Jakob Hellman – inne igen

Genombrottet i slutet på 1980-talet var ett sånt där som de flesta musiker drömmer om. Sedan blev det tyst. Det kom ingen andra skiva. Men i höst ger sig Jakob Hellman ut på turné, med åtta nya låtar i bagaget.

Trettio år har gått sedan en av de mest hyllade debutskivorna i svensk pophistoria gavs ut, ... och stora havet. Tolv sånger på svenska som bara forsade fram, på ett språk som inte hade hörts tidigare. Naivt och uppriktigt, desperat och oskuldsfullt. Jakob Hellman sjöng liksom med nerverna utanpå skjortan (den som hängde utanför byxorna). Men vad hände sedan? Faktum sökte efter svaret på den eviga gåtan. I Falun.
Jakob Hellman bär svart t-shirt och blåjeans när han möter upp vid stationen. Han är sig lik från de där Sven Dolling-tagna bilderna på skivan, de som osade medveten attityd, på ett snällt sätt. I dag är frisyren mindre fluffig och ansiktet lite mer fårat, förstås. Det har ju gått tre decennier.

Till Falun flyttade familjen när Jakob skulle börja högstadiet. De flyttade från Norrbotten, från lilla Vuollerim i Jokkmokks kommun. Jakobs mor och far, Hanna och Ola, bor fortfarande i centrala Falun med stuga vid Bäckehagens herrgård en halvmil från stan.
Jakob undrar om vi vill se Lugnetgymnasiet där han tog studenten 1984. Tydligen är mycket sig likt. Han visar oss de uppstoppade djuren och imponerar med sina kunskaper om småfåglar.
– Jag kan inte så mycket, men jag är bra på att styra in på det jag kan. Förr kunde jag alla svenska små­fåglar, för det finns inte fler än hundra arter.

Snart kan han börja plugga in även de spanska småfåglarna, för när du läser det här har Jakob Hellman och familjen flyttat till Palma på Mallorca. Hans fru sedan fem år tillbaka, Karolina, är präst och har fått jobb där. Flyttkaoset sammanfaller med Jakobs ­stundande turné och med ett brett leende säger han att »det är sinnessjukt mycket som händer på en gång«.

Turnén når Malmö 1 november och Göteborg 7 december.
– Det blir ganska likt en vanlig konsert. Kanske lite mer prat. Vi får se om det blir roligt. Ibland skrattar folk åt mig och jag vet inte varför, säger Jakob Hellman och flinar.
– Rätt mycket gamla låtar ska jag spela. Men också en del nya. Åtta som inte finns med på min gamla skiva, säger han, nästan som i förbifarten.

Han gör så hela tiden, dämpar förväntningar.

Han säger att han känner sig lite mer avslappnad som person i dag. Det gör det också lättare att sjunga de gamla låtarna och ja, att uppträda överhuvudtaget. Förr var han på sin vakt säger han, upprätthöll en bild av hur han ville vara. Mogen och vuxen. Han ville också vara tuff, men sågs som gullig. Det skavde nog lite, erkänner han nu.
– När jag insåg det kunde jag inte hitta vad jag ville göra. Folk sa: »Det låter bra, det låter som du« om min musik. Själv kände jag inte att det sa någonting.

Först hade han bråttom att göra en andra skiva, men tre–fyra år efter genombrottet hade han börjat vänja sig vid att inte göra mer musik. 1994 ungefär struntade han i det helt och flyttade till Lund, utan någon plan, och sedan till Malmö.
– Jag ville bort från att folk gav mig råd om det ena och det andra.

Han läste olika kurser men när det inte ledde någonstans började han jobba. På äldreboende, som musiklärare och i brödfabrik.
Två gånger genom alla år har han försökt spela in, med två olika producenter, men han hittade inte tillbaka. Låtarna var inte bra. Han säger nu att han skulle ha litat mer på människor omkring sig.
– Jag kan ångra det lite, att vi inte gjorde den ­färdig, den andra skivan. Det kan jag utan krusi­duller erkänna. Det hade nog varit helt rätt att släppa en halvdan skiva, både för mig och för andra som gillade musiken. Men jag är inte säker. Det kanske är bra att det är som det är. Jag vet heller inte om det är en nystart jag håller på med eller om det är en avtrappning. Turnén kan ju vara en fin slutpunkt på min karriär.

Sedan 2010 lever Jakob Hellman trots allt på musiken, på Stimpengar och genom att spela live. Det gör honom långt ifrån rik men han lever med en annan trygghet, han har sin familj.
– Om mina nya låtar börjar spelas på radio och på streamingtjänster framöver, då kanske jag till och med kan köpa ett par nya jeans och en ny gitarr.

