Jonas Gardell: ”Man måste gå med på förfallet”

Han bävar inte för att bli äldre. Istället tror han att det gör honom mer älskvärd. I höst ses Jonas Gardell i sin föreställning Queen of fucking everything på Lorensbergsteatern i Göteborg. En titel vald efter insikten om att det är just det han är.

Det är fredag morgon när en svartklädd Jonas Gardell kliver in på Kapsylen i Stockholm, en gammal kapsylfabrik på Södermalm som köptes av några alternativa arkitekter och konstnärer i slutet av 1970-talet. Resultatet blev ett levande kulturhus. Än i dag huserar fotografer, konstnärer och skribenter i lokalerna. Här tillbringade även Jonas Gardell mycket tid under sina unga år. Han minns stunderna med teaterkollektivet Jordcirkus och stormötena med organisationen Kontaktnät Ickevåld.
– Det fanns en väldig kraft i detta att jag lärde mig att jag kunde använda min kropp för att protestera och göra min röst hörd. Vi blockerade och ockuperade med våra kroppar. När man blir bortsläpad av polis är det något som händer med en som är bra att lära känna. Att förstå att man kan använda sig själv på det sättet.

I dag är han inte här för att barrikadera, utan för att fotograferas, något som han dock inte längre finner särskilt underhållande. 
– Jag är färdigfotograferad. Jag har blivit fotad så mycket att jag på två minuter kan ge alla poser en fotograf vill ha. Jag kan visa er, säger han och sätter sig tillrätta på snurrpallen och placerar armarna på olika sätt, ler, är allvarlig, visar profil höger, och sen vänster. Han svarar inte ens när fotografen Per Englund frågar hur pose-registret uppstått. Han slutför uppgiften. På två minuter fylls kameran med Gardell-uttryck.

Men Per vill, som alla fotografer, ta den där bilden som aldrig tidigare tagits. Och en stund senare har han lyckats.
– Den här har jag inte riktigt sett förut, säger Gardell när han smått fascinerad betraktar bilden av sig själv där det ser ut som en drake ärrat honom med sina klor. Markanta, vertikala rynkor ligger som vågor i pannan. 
– Jag är inte rädd för att visa åldrande. Man måste gå med på förfallet och se det lite som hösten som ju är så vacker. Det sorgliga är att hösten så småningom övergår i vinter, och förfallet övergår i död.

Äger sitt åldrande är det inte alla som gör, framför allt inte popdrottningen Madonna, anser Gardell.
– Tanten kan knappt blinka längre med sitt botoxförstörda ansikte. Att det skulle vara en symbol för kvinnlig frigörelse, det tycker jag bara är konstigt. Det enda hon representerar är rika människors rätt att köpa sig konstlad ungdom, säger han om ikonen som han slutat följa på Instagram efter framträdandet på Eurovision.
– Jag blev så beklämd när hon var så dålig. Men mest besviken är jag över att hon drog tillbaka inspelningarna för att göra en redigerad version med autotune. Det är direkt fake news.

Några veckor tidigare träffas vi i Göteborg. Utanför Lorensbergsteatern står de ljusrosa körsbärsträden i blom. Innanför dörrarna står Gardell på scenen och genrepar inför höstens stora show – Queen of fucking everything, som under våren spelades på Cirkus i Stockholm. Nu tar Västkusten över.
Showens namn uppkom när en journalist frågade Jonas Gardell vad han kallar sig själv. Vad är han mest? Författare, dramatiker, komiker…
– Jag svarade att jag är ”queen of fucking everything”. När jag hörde mig själv säga det kände jag att det var sant och att jag inte längre behöver förklara mig, eller presentera mig själv. Folk vet att jag ena stunden gör något extremt drama för tv där man gråter floder och i nästa stund skriver en debattartikel om migrationsfrågan i Expressen för att sedan skriva en roman, säger Jonas när vi sätter oss ner i Lorens bar dit han anländer som planerat, prick klockan 10.50. Vi har femtio minuter på oss innan han ska iväg på ett lunchmöte.

På bordet mellan oss står en bricka med te, det är Earl Grey som gäller, inga smaksatta hallon- eller vaniljteer.
– Vem skulle vilja dricka hallonkaffe?

