I Hannas famn

Hanna Hellquist är helt kass på att sitta still och de stora hemligheterna har hon själv röjt i radio, tv eller krönikor i DN. Nyfikna på mer har vi jagat Hanna, fyra höns, två ankor och taxen Ines på gården i Grums. Konstigt nog fick vi en hel del sagt och gjort. 

Hanna Hellquist håller upp ena handen som en skärm ovanför de stora glasögonen och stirrar stint in genom taxirutan, som för att se att det verkligen sitter någon där. Till den ensligt belägna gården, en halvtimmas bilfärd från Grums station, rakt in i Värmlandsskogen, kommer inte så ofta främmat på besök.  
I välkänt rufsigt hår tar hon emot i morgonrock och tofflor på sin väg mot hönsgården. Det är vårens första dag och vi är på helt rätt plats för solen i Karlstad kommer att lysa starkast i Sverige innan den går ner. Den rikskända taxen Ines glad-skäller när hennes matte plaskar med en kratta i den lilla dammen som hon gärna vill att de nyinköpta ankorna ska upptäcka. 

Tofflorna i mocka och ull blir skitiga på gårdsplanen, men att dra in lite skit i huset är inte sådant som bekommer Hanna Hellquist. Det vet vi, för att hon lever i smuts har hon skrivit om i en stort uppslagen krönika i Dagens Nyheter. Vilken hon dessutom berättade om innan den publicerades, i radioprogrammet P3 Hemligheter. Det är så hon jobbar. Hellre förekomma än förekommas.
– KOM HÖNSEN! KOM DÅ HÖNSEN! KOOOOM DÅ ANKORNA! KOM ANKORNA HÄR HAR JAG VATTEN! ANKORNA! Ines håll dig lugn. TYST!

Hanna Hellquist har förvarnat i ett mejl: »Jag kommer va ute i trädgården hela dan så ni får hänga på mig. Är helst inte inomhus.« 
Befogad pandemirädsla till trots bjuder hon ändå in oss i huset där hon snart ska sätta på sig kläder, brygga kaffe som nästan rinner över och öppna kylskåpet för att komma fram till att våra medhavda sallader inte får plats. Vi ställer dem på förstubron. 
– Ovärdigt, suckar en nästan färdigklädd Hanna som rusat ut från sovrummet för att trixa med den krånglande kaffebryggaren. 
– Jag befinner mig i ett dilemma där jag dels vill visa att det visst kan vara ordning på mig och dels vill vara ärlig med att så här ser det ut hos mig. Samtidigt har jag ett samvete, ett mänskligt samvete, som säger mig att man inte ska släppa in folk när det ser för jävligt ut hemma. Nä, hörni. Nu är det kaffe.

En frukost hemma hos Hanna Hellquist innehåller inte något ätbart. Men de vackra kaffemuggarna är gjorda av en keramiker i Majorna i Göteborg och kaffet är spetsat med kanel. 
– Nu kommer hönsen in om du inte stänger dörren. Men det kan de ju få göra, säger hon, tar sin mugg och går ut, med hönsen som följe. Hanna Hellquist serverar sina höns en fin blandning av rostade chiafrön och pumpakärnor, samma som hon äter till sin egen fil, om än inte till frukost. Djurens väl och ve kommer först. I vilken ordning övrigt i livet sker framstår som mindre noga. 

Plötsligt kör hon ner ett jordigt finger i fotografen Per Englunds kaffe i tron att det är hennes eget, som hon skulle känna värmen på. Det kunde ha varit gårdagens kopp, kvarlämnad ute på gården. Hon ber om ursäkt och upplyser skrattande om att hon i alla fall duschade så sent som i går. Skrattet kommer stort och bubblande från magen och om inget annat smittar, så smittar definitivt det. Fråga vilken P3-lyssnare eller Kanal 5-tittare som helst. 
Den som följer Hanna Hellquist i tal och skrift i olika medier vet också att här i skogen bor hon nu, och inte i Stockholm, sedan ett år tillbaka. För att renovera sitt hus. För att undvika corona. Tydligen också för att slippa skriva på en roman. Det berättar hon under en kort stillasittande minut i solen, på frågan om varför hon inte skrivit någon bok på över tio år. Uppmärksammade debuten Karlstad Zoologiska från 2009 har visserligen följts av två samlingar med publicerade DN-kåserier, men ingen ny roman. Men jodå. Den är bara inte färdig.
– Jag har ju snart renoverat ett helt jävla hus, för att SLIPPA skriva på den här boken! 

