sin text, sin historia, gestaltas av andra.
I scenen som just spelats upp har hennes pappa tillrättavisat en lärare som slagit skolflickan Betlehem över fingrarna för att hon låtit smycka sina händer med hennamålningar. Det är en scen av upprättelse. Pappa Dawit uppmanar läraren att be Betlehem om ursäkt och pjäsens Betlehem firar minnet av händelsen med en spontan glädjedans, till musik och sång av skådespelarna och musikerna Senait Imbaye, Robin Lynch och Jaqee.
Minnesbilden från tidiga uppväxtår i Asmara, Eritrea, belyser ett viktigt ögonblick för Betlehem, men också för pappa Dawit som fått få tillfällen i livet att vara en närvarande förälder.

Betlehem är sju år när hennes pappa fängslas. I sin roman, som samtidigt blivit teatermanus, beskriver hon dagen då pappa Dawit togs ifrån dem. Hur två objudna män kommer hem till familjen hemma i huset i Asmara, en söndag morgon. Hur hon från vardagsrummet, genom en smal dörrspringa, ser sin mamma med tveksamhet släppa in dem. Och hur dessa män sedan låter sig bjudas på generös frukost för att därefter ta med sig pappa Dawit in på »förhör«. 

Det är snart 19 år sedan.

Hon beskriver sig själv som rotlös, men Möllevången i Malmö gillar hon. Trots att stadsdelen numera är präglad av »inflyttade göteborgare och stockholmare«. Annars tycker hon om Malmö ungefär av samma skäl som hon tycker om Göteborg. Ser flera likheter mellan dessa arbetarstäder. Segregation och klasskillnader, absolut, men också sammanhållning.
Boken, Mitt liv utan dig, är en berättelse om en splittrad familj, drabbad av krig och diktatur, men framförallt är det Betlehems berättelse. Den är så präglad av frånvaron av fängslade pappa Dawit att den lika gärna kunde hetat Mitt liv med dig. Den handlar också om hur hennes liv hade kunnat se ut om hennes pappa hade varit här. Parallella världar. Den ena lever hon i. Den andra kan hon bara föreställa sig.
Det har tagit henne två år att skriva romanen. Den kommer nu, för att tiden var mogen och för att Betlehem var mogen.
– Och för att någon måste kämpa emot, som världen ser ut i dag. Det kommer alltid att finnas människor som inte tror att de berörs av sådana här berättelser. Men diskriminering berör alla, säger hon.

De senaste åren har Betlehem intensifierat sitt arbete för jämställdhet, mot rasism. Talat i EU-parlamentet, föreläst på skolor. Mött beslutsfattare och opinionsbildare runt om i Europa för att tala om mänskliga rättigheter. Den ökade aktivismen har också varit drivkraften för skrivandet. Hon tror att många kan känna igen sig i hennes historia. Hon säger att den inte är unik. Men att väldigt många är tysta, medan hon har ett verktyg att berätta.

Betlehem och Dawit Isaak. Betlehem Dawit Isaak. Två namn. Och ett och samma. Nu blir också hennes berättelse tudelad. Levandegjord i en parallell process, på Angeredsteatern.
– Jag har från början velat se min text i olika former. Att andra tolkar den ger den mervärde, säger Betlehem.

Att pjäsen, som fått namnet Jag är Betlehem Dawit Isaak, ska spelas för unga människor betyder extra mycket. Som tonåring hade Betlehem velat se en sådan här pjäs, säger hon. Men att dela med sig har också inneburit att sätta sig över sitt ego. 
– Det är klart att det kändes starkt att lämna ut texten. Lite som att lämna bort sitt barn.

Manuset av Ninna Tersman är sprängfyllt av komprimerade och ändå målande minnes-bilder: Beskrivningar av Eritrea och Sverige. Göteborg, med tomma, rena gator som inte luktar. Asmara, med gator fulla av folk och hundar som springer lösa. Göteborg med stora gula höghus. Asmara, där bomber föll alldeles nära mormors hus. Flyttarna mellan olika stadsdelar i Göteborg. Gårdsten. Härlanda. Kortedala. Föräldrarnas gräl om kvällarna. Betlehems frågor som aldrig blir ställda:

Varför är vi egentligen här? Hur länge ska vi vara kvar?

