På fältet med Uppsökarenheten

Celine är förhållandevis ny på jobbet.
Monika har funnits här sedan Uppsökarenheten startade för 20 år sedan. De är de nödställdas sista hopp. De är snälla och hårda i en värld vi andra inte ser. 

Det hårda sitter i rustningen. Underställ, lager på lagerklädsel mot kalla fuktiga nätter där armodet i en oisolerad husvagn utan el kan få blodet att frysa. Det sitter i skalet de måste ta på sig ibland, när det ringer på porttelefonen på Dahlströmsgatan 6 och någon vill in i värmen men måste nekas, för att formalia måste följas. Ordning i ledet, annars ballar det snart ur. För vem vill egentligen bestämma vem som inte har rätt till en varm säng i ett kallt Göteborg? 
– Det är ju det som kan vara så svårt att förklara ibland, när de kommer jagande för att ställa sig »först i kön« säger Monika Bunner-Bergström, och tänder en av kvällens många halvrökta cigaretter.

Vi står på Drottningtorget utanför Centralstationen i Göteborg och klockan närmar sig 17.  Minibussen med stadens logga på sidan har parkerats framför Hotel Post och kollegan Celine Rahn Langguth har precis anslutit efter att ha tillbringat dagen på en kurs. Kvällen, och halva natten, ska hon nu vara i fält tillsammans med Monika. 
Fältassistenterna på Uppsökarenheten har en ganska fri och speciell roll inom det som slarvigt kan sammanfattas som socialt arbete. De hjälper de mest utsatta, söker upp och blir uppsökta av de mest nödställda och ska på plats avgöra vad som bäst kan hjälpa. En sängplats för natten på något av härbärgena. En påse förnödenheter i form av lite mackor och juice. Kontakt med myndigheter för mer bestående hjälp och utredning kring behoven. En del av dem de möter vill inte under några omständigheter ha kontakt med vare sig sjukvård eller myndigheter. De utgör ingen stor grupp, men är de som är svårast att hjälpa. 
En stund innan vi ger oss ut i kvällen visar Monika runt på Uppsökarenhetens kontor på Dahlströmsgatan där också de sex sovrum de förfogar över finns. I samma hus har även socialjouren nio rum och på Linnégatan 35, »35:an« kallad, har Räddningsmissionen tolv platser som också de fördelas av uppsökarna.Pandemin har förstås försvårat arbetet, men rummen är separata, måltiderna färdig-förpackade och de tillfälliga gästerna förstående. De tar hänsyn till situationen, äter på sina rum och sover, det är därför de är här. För att kunna vila ut en natt och hämta energi inför nästa dags problemlösningar.

Det ringer i mobilen. Monika lyssnar, ställer några frågor, och hänvisar pedagogiskt till närmaste socialkontor, och om det har stängt, till socialjouren. Föreslår en orosanmälan.
Det är en lärare som ringt för att få råd kring hur hen ska kunna stötta en ensamkommande ung kille som fyllt 18 och därför inte längre erbjuds något boende genom kommunen. 
– Mycket av jobbet handlar om att guida folk rätt. Ett länkningsarbete. Värst utsatta är de unga som saknar skyddsnät och sociala kontakter men också de gamla, särskilt kvinnor, med så låga pensioner att de inte klarar sig utan stöd. De som inte är tillräckligt sjuka för att komma in på äldreboende, de som inte har missbruksproblem eller är kriminellt belastade. De som yrkesarbetat i hemmet, oavlönat, och nu på ålderns höst är fattiga. De får inte hjälp av samhället och hamnar allt oftare i direkt nödsituation. 
– Jag brukar säga till dem: Ta upp alla problem du kan tänka dig när du vänder dig till socialkontoret. Skulder, psykisk ohälsa till följd av bekymmer, vad som helst. Spara inte på krutet, säger Monika. 