Att läsa in sig på Jonas Gardell inför en intervju är en smått övermäktig uppgift. 24 böcker (romaner, diktsamlingar, essäer), 10 teaterpjäser, 15 tv- och filmproduktioner, 19 scenshower och 2 skivor. Lägg därtill alla intervjuer, i tryck och etermedia. Och poddarna, bland andra den egna med livspartnern Mark Levengood.

Ting som trots allt löper som en röd tråd genom Gardells skapande är det allmänmänskliga: relationer, föräldraskap och åldrande.
Showen Queen of fucking everything skapades utifrån en fråga från den då tioåriga dottern: ”Kommer världen att gå under nu?”
Det var Trump, klimatet och kärnvapen.

Jonas svarade henne med att skapa en föreställning som handlar om mirakel, hopp och livsglädje. Utan att för den skull säga att allt är bra, för det är det inte, förklarar han. Det här är hans sista föreställning av den här magnituden och han vill att alla ska komma.
– Gör ni inte det är ni helt dumma i huvudet, ni kommer att ångra er för resten av era liv. För du kommer inte kunna se någonting liknande i Sverige. Det låter sig inte göras, säger han och tar fram mobilen för att visa bilder på de väldiga handmålade kulisserna.

Trots att Jonas Gardell stått på scenen genom flera årtionden tycker han ändå att det känns overkligt att han är en person som ”står på scen”. Men när han väl står där känns det helt rätt. Manuset sitter och kroppen följer honom, dock börjar det förändras.
– Jag närmar mig 60 och har svårare att lära mig text och orka med pressen.

Numera har han alltid en dator och glasögon med sig upp på scen.
– Jag förstår att det är en brist, om jag är perfekt kan jag kräva er respekt och beundran, men om jag inte är perfekt kanske jag till och med kan bli älskad. Det tycker jag är lite fint och det är ett grundbuskap jag har i allt jag gör, så varför skulle det inte gälla mig?

Känner du dig gammal?
– Nej, jag känner mig oerhört erfaren. Det är inte samma sak. Men jag kände mig gammal för något år sedan när många vänner gick bort. I ett skov förlorade jag flera av mina närmsta vänner…
De bara slocknade, säger han och fortsätter:

– Istället för att bara sörja vill jag leva lite till.

Under våren har det skrivits en del om Jonas Gardells dödsförberedelser, om vilka han berättade i tv-programmet Skavlan: ”Det får inte vara en härva efter mig. Jag har dödstädat rejält. Jag har fixat testamente, jag har sålt mitt företags alla tillgångar och skattat så att allt ska vara klart”, sa han i programmet.

Han har dock inte gjort någon detaljerad regi för sin begravning, däremot bestämt hur den ska vara. Det gjorde han redan i 20-årsåldern.
– Jag kommer ju från aidsgenerationen och vi var tvungna att skriva sådana saker. Annars kom det otäcka föräldrar och tog liket. Jag var tvungen att förhålla mig till döden som väldigt ung.

Hur har det påverkat dig?
– Det har präglat hela vår generation av homosexuella. Att vi såg så många dö, vi var så utlämnade. Smärtan och sorgen har präglat våra liv, säger han.

Genom livets bergochdalbana har Jonas Gardell haft partnern Mark Levengood vid sin sida. I oktober har de varit gifta i 33 år.
– Vi har valt varandra. Och vi har haft alla kriser som gör att folk skiljer sig, men det är bara det att vi har varit igenom dem utan att säga ”jag vill ut”. Och vi kommer aldrig att göra slut. Det finns inte på kartan. Vi kommer alltid att vara ihop, säger han.

Jag berättar att många i min generation (nittiotalister) har svårt att föreställa sig att vara med en och samma partner under tiotals år. När det är svajigt i en relation svajpar vi hellre vidare på dejtingappar än stannar till dess att stormen är förbi. Drömmen om en livspartner känns nästan ouppnåelig. Jonas ger några tips:
– Det finns ingen enkel lösning. Men samma dag som jag och Mark förlovade oss år 1986 lovade vi att aldrig hindra varandras drömmar. Vi ger varandra väldigt stor frihet, både i stort och smått. Om jag vill sitta på en stol på landet hela sommaren och Mark blir rastlös och hellre vill resa säger inte jag: ”Du får inte lämna mig”, utan ”Vad roligt, åk ut och res”.

Humor och närhet två andra ingredienser i Jonas och Marks relationsrecept.
– Vi har alltid skrattat mycket, och varit väldigt fysiska ihop. Vi håller fortfarande handen framför tv:n varje kväll. Sex är också viktigt.
Men efter 33 år, hur kul kan det vara?

