Ewa Fröling: Ilsk och jävligt levande

Det ska fan vara skådespelare och kvinna i pensionsåldern. Ewa Fröling vet, och betackar sig för att provfilma för skitroller i en skitbransch som obegripligt nog ännu inte gett henne en Guldbagge. Aktuell med biografin Moder Liv ger hon nu istället den arga patienten en röst. Och ångrar att hon inte blev läkare.

Emelie Ekdahl. Sally. Georgina. Elfrida Roos. Madde. Erika. Harriet Vanger. Vera. Hon har haft många namn, men i dag möter vi Ewa Fröling. Filmstjärnan från Stocksund som kom in på Teaterhögskolan i Malmö som 17-åring och fick en huvudroll i en av Sveriges största filmexporter: Fanny och Alexander. 

Ewa Fröling har gjort över femtio filmroller och var anställd på Dramaten i många år. I vår gör hon ny debut, som författare till boken Moder Liv. Om livet som kvinna med livmoder, och utan. En rapp och fragmentarisk biografi med scener från resorna världen över, berättelser om far- och morföräldrarnas trauman, skärvor ur kärlekar, uppbrott, kärleken till familjen, filmrollerna, det skånska husköpet. Och cancern.

Det är torsdag eftermiddag när Ewa Fröling kommer längs den sluttande gången mot Filmhusets entré i Stockholm. Iklädd en fluffig jacka i krämvitt och snabba sneakers. Filmaffischer hänger på rad: SWEAT, Pool, Spring Uje, Spring, Idomei. Filmer som inte kunnat ha premiär med fullsatta biosalonger och applåder. 
Mötesplatsen har Ewa Fröling bestämt för »det är ju så stort och tomt där nu«. Men väl innanför skjutdörrarna möts vi av just människor. De köar tätt för att äta dagens fisk eller vegetariska. De mer avskilda platserna är otillgängliga och vi slår oss ned i röda skinnsoffor bortanför kaféet. Det känns ansträngt, människor sitter för nära och ljudet stör. 
– Vad är det med den här jäkla loungemusiken!? Utbrister Ewa Fröling. 

Vi går och hittar till slut ett litet rum på övervåningen i den brutalistiska byggnaden. Här är det helt tyst. Ewa Fröling lutar sig tillbaka och frågar: 
– Var var vi? 

Cancern. Det är fem år sedan hon fick diagnosen livmoderhalscancer. Ett cellprov som inte gjordes hindrade upptäckten av förändringen i tid. Operation, strålning och cytostatika. Ewa Fröling är kritisk. 
– Det är ingen som pratar om behandlingen. Vad händer med oss när vi har fått den? Dör vi inte lite i förtid? Det är lätt att känna skuld över att man ifrågasätter. Du ska vara ödmjuk över att det är någon som hjälper dig att överleva. Det finns en vördsamhet, för man är så jävla rädd för att dö så man går med på förslagen. För mig är cancer en förlust. Du räddas, men du blir liksom inte riktigt hel.

Boken är skriven för alla de människor hon mötte i sjukhuskorridorerna. De som var utlämnade till sin sjukdom och en obestridlig vårdapparat. 
– Jag kände att jag måste få ge det här en röst. Vi måste få vara arga. Vi måste få vara besvärliga patienter. 

I ett Tankar för dagen i P1 från 2016 berättar Ewa Fröling om cancerbeskedet och om känslan av att bli sviken mitt i krisen. Plötsligt var det vänner som inte fanns där för henne. Som inte visste hur de skulle hantera situationen. En vän förstod. Och han har varit med hela vägen.  
– Han är den mest ångestbefriade person som finns, är som en mur. Vi har väldigt roligt ihop. Och jag älskar skrattet. Det räddar mig, säger hon.

Humorn har alltid legat henne nära. Och det märks. Ewa Fröling tar varje chans till att skratta eller skämta, som en balansgång till allvaret vi stundom talar om. Som när vi har haft en mejldiskussion kring en bild och jag ringer upp. Då svarar hon »Ringer du för att göra slut med mig nu?«.

Utöver humorn hjälper vardagens rutiner henne att läka. Promenader varvat med vila i favoritrummet hemma i lägenheten. Rummet beskriver hon som färgglatt med speciella saker som hon samlat på sig genom livet. Här spenderar hon mycket tid med sig själv. I flera år har hon levt ensam och har svårt att föreställa sig ett liv med en partner. Någon som ska komma in och förändra, eller flytta på saker i ens hem. 
– Det känns oöverstigligt. Men jag vet inte, kanske måste man öppna sig för det, säger hon och sedan vänder det lika snabbt: 
– Men vad är det för män i Sverige? Alltså, nej, det går inte. De här männen som lufsar omkring … Om de ska vara något att ha ska de ha breda handryggar och stake i sig.
Punkt. 