Det är också över kvinnorna, bland de få som faktiskt sover utomhus, som Monika och Celine vakar lite extra. Platser reserveras i anteckningsblocket till kvinnor som de tror kommer att höra av sig under kvällen. En av dem ringer mycket riktigt, men för att säga att hon inte vill ha en plats på Dahlströmsgatan i kväll. Hon vill hellre sova på 35:an, om det går bra. De öppnar klockan 20, och till Dahlströmsgatan kan man inte komma förrän klockan 22. Argumentet att hon får längre sovmorgon på Dahlströmsgatan biter inte. Hon orkar inte vara ute så länge, säger hon. Kvinnan får en plats på 35:an, men Monika är lite bekymrad och ber att få prata mer med henne en annan dag.
– En del vill vi gärna ha här hos oss för att kunna följa upp lite extra, säger hon. Problemet för många hemlösa detta corona-år är att många platser som brukar kunna ge skydd och värme under dag- och kvällstid är stängda. Bibliotek, museer, köpcentrum där man i normala fall kan vila sina ben en stund. 
– Såvida man uppför sig, påpekar Monika.

Ett annat dilemma som kollegorna måste diskutera rör en kvinna som blivit »spärrad«, det vill säga portad på grund av en incident. För en tid sedan, i ett utbrott av ilska, riskerade hon säkerheten för alla på boendet på Dahlströmsgatan. Nu är samma kvinna själv hotad och rädd, och personalen måste förberedas på att hon kan dyka upp igen till helgen. Spärren ska då hävas, är det beslutat.  

Tillbaka på Drottningtorget har nu Celine börjat anteckna namn på dem som söker rum för natten. En efter en kommer de, försynta och lågmälda män i övre medelåldern, som kallar Monika och Celine för änglar. Celine välkomnar dem och skriver ner deras förnamn på ett enkelt litet block. 
– Vi vet egentligen inte ens om de uppger sina riktiga namn, men det spelar ingen roll. Det är inte vårt jobb att fråga ut dem. Vårt jobb är att bedöma behovet. 

Kent dyker upp först av alla. Han hör till de mer udda, är lite yngre och beskrivs som en som valt att stå utanför samhället. Vill inte ha kontakt med myndigheter. I säkert 15 år har han varit en stadig gäst på härbärgena. Alla fältassistenter känner honom. 
– Han tror fortfarande att det gäller att komma först, säger Monika. Men det gör inget. Just nu räcker platserna, så det finns en säng till honom denna natt, även om det skulle dyka upp någon än mer utsatt under kvällen.

En ny grupp har dykt upp på Göteborgs gator. De är inte många, men Monika har noterat dem. 
– Utlandssvenskarna, som förlorat sina tillfälliga jobb utomlands och nu tvingats hem med bara ett pass på fickan. De som måste börja om. De har det inte lätt nu. Svårt att få jobb och bostad.

EU-medborgare som är här för tillfälligt arbete ingår också i uppsökarnas arbetsfält. De erbjuds inga sovplatser, för att få det måste man ha berättigats hjälp av socialtjänsten, men fältarna kan bistå dem med annan nödtorft. Sätta dem i kontakt med Räddningsmissionen som kan erbjuda tillfälliga boenden för denna grupp. Uppsökarna samarbetar nära med Räddningsmissionen när det gäller utsatta EU-medborgare. Ibland fältar de tillsammans. Ibland hittar de själva tillfälliga bosättningar på parkeringsplatser och i skogspartier. Ibland får de tips från allmänheten.
Det händer förstås att någon ringer in och tipsar dem just i syfte att bli av med något som stör dem. Men oftare vill tipsare hjälpa till. 