Men ni har sex?
– Absolut, men det är ju inte ”Åh, vad är det här, det här har jag aldrig varit med om”.

De väljer varandra på nytt, under nya förutsättningar. Och hur de väljer att leva är inget Jonas Gardell vill att andra lägger sig i.
– Med tanke på att vi har varit ihop 33 år säger jag: Gör det först innan ni har synpunkter på hur vi bör leva.
Så go fuck yourself, säger han. En sägning som utvecklats till Jonas Gardells problemlösning. Att avgränsa vad som är hans problem och vad som är någon annans.

Jonas gardell och Mark Levengood har två barn tillsammans med ett lesbiskt par. Sedan dag ett har de haft delad vårdnad om barnen.
– I början delade vi till och med upp dygnet i timmar. Första året var det jättejobbigt. Men det är viktigt att ha ett kontrakt över hur man vill ha det och hålla sig till det. Om man tänker att man ska ”känna på det” kommer det att gå åt helvete. De flesta regnbågsfamiljer får så småningom problem. I regel är det för att mammorna är för possessiva.

De handlar om att mammorna inte vill släppa ifrån sig barnen, att de anser att de har större rätt till barnen än papporna, menar Jonas Gardell.
– Jag förstår att ni vill tycka att ni är det viktigaste för barnet, men det är ni inte. Barn är precis som vilka människor som helst. Ge barnet kärlek, respekt, mat och husrum ska du se att det kommer att gå bra.
– Föräldraskapet är ett område där vi alltid har varit väldigt ojämställda. Vi lever i ett mammanormativt samhälle. I böcker om barnuppfostran där det finns ett du, har ”duet” tuttar. Menar vi allvar med jämställdheten måste männen erövra föräldraskapet. Frihet kan du bara erövra. Frihet är inget man får till skänks. Papporna måste vara stenhårda.

Kanske ska du skriva om det här?
– Kanske det…

Innan vi skiljs åt räcker jag över tre Faktumtidningar till Jonas Gardell att läsa under sommarledigheten.
– Jag vill inte ha någonting att bära, inga tidningar. Jag har dålig rygg. Men den här tar jag gärna, säger han och lägger ner den rosa Faktumtygkassen i skinnväskan på stolen bredvid.

Jag och håller upp tidningen om barnhemlöshet.
Inte ens Faktum Kids?
– Nej, säger han med bestämd ton.

Jonas Gardell frontar just nu tidningen han själv tackar nej till. Det kan man göra om man är Queen of fucking everything.

Vad tänker Jonas på när han hör…

Leaving Neverland:
”Michael Jackson. Och att jag förstår att jag i mycket större sträckning måste skriva om hur skadad jag blev som ung.”

Klimatångest:
”Vi måste förstå att om vi inte tar konsekvenserna kommer konsekvenserna att ta oss. Det är mycket bättre att vi gör det.”

Öppen relation:
”Nej, vi har ingen öppen relation bara för att vi inte är varandras fångvaktare. Jag är inte särskilt svartsjuk.
Och Mark är vuxen, om han har kul i New York och det händer någonting. Ta ansvar för det, det vill säga gå inte omkring och bli kär din dumme fan för då kan du riskera oss. Och kom helst inte hem med könssjukdomar. Att vara i en relation handlar inte om att vara varandras fångvaktare.”

Sommar:
”Jag är sommarfetischist. Det betyder att jag älskar våren och sommaren och i regel är jag ledig. Nu ska jag vara ledig i fyra, fem månader.”

Vad gör du då?
”Jag sitter på en stol och tittar på havet och är lycklig och läser uppenbarligen Fredric Brown.”

Göteborg:
”Staden där jag först slog igenom. Här gjorde jag mina första pjäser och shower. Göteborg är en sorts hemstad för mig. Jag har lika stor publik här som i Stockholm. Och jag tycker att det ska bli roligt att vara här i höst. Jag ska ha en cykel så att jag kan äga staden på ett helt annat sätt. Jag ska ta mig till Slottsskogen och bara gå omkring.”

Jonas Gardell

Ålder: 55.
Familj: Make och  två barn.
Bor: Södermalm.
Aktuell: Showen Queen of fucking everything och filmatiseringen av romanen En komikers uppväxt som har premiär den 4 oktober.