Trots att Ewa Fröling beskriver sig själv som en solitär, tycker hon ändå att människor och samtal är livsviktig näring. Men sedan sjukdomen kom in i hennes liv behöver hon mer återhämtning. Tröttheten tar lätt över och dagligen blir hon påmind om traumat. Nervsmärtor och andra kroppsliga förändringar som inte riktigt går att ta på.

Vad har varit värst under den här tiden? 
– Den jävla gynekologen, säger jag bara. Att inte han gjorde sitt jävla jobb. Jag hade ICKE behövt ha det så här om han hade tagit relevanta prover. Han skannade buken och sa att det såg fint ut. Jag litade på att han visste vad han höll på med. 

Hon är förbannad. En känsla hon ärvt av sin pappa och han från sin. I Moder Liv skriver hon »Ibland älskar jag ilskan när livet rasar«. Men Ewa Fröling skiljer på att vara arg och att vara ilsken. Det förstnämnda är mer passivt och mullrande och det andra är mer aktivt »som att man kan skjuta hela världen framför sig«. Svordomarna ligger också nära till hands. Ewa Fröling svär som fan. Jätteofta och långa haranger.
– Jag svär för att jag behöver det. Men jag säger givetvis till mina barn att inte svära. Och de svär inte, det är så jävla kul, säger hon och skrattar, igen. 

Det känns som första vårdagen, solen skiner och filmiska skuggor växer fram inne på Filmhuset. I går letade vi efter tystnad, i dag söker vi fotogeniska platser. Helst vill vi komma in på Bio Mauritz, den med svarta läderfåtöljer. Men där är det filmvisning, rullar som förs över från analogt till digitalt. Salongen ska bli ledig runt lunch så vi får vänta. 
– Jag tog med några solglasögon. Jag tänkte, jag är ju en filmstjärna! 

Ewa Fröling tar upp dem ur sin väska. Ett par klassiska á la filmfestival i Cannes och ett par runda med vit ram och grönt glas, de känns mer som elektro möter paraplydrink.
– Här måste vi ju fota, säger hon och går bort till de svartvita fotografierna på legendarer. Där hänger hennes porträtt som Emelie Ekdahl i Fanny och Alexander.
– Tänk att man är här med alla dessa stjärnor, säger hon och ser sig omkring. 

Max von Sydow, Bibbi Andersson, Erland Josephson, Harriet Andersson …   
År 1981 bodde Ewa Fröling nästan här på Filmhuset. Inspelningarna av Fanny och Alexander pågick i flera månader. Kulisserna var uppbyggda på undervåningen, vilken vi i dag inte kan besöka då det är annat som spelas in. 
– Kanske Let’s dance, säger Ewa Fröling. Ett program hon själv medverkade i våren 2016. Hon blev utröstad redan i första avsnittet, och det skäms hon inte för att berätta. Let’s dance var inte för henne. Ewa Frölings passion är en annan. 
– Att jobba med fotografer som Sven Nykvist eller Richard Avedon, det är osannolika upplevelser. Kameraögat är så otroligt transparent och nära dig. Jag interagerar bara med det.  

Det är i samspelet med kameran hon är som mest närvarande. Något som den italienska modefotografen Max Cardelli även hade lagt märke till och försökte länge få tag på henne. »Han var min italienska fanclub« har Ewa Fröling tidigare sagt. Hon flögs till Milano och fotades. Resultatet blev omslag och tio sidor med rubriken »Jag är Ewa« i en av Italiens största dagstidningar La Republica. 

Ewa Fröling slår sig ned i en rund chockrosa soffa och vilar armarna på ryggstödet. Lite som om hon satt i en stor jacuzzi, fast utan vatten. 
– Just det är inte min grej. Jag är inte så mycket för andra människor i mitt badkar, säger hon och blickar bakåt. 
– Men titta vilken stor dörr! Hon reser sig och går bort dit. Innanför finns ett tomt kafé med foton från festligheter, människor som firar Guldbaggen. 
– Jag har aldrig fått en Guldbagge. Jag fattar faktiskt ingenting. Om de ringer mig nu och jag ska behöva halta in med en rollator kommer jag att säga »nej, tack«, säger hon och skrattar så där som hon gör. Stort och högt. 