Det tar tid, innan hon tar till orda. Betlehem minns grundskolan i Göteborg som ett vakuum, en bubbla. Ett par kamrater fanns i en stark gemenskap. Men majoriteten stod utanför. Hölls utanför, i ren självbevarelsedrift.
– Jag tror jag var tvungen att göra så, säger Betlehem som ser att det är många barn i Sverige som växer upp i ett »mellanförskap«. Det handlar om att inte se ut som alla andra, att inte känna sig självklart välkommen. Att prata ett annat språk hemma. Att ha andra regler. Det handlar om mycket mer än att ha jobbiga tonår där man jämför sig med allt och alla. Det hon beskriver är en stor ensamhet.
– Den som inte hörs, blir också sluten, säger hon.

Till skillnad från sin tvillingbror Yoran, som hittade umgänge genom idrotten, försvann Betlehem in i böckernas värld. En ensam och tyst sysselsättning som ändå gav henne ordet.
– När jag läste kände jag plötsligt att jag hade ganska mycket att säga. Och så är det kanske med oss läsare, att det gör att vi ser olika perspektiv, inte ensidigt utan mångsidigt, hela tiden. Läsandet stärkte min röst.

En lärare på gymnasiet gav henne en uppgift som förlöste den. Hon skulle intervjua en företrädare för Sverigedemokraterna.
– Det var verkligen obekvämt, men jag kände också att det var nödvändigt att möta det jag tidigare hade und-vikit. Det var obehagligt, eftersom den jag intervjuade var tydlig med att jag inte borde få vara här, och med den vetskap jag har i dag hade jag nog känt ett ännu större motstånd. Men det här var tio år sedan, jag gick i tvåan på gymnasiet, och SD hade precis kommit in i riksdagen och ingen visste väl riktigt vilka de var.

Är du räddare nu?
– Nej. Jag är inte rädd. De får tycka vad de vill. Jag har inget att bevisa. Men rädslor kan också bli en kraft som vi kan använda för att prata om jämlikhet och allas lika värde. En motröst, som vi kan bekämpa rasismen med. Det är viktigare än att fokusera på vad rasister säger. Vi vet vad de tycker nu. Vi vet historiskt vad deras krafter har gjort. Vi behöver inga fler bevis.

Som av en händelse träffas vi dagen efter Förintelsens minnesdag. Att 75 år gått sedan de fängslade i Auschwitz befriades har uppmärksammats i media hela den gångna helgen.
– Det är inte ens historia! Det är närtid. Vi måste prata om hur vi kan undvika att hamna där igen.

Försiktiga politiker tror hon inte på. De som inte talar klarspråk och verkligen visar att de vill förändring, de är mer intresserade av att försvara sin egen maktposition.

Kan du själv tänka dig att bli politiker?
–  Nej. Inte partipolitisk.

Varför inte?
– Man kan arbeta politiskt utan att tillhöra något parti. Jag vill gärna påverka och förändra samhället i de frågor som jag tycker är viktiga genom att träffa politiker, opinionsbildare och organisationer med samma mål. Jag tror också på journalistikens granskande makt.

Journalistiken skulle kunna göra mer dock, enligt Betlehem Dawit Isaak, som ser ett problem i att dess starkaste vapen, yttrandefriheten, missbrukas. Hon exemplifierar med den uppmärksammade demonstrationen i Göteborg i samband med Bokmässan 2017.

– Nazister fick polisens skydd, eftersom alla har rätt att tala, samtidigt skyddade inte polisen motdemonstranterna. Det blir problematiskt för mig att samhället skyddar dem som demonterar demokratin med demokratins verktyg. Yttrandefrihet innebär inte att du får kränka andra. Hets mot folkgrupp är hets mot folkgrupp, inget annat. Att kalla det för yttrandefrihet är att spotta på den. Vad yttrandefrihet betyder, och hur vi använder oss av den, är viktiga frågor i dag.
Hon har personligen en sargad relation till polismakten. Ett ärr på ena knäet till minne av en brutal händelse utanför nattklubben Valand i Göteborg då Betlehem som 18-åring oavsiktligt hamnar i tumult och plötsligt befinner sig på marken, omgärdad av sju ordningsmän och poliser som kränker henne verbalt. Hon sätts i polisbilen, utan sin jacka och sina vänner, och körs till Mölndal där hon knuffas ut ur bilen och faller så illa att hennes knä går sönder.
– Jag har fortfarande problem med det, säger Betlehem och drar upp kjolen över höger knäskål.

En kvinna som såg händelsen från sin balkong satte henne i taxi hem till mamma i Kortedala.

Gjorde ni ingen polisanmälan?
– Jodå. Men det blev inget med den, säger hon och viftar bort det med en handrörelse.

