Erik Niva – punkaren som blev kung

Han är ergonomiskt flexibel har en knarrig röst och använder fotbollen för att förklara världen. Året 2018 blev han flerfaldigt prisad som sportjournalist. Erik Niva lever sin dröm, men roligare, friare och djupare än han ens kunde fantisera om. Men han bär på en rädsla.

Det är andra halvlek i kvällens båda Champions Leaguematcher och Erik Niva ligger avslappnad i sin stol i studion, har fötterna på bordet.

Vant följer han det som händer på de två skärmarna som rullats fram på Ringvägen på Södermalm. Det är jobbigare när det är åtta matcher samtidigt. När han väl är i bild syns det inte att han har jeans och sneakers, då ser tittarna bara slipsen och den prydliga skjortan han strök någon timme före sändning.

Han, som har en noga uttänkt förklaringsmodell för det mesta han säger och gör, är fast anställd på Aftonbladets sportredaktion men är bara inne på redaktionen någon dag i veckan. Resten av arbetstiden tillbringar Erik hemma i lägenheten i Gröndal i södra Stockholm eller ute i världen. Han styr över sin egen tid, men ”förväntas producera på ett sätt som de är nöjda med”. Expertrollen i Viasats studio, beskriver Erik Niva som en fritidssysselsättning.

Läsarna på SvenskaFans.com röstade 2018 fram honom till Årets sportjournalist, Årets sportkrönikör, Årets expert och dessutom skrev han årets sportbok, Vår fotboll.
– Fotbollen är i första hand ett redskap för att göra min egen värld större och mer begriplig. Det var den från allra första början, utan att jag kunde formulera det, och det har fotbollen förblivit fram till nu. Nu försöker jag göra den till samma sak för andra också.

Egentligen är han en osannolik läsar- och tittarfavorit. Rösten är knarrig, orden är många och hans utstrålning är mer lik fördomsbilden av klassens plugghäst än en fotbollsexperts. Men hans kunskaper imponerar och ja, han uttrycker sig inte som de andra, han pratar inte bara om löpvägar, ytor och omställningar.

Erik Niva växte upp i Malmberget i Gällivare kommun. Dialekten finns kvar trots att han flyttade hemifrån för mer än tjugo år sedan. Han bodde 133 mil från närmaste allsvenska arena, Råsunda i Solna. Då och då var Giffarna från Sundsvall uppe och studsade i den högsta serien. Dit var det bara 90 mil.

Fotbollen var en väg ut och en väg bort, Malmberget beskriver han som extremt isolerat. Tipsextra i tv, med engelska matcher varje helg, blev det Erik hängde upp sin egen dröm på. Det verkade så jäkla spännande på de där kortsidorna på arenorna, då, när det fortfarande sjöngs och gungades på de brittiska topplagens arenor. Han såg Liverpool mot Nottingham Forest och visst, det var lerigt, gyttjigt och grått och i mångas ögon bjöds det på en ganska okarismatisk fotboll.

Men för Erik blev den engelska fotbollen symbolen för en annan tillvaro.
– Första gången jag åkte någon längre sträcka hemifrån, utan mina föräldrar, var när jag och en kompis tog tåget till Solna för att se för-EM 1991. Jag var tolv år gammal. Sommaren efter, när jag var tretton, åkte jag på språkresa till England. Det var visserligen inga matcher då, men det avskräckte mig inte. Jag kunde åka till arenorna och liksom bara betrakta dem. Man kunde knalla rätt in på planen. Det här var före Premier League så fotbollen var varken kommersialiserad eller exploaterad.

Hans föräldrar var konfunderade över hans engagemang. Men han har ”alltid haft ett nästan patologiskt självständighetsbehov som inte riktigt kan förklaras”. Ingenting kunde stoppa honom. Erik Niva släpptes iväg tidigt och kom aldrig hem igen.

Fotografen Per Englund är lyrisk över ljuset som strålar in i etagelägenheten där Erik Niva bor tillsammans med sin sambo och deras två barn. De har städhjälp. ”Tyvärr, men i alla fall väldigt vit städhjälp”. Erik bjuder på kaffe och funderar kring vad den trettonårige versionen av honom skulle säga om dagens variant som åker världen runt för att skriva och prata om fotboll.
– Jag insåg att mitt eget fotbollsspelande inte skulle leda någonstans, att jag inte hade tillräckligt stor talang. Trettonåringen som fick den insikten skulle nog varit rätt nöjd med hur hans vuxna liv har blivit. Det jag gör i dag är faktiskt mycket bredare, mer mångfacetterat, mer utvecklande och givande och tar mig till fler platser än någonting som gick att föreställa sig då.

Ändå är han inte nöjd. När han någon vecka senare sitter i sminklogen mittemot Viasats studio, pratar vi om Glenn Hysén och dennes förmåga att alltid vara nöjd och glad. Fotboll, öl och mer eller mindre skojiga skämt, vad mer kan man behöva?

Då säger Erik att han, för att använda Aftonbladet språk, önskar att han var ”åtminstone Tre plus och inte bara Två plus”, när det kommer till att vara tillfreds med livet. Han är van att sätta betyg.
– Den sägningen har jag överanvänt, men den är helt sann. Det är ett effektivt sätt att formulera något som jag verkligen känner. Att jag är lite för jämngrå i humöret, lite för dålig på att uppskatta saker och ting och att jag absolut ser det som någon sorts livsutmaning att förändra och förbättra det.