Guldbagge eller ej. Över Fanny och Alexander haglade priserna in från världens hörn. Bland andra flera Oscarstatyetter, Golden Globe för Bästa utländska film, British Academy Film Awards för Bästa foto. I rollen som Sally i Sally och Friheten fick Ewa Fröling pris för Bästa skådespelare på Montréal World Film Festival (1981). Enligt filmstjärnan själv är det dock i Oxen, av Sven Nykvist, hon gör sitt livs bästa roll. Ett drama som utspelar sig kring 1868 under svältåren i Småland. Ewa Fröling spelar Elfrida Roos vars man slår ihjäl sin husbondes oxe för att kunna ge sin familj föda. Men han blir påkommen och dömd till livstids fängelse. Elfrida tvingas överleva på egen hand med sitt barn. Hon är utsatt, men med hopp om nåd och tro på Gud. 

– Mina första läsupplevelser var Ivar-Lo Johansson och Moa Martinsson. Jag var jätteung när jag läste de här böckerna. Det är något i det här kämpandet som gör att det händer något i människan. Därför tyckte jag att det var så fantastiskt att göra den här kvinnan som jag har läst om så mycket. 

Ofta när hon beskriver ett minne blickar hon bortåt och tar sig tillbaka dit. Som när hon pratar om sin mormor som var så stilig, men som hon kunde skämmas för när de var i affären och mormor stod på sig på ett sätt som barnbarnet tyckte var pinsamt. Senare kunde hon tycka att det var häftigt. En kvinna som vågade ta plats. 
Det har alltid funnits starka kvinnliga förebilder i Ewa Frölings liv. Farmor var egenföretagare, mamma var chef och äldre skådespelarkollegor med pondus, som till exempel Margaretha Krook. Ingen av dem lever i dag.
– Det finns bara ett ungt garde som för mig är helt ointressant. Jag känner ingen tyngd. 

Hon saknar roller för äldre kvinnor som är »sexuella, tar för sig och är förbannade« i Sverige. Ewa Fröling är själv i pensionsålder, men anställningsåren på teatrarna har inte bidragit till höga siffror i det orangea kuvertet. 
– Det går ju inte att leva på den här jävla pensionen. Så jag måste bara keep on liksom. 

Innan jag hinner avsluta min fråga om vad hon hade velat bli, om inte skådespelare, svarar hon: 
– Läkare. Och jag ångrar att jag inte blev det. 
Varför? 
– För jag tycker att min bransch är skitig, den har tappat stilen på något sätt. Det är otroligt egenartade premisser. Någon ringer och säger »Vi tänkte att du skulle spela syster till kusinen vars farmor …« Och då vill de att jag ska provfilma för det. Den här typen av förfrågningar får jag och mina kollegor i samma ålder.
Säger du nej då? 
– Ja, direkt. Och blir jävligt förbannad så de aldrig mer kommer att ringa mig. Och det är helt okej. 

När Ewa Fröling fick rollen som Emelie Ekdahl i Fanny och Alexander var det helt utan provfilmningar. Hon hade inte ens träffat Ingmar Bergman, bara sett hans ryggtavla en gång på Dramaten. Det var han som kontaktade och erbjöd henne rollen. En annan tid. 
Vad skulle du ge för råd till unga skådespelare i dag? 
– Byt bransch. Jag tror att vi har fyra scenskolor i Sverige i dag. Det är åt helvete för många skolor. Vi kan ju inte föda alla. Det kommer ut med sina drömmar och sedan snubblar de direkt in i arbetslöshet. 

I sommar är det fem år sedan Ewa Fröling fick cancer. Det tar mellan fem och tio år innan man blir friskförklarad, men i hennes fall finns det ingen grogrund för ny cancer att ta fäste. Allt opererades bort. Men båda föräldrarna dog i cancer, så hon vet sjukdomens ondska. Att den kan komma tillbaka någon annanstans. Om det blir fallet tar hon det då, inte nu. Hon lägger inte sin tid på att tänka på återfall och när jag undrar hur relationen till underlivet är i dag skrattar hon till och svarar: 
– Den är strålande! 

Klockan börjar närma sig trängselskatt och Ewa Fröling hinner lämna staden innan den tickar in. Hon ska hem till sin efterlängtade eftermiddagsfika, gärna wienerbröd och kaffe. 
– Det är det bästa jag vet. Det goda, i stillhet, hos mig. Läsa eller skapa någonting. 

Hon bodde nyligen i ett hus i Skillinge i Skåne, men när löven ändrade färg kunde hon inte vara kvar. Det blev för ödsligt utan sommarlivet. Nu är hon tillbaka i Stockholm, inte långt ifrån där hon växte upp. 
– Jag flyttar mycket. Det ligger i min organism och alla blir så jävla provocerade av det för de flesta flyttar inte alls. De hittar en punkt och stannar där. Jag är mer som en nomad, får snabbt i ordning och så fort jag fått upp sakerna måste jag riva tältet. 

Händer det snart igen tror du? 
– Det gör det säkert, livet är ju långt och man måste pröva olika utsiktspunkter, säger Ewa Fröling.