Nyss hände det igen, på en klubb i Malmö. På Facebook skriver Betlehem om den 18 januari 2020:»… jag ingrep och skrek att de inte ska röra henne, jag slogs ner av tre ordningsvakter varav en av dem grep tag om mina bröst … och tog ner mig på marken samtidigt som de gjorde samma sak mot min vän.«

Timslånga förhör med handfängsel följer. Betlehem har polisanmält, och ser händelsen som ytterligare en som befäster att ordningsmakten inte respekterar de mänskliga rättigheterna. Polisen följer inte lagen. Hon ser det som ett direkt uttryck för rasism:
»De gemensamma nämnarna för oss tre var att vi var svarta och bruna människor som krävde att bli behandlade med respekt!«

Flyttarna mellan Eritrea och Sverige var uppslitande. Efter ett första år i Sverige, då Betlehem och Yoran hinner börja i skolan, flyttar familjen tillbaka till Eritrea. Pappa Dawit har åkt i förväg, han står inte ut med att inte kunna ägna sig åt sitt journalistiska arbete i Asmara och sin kamp för hemlandet. Men återseendet för familjen blir kort: en vecka. Sedan kommer knackningarna på dörren, den där söndagsmorgonen. Efter ett halvår utan frigivning eller besked om Dawit ökar hotbilden och mamma Sofia flyr med barnen tillbaka till Sverige, denna gång utan pappa Dawit. I Göteborg uppstår också kaos. Betlehem och hennes tvillingbror sätts i skola i Härlanda för att lära sig bästa möjliga svenska. Det blir en lång resväg till skolan från hemmet Kortedala. En utsatt miljö för de brunhyade syskonen i den vita stadsdelen.

Obetänksamheterna från lärarna i högstadiet, när alla sedan flera år vet vem Betlehems pappa är, att han sitter fängslad, är slående: »Berätta vad ni gjorde på fars dag!« eller »I dag ska vi besöka ett riktigt fängelse!« Den tonåriga Betlehem vill gå till attack och skrika HÅLL KÄFTEN! rakt ut. Tala om hur blonda och korkade de är. Men hon biter ihop och ignorerar dem som inte förstår. Och hemma är det ingen idé att berätta. Mamma förstår sig inte på den svenska skolans värld. Betlehem får översätta allt och, som så många barn i mellanförskap, till viss del vara förälder till sin förälder. Det är en mörk tid för Betlehem och självmordstanken finns där, men hon tar inte tabletterna. Hon vet att mamma aldrig skulle förlåta henne.

I gymnasiet lättar det. Här finns det fler som är bruna. Fler med frånvarande fäder. Betlehem träffar svenska killar och det är okej för mamma så länge Betlehem håller dörren till flickrummet på glänt. Helst skulle hon ändå se att dottern gifte sig med en eritrean.

Våldtäktsförsöket förändrar Betlehems beteende. Hon drömmer mardrömmar, tappar aptiten, kan inte sova. De ringer från skolan, hem till Betlehems mamma. Läraren oroar sig för sin elev som inte längre tycks kunna koncentrera sig. Det är Betlehem som översätter samtalet för sin mamma, som inte vet vad som har hänt för Betlehem har inte berättat. Så det slutar med att tonåringen lovar att skärpa sig.
– För mamma var det som att de ville kontrollera henne, jag tror att hon tog det som kritik mot henne, medan skolan bara ville informera henne om mitt tillstånd, säger Betlehem och nästan skrattar lite åt minnet i dag. Det är hemskt. Det gör ont att tänka på. Men det uppstår också dråpligheter i mellanförskapets värld.
– Jag hade ändå roligt i skolan, summerar hon.
– Jag hade mina två–tre vänner och jag tyckte om att vara där. Jag hängde inte med i allt och hade svårt att be om hjälp, men jag är glad för de vänner jag fick.

De hon fick, har hon kvar.
Betlehem Dawit Isaak är en del av Sverige och Sverige kommer alltid vara en del av henne. Oavsett var hon, den rotlösa, slår sig ner i framtiden.
– Hade jag inte brytt mig om Sverige hade jag aldrig kommunicerat det jag gör. Jag vill ha en dialog.

Tacksamhet känner hon dock inte.
– Det var inte mitt val att komma hit. Jag hade det bra i Eritrea. Det var mina föräldrar som tog beslutet att lämna. Jag förstår människor som är tacksamma, men jag är inte det. Många i det här samhället vill lägga den bördan på mig, men den vill jag inte bära. Jag känner ingen skuld. Det är min rätt att vara här.