Ett uppfordrande mejl från hennes agent ligger obesvarat i mobilen. Hanna Hellquist suckar. Att skriva är en kamp, tycker hon, till skillnad från jobbet på radion som bara är roligt. »Det är ju nästan inte ett jobb, så roligt är det.« 
– Och hade jag haft hur mycket pengar som helst så hade jag nog bara köpt loss den här skogen och gått här och odlat och krattat hela dagarna och lyssnat på ljudböcker. Men jag blir ju inte av med tankarna. Jag tänker jättemycket på hur folk formulerar sig och hur jag formulerar mig. Jag tänker på språk och hur man berättar historier. Så den där jävla boken som jag vill skriva är med hela tiden. Det är bara det att jag inte skriver på den.

Det är en roman. En kärlekshistoria, som också innehåller missbruk, svek och andra mänskliga problem och tillkortakommanden. Hanna Hellquist, med kunskap hämtad från sin egen klassresa, vill belysa de skillnader i samhället som avgör vem som får hjälp och inte. Vem som ges möjlighet att komma igen, och inte. 
– Om du som jag jobbar på Sveriges Radio, har en fin plattform att stå på, då är det lättare att få hjälp, att komma ut, göra rätt för sig och bli förlåten jämfört med om du är en man – eller kvinna – från Grums och inte har något jobb. Det är klart att det är skillnad. Jag menar, jag gick i samtalsterapi på Östermalm för att få hjälp med min alkoholism, säger Hanna Hellquist och slänger ut en snus. 

Den egna klassresan blev tydlig för henne när hon köpte sin lägenhet i Stockholm. 
– När man köper sig en tvåa vid Odenplan, då vet man. Det kan inte alla göra.

Det ångestladdade med att få boken klar är delvis kopplat till pressen från agent och förläggare, men handlar också om att det är svårt att prioritera att »sitta där helt ensam och försöka skapa något bra, samtidigt som solen lyser därute«. Att skriva är alltid svårt. Att sysselsätta sig med annat är alltid enkelt. Att som en del andra skrivande människor uttrycker det, inte kunna leva utan att skriva, känner Hanna Hellquist inte igen sig i alls. 
– Jag har inga problem med att låta det vara, säger hon och försvinner runt husknuten.

Det är dags att ta en insulinspruta. 
– Nu blir det ju jättefint väder, säger hon när hon kommit tillbaka till sin plats i solen och tar en smal cigarett på den halvätna lunchsalladen. Strax reser hon sig igen för att gå efter Ines som hittat sork och ivrigt gräver sig en grop en bit bort, i jakten på den lille gnagaren. 
– PER! KOM NU SKA DU FÅ EN BRA BILD. Ines, är det en sork där? Ta den jävla sorken da!  Men gud vilken härlig dag! Jag kanske ska ta och plantera ett litet träd? 

Trädet, skänkt av en bekant och av okänd sort, planteras någon stund senare i mammas och mammas man Görans trädgård, på andra sidan gårdsplanen. Mitt på gräsmattan. Det kommer sannolikt att störa Göran, inser hon när trädet är ordentligt jordat i marken. Eftersom Göran helst inte klipper runt saker, när han klipper gräsmattan. 
Hanna Hellquist är inte vegetarian men säger att hon verkligen borde vara det, eftersom hon inte ser någon som helst anledning att äta djur, förutom att det är gott. Hon pratar samtidigt som hon hackar tjälen ur en jordhög invid ladugårdsväggen som snart ska bli en rabatt med luktärter. Spaljén är redan på plats. 
Det är så här hon får sin vardagsmotion. Genom att inte ha en massa maskiner. Hacka och spade. Armar och ben får jobba. Svett och nu lite jord i ansiktet, som när vi kom fick en touch av rouge inför fotograferingen. 

Vi går in i hönsgården, inredd i den enorma ladan med de fantastiska och påkostade fönstren som hennes följare på Instagram kunnat njuta av. Förra året förbereddes här för en 40-årsfest som fick ställas in. Eller möjligen skjutas upp. Nu är i alla fall ladan knökfull med möbler och allehanda obestämbar bråte. 
– Jag vet. Det är jävligt mycket grejer, säger hon med en blick på sitt lager. 

Hon kan inte låta bli att göra en bra deal, det medges, men det är också arvegods och renoveringen som fyllt ladan. Det är först när den är klar som hon vet exakt vad hon behöver. Innan dess vill hon inte slänga saker. 
– Men jag säljer ganska mycket också.