Men Erik Niva har alltid haft ett stort driv, att komma dit han vill. Och en vilja att förändra. Hans engagemang i punkrörelsen var ett tecken på det. Han lockades av gördetsjälv-grejen, att man blev aktiv snarare än bara en passiv betraktare. Spela kunde han inte, men han kunde arrangera konserter och dra igång fanzines och genom punken fick han också en bekantskapskrets av likasinnade över hela Sverige. De var inte alltid lätta att hitta i Malmberget. För Erik var det tidigt tydligt att hemstaden inte var hans plats på jorden.
– Ska man bo där, stå ut och till och med trivas, då krävs det nästan att man uppskattar fjäll- och friluftslivet. Jag gjorde aldrig det. Jag var aldrig intresserad av att köra skoter eller att pimpelfiska. Baksidorna av att bo där, det permanenta beckmörkret och de 40 minusgraderna, de blir för stora jämfört med uppsidor som inte betyder något för mig.

I dag är Malmberget en plats som tynar bort. Samhället ska avvecklas för att ge plats åt den växande gruvdriften. Malmberget ska raderas från kartan och fler och fler fastigheter bommas igen. Skyltfönstren är tomma, det är sprickor i all gatsten och ogräset håller på att vinna och ta över.
– Inställningen där är väldigt fatalistisk. Det finns ett grundstråk av att saker och ting är dåliga och jädrar i mig, det kommer att bli sämre. Och när jag först började resa i Rysslands inland insåg jag att där är det precis samma sak. Städerna ser likadana ut, människorna ser likadana ut, vardagen ser likadan ut.

Erik gick på journalisthögskolan i Sundsvall och gjorde sin praktik på Sportbladet och ja, sen var han hemma på många sätt. Men strax innan skapade han rubriker när han var med i Farmens första säsong. Erik spelade rollen som medveten straight edge-kille, för att som han uttrycker det nu, slå hål på mediesamhällets fascination av dokusåpor. Genom att synas i tv, i ett omtalat program, skulle han påverka tittarna, få dem att reagera. Det var en rollfigur, som låg ganska nära honom själv, som visade upp en subkultur med kopplingar till punk- och hardcorerörelsen och som propagerade för drog- och alkoholavhållsamhet.
– Det var gatupolitik. Jag har förståelse för vem jag var, vart jag kom ifrån och vad jag ville uppnå. Jag var väldigt snabb med att dela in världen i svart och vitt, var inte alls som den avtrubbade och gråmelerade person jag är i dag. Jag kan känna stor sympati för den person jag var då.

Erik Niva är en del av den kommersiella tv-världen. Viasats fotbollssändningar är nerlusade av inte minst spelreklam. Han säger att han, både i relation till tv-jobbet och i relation till anställningen på Aftonbladet, alltid fått överlägga och förhandla med sitt gamla aktivist-jag. Men så länge han kan bedriva en journalistik som han tror på och står för, en journalistik som på något sätt gör gott för människorna som konsumerar den, då är han ”rätt fine” med i stort sett vilken arbetsgivare som helst.
– Jag vet hur mycket spelreklam det är. Jag kan absolut önska att det såg annorlunda ut. Men jag tror inte på en väg där jag avsäger mig mina möjligheter att nå ut med min journalistik för att göra någon typ av markering. Att tidningen Offside har valt bort spelreklam är beundransvärt och glädjande. Jag hoppas att de kan visa väg och inspirera.

Erik Niva spelar inte alls, satsar aldrig en enda krona. Han insåg redan när han var i femtonårsåldern att det kvittade hur mycket han tyckte sig kunna om fotboll. På sikt skulle han ändå förlora pengar.
Aktivist-Erik från förr, han hade kanske varit miljöaktivist i dag, följt i Greta Thunbergs fotspår. Vad hade han tyckt om att Erik flyger och far, nästan varje vecka? Jo, det är en av baksidorna med journalistuppdraget.
– Det är inte bra att flyga, men det är en del av yrkesrollen. Men hur man gör privat, det är en annan sak.

Det händer att Erik Niva blir mätt på fotboll. Ibland blir det gigantiska tv-utbudet honom övermäktigt på ett sätt som gör att han nästan kan få avsmak. Det ser han dock inte som ett problem. Däremot är ett problem, menar han, om han känner en form av mättnad inför yrkesutövningen. Tänk om han tappar sin nyfikenhet, tänk om fotbollen tappar sin betydelse. Vilken tomhet innebär inte det?
– Det finns en risk att jag bara berättar samma historier, att jag upprepar mig själv, att jag inte lär mig något nytt och därför får svårt att förmedla något nytt. Jag har alltid utgått från att fotbollen gör världen större för mig, det är liksom hela grundförutsättningen.

Trots att Erik Niva reser mycket känner han inte sig som frånvarande pappa. Han kan oftast lämna och hämta och han står för en stor del av matlagningen (men saknar både ambitioner och kompetens i köket, säger han själv). Däremot är han och hans sambo logistiskt sårbara. Hela veckoplaneringen faller när ett av barnen hostar.

Erik träffade Anna på journalistutbildningen och hon kommer från en skådespelarbakgrund.
– Hon hatar fotboll, är totalt ointresserad. Numera förstår hon vad jag gör, hon förstår fotbollen som samhällsfaktor och kulturbärare, men hon är totalt ointresserad av själva matchen, den är extremt tråkig. Det är bra att vi inte delar fascinationen för fotboll. Då hade vi suttit och kollat på Utrecht-Groningen en lördagsförmiddag och det hade inte varit bra för någon.

Då och då känner Erik Niva att han inte hinner eller orkar ta in något annat. Han konsumerar inte tillräckligt med kultur, han läser inte journalistik som handlar om annat än fotboll, han läser inga böcker. Den dag fotbollen i själva verket får hans värld att krympa, då måste han ompröva sitt förhållande till den. Han känner att det är totalt uteslutet att han ska mäkta med det han gör fram till pension.
Men vad han skulle göra istället har Erik Niva inget svar på.