Samtidigt som han är mån om att visa att han visst kan få saker gjorda, lever ryktena om missbruks­problem och mental ohälsa. Comeback har följts av comeback, nervösa spelningar har följts av fler konserter med en tydligt darrig sångare.
– Jag har ingen bra förklaring till varför jag inte har gjort någon mer skiva, jag har ingen diagnos eller någonting, säger Jakob Hellman och tystnar.

När han bryter sin egen tystnad säger han att han ju gärna ville göra något nytt i musikväg. Och i dag är han nyfiken igen på vad han har att komma med. Kanske kan han skriva låtar åt andra? Det skulle kunna vara ett sätt att dryga ut hushållskassan och kanske skulle det minska den egna pressen på att han, som det heter på »idolspråk«, ska leverera.
– Jag måste tänka positivt. Människor vill inte sätta dit mig, de vill bara höra ny musik. De gillar det där som jag gjorde, de har träffats till mina sånger, de har gift sig till dem och nu vill de höra nya låtar också!

Bäckehagens herrgård har varit i familjens ägo sedan 1945. Jakob Hellmans föräldrar äger det mindre av husen. Jakobs moster Lena bor i det stora huset. Ola Hellman sitter på uteplatsen. Runt bordet finns också hans fru Hanna och i det höga gräset springer Jakobs söner runt och det pratas om fästingar. Hellmans bjuder på kaffe och kakor. I ett av rummen på nedervåningen i det stora ­huset spelade förresten lärar­sonen Jakob in demokassetten som han skickade till tio skiv­bolag i december 1987.
– Jag var lite skeptisk faktiskt. Men jag tyckte att Tåg var rolig när den kom. Jag hörde den i bilen när den spelades första gången, säger Ola Hellman och Jakob flikar in att »Det har ni inte berättat«.
– Det intressanta var att vi egentligen inte hade någon aning om vad Jakob sysslade med innan han hamnade på EMI, att det fanns så mycket musik lagrad någonstans, säger Ola.

Inte var det så att han höll det hemligt, kontrar Jakob och Ola replikerar att sonen aldrig kom in och spelade upp några låtar för föräldrarna. Å andra sidan spelade han i sitt rum. Hela tiden.
– Du kunde köra samma ackord i en timme.

När Jakob var tretton år, då familjen fortfarande bodde kvar i Vuollerim, spelade han med sitt band på en julfest. Han blev intervjuad på scenen och fick frågan: »Det här med musik, är det nåt som ni har tänkt er att hålla på med i framtiden?«. Jakob svarade direkt, nästan otrevligt: »Ja, det är klart«.
– Du var kaxig liksom, säger mamma Hanna.
– Det som bekymrade oss lite grann var ju dyster­heten på … och stora havet. Är det något som finns inom honom, det mörkret, minns Ola att han tänkte.
– Ja, ni tyckte att jag hade så ­allvarliga texter, men så såg inte jag det. För mig var de ganska ­upplyftande. Jag har aldrig gillat att bli ledsen av musik, säger Jakob.

Sen konstaterar han med blicken i fjärran att de, föräldrarna, väl har oroat sig ganska mycket för honom genom åren, när det inte har blivit någon mer skiva. Visst har de tappat tron på honom, menar han, de har tyckt att han borde göra något annat av sitt liv.
– Jo, vi har undrat vad du sysslar med, medger Ola och Hanna konstaterar med en huvudskakning att de säkert har tjatat och gnatat emellanåt.
– Då när Jakob lämnade sin utbildning på universitetet, kemi och matematik, då kändes det lite som att han borde ha skaffat sig en utbildning. Men det krävdes ju att han hoppade av för att han skulle lyckas med musiken, understryker Ola, och Hanna blir lyrisk när hon pratar om sonens konsert på Malmö Live 2016 med Malmö Symfoniorkester. »Det mina herrar, det var magiskt«, säger Hanna.

Själv har Jakob Hellman inte ångrat att han ­hoppade av utbildningen.
– Nej. Jag trodde nog aldrig att jag skulle bli kemist. Ärligt talat var det lite av en täckmantel för att få komma till Stockholm.
– Jaså? Jag trodde att du skulle gå i mina fotspår, säger pappa Ola och låter uppriktigt förvånad.
– Jag höll ju alltid alla dörrar öppna. Det är fort­farande en svaghet. Jag låter alla dörrar vara på glänt, säger Jakob Hellman.