Hon bor här, ensam med sina djur, på obestämd tid. Och jobbar obekymrat på med sitt. Har byggt en hönsgård. Ska i år odla pak choi, purjo, jordärtskockor, blomkål och vintersallad. Och så har hon ett insektshotell som faktiskt innehåller insekter.
– Men det tog ett tag innan de flyttade in. 

På frågan om det, trots alla djur, inte blir ensamt här ute på landet säger Hanna Hellquist: 
– Allt är ensamt om man är ensam. Men det är inte ensammare här än någon annanstans. Så länge jag jobbar så är det lugnt. Är dagen helt öppen och jag inte har någonting att göra, då blir det ensamt.  

Plötsligt viskar hon upphetsat och pekar mot ankorna. Alex och Sigge, som artisten och vännen Josefin Jinder döpt dem till, har hittat dammen och hoppat i. De båda ankorna från Arvika simmar, plaskar och njuter. 
– Åh, vad glad jag blir nu. Fy fan vad roligt. Äh fy faan vad roligt. Jävlar, snörvlar hon, rörd till tårar. 
– Det är ju det här som är meningen med allting. Det kommer alla att fatta nu. Nä, inte alla. Men många. Du vet, sitta instängd i en tvåa i stan ...  Hon prisar sin egen lycka över den här »lilla plätten på landet« där hon kan se till att djur har det bra, att blommor mår bra och bin har någonstans att vara. Hon härmar ankornas förnöjda läten. 
– Det här är det enda som gör mig glad. Åh vad glad jag blir.  

Hanna Hellquist var i Stockholm i två veckor härförleden, trots att hon inte vill vara i Stockholm nu, med ett späckat schema fullt av möten och annat. 
– Då började jag fundera på när jag mår bra. Jag vet det nu. När djur av olika sorter samexisterar precis bredvid mig och jag bara kan sitta och titta på dem. Då behöver jag inget mer. 

Hon har det med sig från barnsben. 
– När jag kom ut till pappa här på helgerna som barn då var det tre grekiska landsköldpaddor under trappen, fem hundar, två katter och så någon jävla kakadua och så satt vi där och alla djuren fick bara vara med. 

Hanna Hellquist har inte samma starka behov av att ha en så stor mängd djur omkring sig som hennes pappa hade, men kärleken till och kunskapen om djur har gått i arv. Och hon såg det tidigt som en gåva. 
– Jag kunde komma hem från pappa på söndagen skitig och dan, och så satt jag där på måndag i klassrummet lika nybadad som mina klasskamrater som pratade om att de kanske skulle få en hamster, och jag kände bara: ni har ingen aning om någonting. Jag kände mig väldigt utvald, speciell, att jag fick ha det här livet. 

Precis som för de flesta tonåringar fanns förstås en period när landet inte lockade. 
– Jag missade en sån jävla fest en gång på högstadiet för att det var »pappa-helg«. Det var inget roligt alls.

Tonårstiden var annars fullt dräglig. Hon pluggade mycket hemma i Karlstad där hon bodde med mamma. Gick i »Värmlands bästa klass«. Naturvetenskaplig linje. Fokus på kemi och fysik. Intresset för språk och läsning kom från annat håll.
– Mamma läste mycket för mig och min farmor berättade väldigt mycket. Hon var jättebra på att berätta. 

Som 19-åring fick Hanna Hellquist praktisera på en tidning i Karlstad och siktet på journalistik ställdes in. 
– Jag tyckte det var helt otroligt att man kunde ha ett sånt jobb. Som du nu, att stå i någons trädgård och bara njuta av solen. 

Tidningsjobben avlöste varandra och efter GP och DN följde program i radio och tv. Aktuella P3 Hemligheter har många intressanta gäster, men som programledare bjuder Hanna Hellquist också på egna hemligheter. Som till exempel att hon nu bestämt sig för att försöka skaffa barn, på egen hand. Som till exempel att när hon drack som mest kunde hon tömma sitt lager av glögg oavsett årstid, i sin iver att dricka sig otörstig. »Det var väl jävla tur att jag slutade dricka innan coronan, annars hade jag säkert druckit handsprit.«
Det är det här slagfärdiga, roliga, men samtidigt avgrundsdjupt allvarliga som hon behärskar i både tal och skrift. Så väl att hon 2019 vann Stora Journalistpriset som Årets röst. Ett pris som gjorde henne väldigt glad. 
– För jag är ju journalist från början och jag vill gärna vara det. Jag vill inte vara en kändis som åker runt och sitter i andras tv-soffor och berättar om mitt liv. Det fyller inget behov hos mig. Alls. Jag vill göra ett jobb, och använda mig själv i jobbet. Jag vill ju skriva eller säga det själv. 