Mellanförskapets problematik illustrerad: Vad får jag som inte hör hemma någonstans egentligen känna?
Det blir en del avbrott. Det är bara andra repetitionsdagen med alla skådespelare på plats. De medger att de blir nervösa av Betlehems närvaro.

– Det är bra! Du borde vara här hela tiden, säger regissören Anna Ulén och skrattar.
– Nej, stackars er, så jobbigt. Känn ingen press, säger Betlehem och stämningen i rummet är befriande, tillåtande.

Efter en timmes repeterande tar de en paus. Går igenom tyger till kostymerna, glasögon, detaljer som ska förvandla Robin Lynch till Dawit. Pratar också om hur skådespelarna känner inför att använda n-ordet i pjäsen. Betlehem vill att det ska vara med, men också att skådespelarna själva ska få bestämma. Betlehem sätter sig på golvet och de pratar om hur de kan känna igen sig i varandras berättelser.
Robin läste manuset under en flygresa hem från Bosnien och hade just mött en flyktingfamilj som bott i Sverige i tre år. Barnets perspektiv i Betlehems berättelse är viktigt att lyfta fram, säger han.
Senait Imbaye känner igen sig själv:
– Att vara eritrean, mörk, att tillhöra men ändå inte tillhöra. Jag är ju också uppvuxen i Göteborg och har hört om Dawit sedan jag var liten. Att få läsa, och gestalta Betlehems berättelse är fantastiskt.

För Jaquee, som en gång flytt till Sverige från Uganda, var det en befrielse att ta del av Betlehems historia.
– Som att lyfta på ett lock, till den där instängda kroppen, säger Jaqee och beskriver en egen process som startat genom arbetet med pjäsen:
– När någon berättar så öppet och rått och självutlämnande som du har gjort Betlehem … det tar. Det ger mig väldigt mycket styrka. Kanske kommer jag att berätta min egen historia någon gång.

De pratar en stund om vad pjäsen kan komma att bidra med. Vad den kan ge den unga publiken. Och hur publiken kan komma att reagera. För det är också en berättelse om tystnadskultur, både svensk och eritreansk, och om oförståelse.
Så kommer ett förslag upp till diskussion, en detalj kring ett extramaterial runt föreställningen. Skärpan i tonen hos Betlehem kommer lite överraskande:
– Nej. Jag säger nej, jag vill inte att vi gör så, säger hon och klargör varför.

Ingen säger emot, eller insisterar, tvärtom. Hennes argument respekteras. Hon möter inget motstånd. Ändå förklarar hon sin inställning igen. Betlehems reaktion är instiktiv. Det är som om hon trots allt kände sig förbigången – eller är rädd för att bli det.
– Aktivismen behöver inte komma in överallt, säger Betlehem en stund senare om det uppkomna förslaget som kopplade samman pjäsen med frihetskampen för hennes pappa. Den hör inte hit, menar hon.

Omgivningens kamp för Dawit Isaaks frigivning som pågått under större delen av hennes liv är för det mesta något som Betlehem Isaak uppskattar enormt. Men det finns också stunder när hon upplevt att det blivit för mycket.
– När jag känt att jag inte har kunnat välja. När jag egentligen velat säga nej men inte kunnat, för att det skulle få mig att må så dåligt att inte ställa upp.

Vänner, familj och skolarbete har fått stå åt sidan för Betlehems och andras engagemang som involverat henne och det har inte alltid känts roligt. Samtidigt har det gett henne erfarenheter och kunskaper, säger hon. Och hon tror att hon hade tagit samma beslut i dag om bandet hade kunnat backas.
– Jag vet ju inte hur det hade varit att leva utan den här ikonen Dawit Isaak.

Samvetsfången, som blivit en internationell symbol för yttrandefrihet. Hennes pappa, som tyckte om att hämta henne på skolan och som älskade ost.
Trots allt, tillägger hon, ägnar hon inte all sin vakna tid åt pappa Dawit och frågor om mänskliga rättigheter.
– Jag pratar också om andra helt normala saker. Blir arg över tågförseningar… säger hon och ler.

Och i dag förstår hon sin pappas val.
– Vad hade jag valt inför samma situation? Kanske samma. Kanske inte. Men att ta risken att vara rakryggad, att stå för det jag har skrivit, stå upp för det jag tror på, det vill också jag göra.