Detta innebär att hon sällan medverkar till sådant som hon inte styr över. Det blir oberäkneligt. Som i Carina Bergfeldts talkshow i SVT, där Hanna Hellquist avbryter intervjun med den avhoppade topp-politikern Fredrick Federley (C), gäst i samma program, med frågan: »Varför ligger man med någon som ligger med barn?«
– Jag blev irriterad på att han sa att politiker inte förväntas umgås med kantstötta personer. Det är det enda jag vill att politiker ska göra. Umgås med kantstötta människor hur mycket ni vill! Att ha en relation med en person som dömts för pedofili är en annan sak, säger hon några veckor efter händelsen.

Som journalist har Hanna Hellquist onekligen en egen verktygslåda. Det hon inte vill prata om, sätter hon lika ledigt stopp för. I samma talkshow pratar hon om sitt beslut att försöka bli gravid och hur tankarna gått kring detta. Det har hon ju redan skrivit om i DN, gjort en tv-serie om i SVT och avslöjat i P3 Hemligheter. Men var i processen med barn hon befinner sig vill hon inte berätta i någon annans talkshow.
– Det skulle kännas jättekonstigt att en massa människor som inte känner mig ska veta det. Det ger ju inte mig någonting.

Hon rosas av tittarna för sin rättframhet, men får också högerextrema Nya Tider i luren någon vecka efter programmet. Hon lägger på. Misstänker starkt att tidningen vill hylla henne för att hon ställde Federley, en homosexuell man, mot väggen. Eller som hon själv uttrycker det: 
– Jag gissar att de tyckte det var gött att jag klämde dit en bög.

Att Hanna Hellquist skulle ha något emot homosexualitet är en befängd tanke för den som följer henne. Men tro därför inte att du vet exakt var du har henne:  
– Jag vet inte om jag har så väldigt mycket emot pedofiler heller, om jag ska vara ärlig. Deras agerande så klart, ja. Men de måste ju själva lida något fruktansvärt av att ha en sådan läggning.  

Renoveringen av gården var redan i full gång säger hon, när arga snickaren Anders knackade på med hela sitt TV4-team för något år sedan. Då blev det mycket gjort. Men det blev också friktion. Bland annat runt eko-poolen, där nu vårens första solstrålar reflekteras och en och annan blomkruka som blåst i, simmar. 
– Anders Öfvergård ska skita i min jävla pool. Han ska ge fan i den, säger hon och visar på allt som också gjorts efter det att tv-teamet var här och arga Anders hade synpunkter på hennes olika projekt. Det här är Hanna Hellquists eget sköna hem, punkt slut. Och hennes bibliotek är för övrigt magnifikt. 

Som sagt, Hanna Hellquist jobbar på, i sin takt, efter eget huvud och egen plånbok. 
– Jag skulle helst jobba mer, jag vill jobba mycket, säger hon, apropå att hon denna vår fått färre uppdrag för Sveriges Radio och nu söker nya inkomstkällor. 
– Jag behöver pengar till det här, säger hon och sveper med en gest över ägorna som hon ärvt av sin framlidne far, Lars-Erik Hellquist.

Kärleken till pappa och den komplexa bilden av en säregen och i flera avseenden gränslös människa beskrivs med humor och värme i Karlstad Zoologiska. Där finns också alla hundarna uppräknade som följt Hanna Hellquist genom livet: Snobben och Arja, Carro, Ässie, Klara, Janni, Svea, Abbe, Fixa, Gissa, Shiva. Och nu är det Ines, som låter ankorna och hönorna nafsa henne i öronen utan att skälla eller ge igen.  
– Jag hade velat att pappa skulle ha träffat Ines, säger Hanna och ger sin hund en kram och puss.

2009 tog han sitt liv. Hanna saknar honom varje dag, och har berättat om hur hennes drickande eskalerade efter det. 
»När pappa tog livet av sig var jag helt förstörd. Helt knäckt. Och kände att inget spelade någon roll. Jag tänkte att jag lika gärna kan dricka. Sen fortsatte jag att dricka. Jag drack mig in i alkoholismen. Man gör det till en sjukdom.« 
– I dag har jag varit nykter i fem år. Ganska exakt i dag, faktiskt. Och om tre dagar fyller Ines åtta år. 

Grattis Hanna och Ines. Nu går vi in, eller ut, eller jagar vidare. Vi sitter i alla fall inte still.