Nyligen har någon ringt om ett par husvagnar som står på en mörklagd plats i ett av de mest välbärgade bostads-områdena i Göteborg, och anmält oro för att där kanske också bor något barn. Monika vet sedan tidigare att ett par från Rumänien köpt den ena husvagnen och vill kolla om där nu flyttat in någon mer, och om det finns något de bör göra i så fall. Vi åker dit. Men husvagnarna står tomma, ingen är hemma. De mörklagda små husvagnarna utan ljus och värme står i bjärt kontrast mot lyxvillornas upplysta panoramafönster med storbildsskärmar som sänder Aktuellt. Monika fimpar ännu en halv cigg. Första kvällsrundan går vidare till Frölunda torg, efter en kort tur till Saltholmen där en man sedan många år bor i skogen i närheten av restaurang Paradiset och kallbadhuset. Han syns inte till i kväll men tjejen i biljettluckan till skärgårdsbåtarna har sett honom under dagtid.
– Vad fint ändå, att ni är här, säger hon.

Vid Frölunda torg åker Monika in i en körkortskontroll, skojar lite med polisen medan Celine tar emot ett samtal från ytterligare en av de kvinnor som förväntats höra av sig till dem denna kväll. 
Inne på torget är det lugnt, glittrig julstämning men ingen hets. I en av många sköna fåtöljer som faktiskt erbjuds besökarna här, sitter en för Monika och Celine välkänd herre, som ska sova på 35:an denna natt och är nöjd med det.  
Han vill inte ställa upp på bild i Faktum men berättar om ett kringflackande liv, och sin stora beundran för fältarnas insatser. 
– De frågar inte vem jag är, varifrån jag kommer. De respekterar min integritet och jag uppskattar dem mycket, säger mannen.
– Tack, jag har längtat efter att få prata med någon, ropar han efter oss när vi går vidare.

Celine tog sin socionomexamen i Malmö 2018 och kom under sin praktik i kontakt med Uppsökarna i Malmö. 
– Jag tyckte att deras jobb verkade väldigt spännande och sökte därför tjänsten i Göteborg för två år sedan. 

Celine har ganska nyligen själv lyckats få en fast bostadsadress, efter att ha hyrt i andra hand. Jobbet är både som hon tänkt sig och inte, säger hon när vi köper kvällens takeaway på en thairestaurang. Hon förväntade sig ett kul och spännande jobb vilket hon tycker att det är. Det som var svårt att föreställa sig är alla olika situationer som de människor de möter befinner sig i. Det gör jobbet intressant men också tufft. 
– Och sällan får vi veta hur det går för dem som vi hjälper. De kommer in och ut i vår vardag och sedan är de oftast borta, säger Celine. 

Det ringer på telefonen igen. Det är personalen på 35:ans härbärge som vill stämma av kvällens lista. Nio personer är antecknade för sovplatser och Celine läser upp deras namn. Anette saknas. Ingen har sett henne på ett par dagar. Men skulle hon dyka upp så finns en bädd över. I Anettes frånvaro har istället en ny, för teamet okänd, kvinna dykt upp och satt sig i en stol utanför Dahlströmsgatan. Hon är påverkad. Berättar att hon bott »hos en så kallad kompis« den senaste tiden men att hon nu desperat skulle behöva en sovplats. Hon har det hon äger med sig i en kasse. Celine ringer upp socialjouren och räcker över telefonen. Kvinnan måste börja där. Bli beviljad en plats. Sedan kan hon få en. Men inte förrän om ett par timmar. Det är svinkallt ute och vi går in för att äta vår thaimat. Det känns inte bra att lämna henne, men kvinnan finner sig i ordningen och får låna Monikas tändare. 
– Det som fortfarande förvånar mig, säger Celine, är att det finns människor som tillåts ha det så här. Det förvånar mig också hur de klarar sig. De är många, som i grunden vill så mycket, men som möter så mycket motstånd längs vägen att de bryts ner. 

Mätta och uppvärmda är det dags för kvällens andra runda. Det blir åter en vända till Centralen. Kanske också Stenpiren och Nordstan, men först en tur till Hisingen. Där finns en plats som bara syns från Rambergets topp. I dagsljus. Monika och Celine vet precis var den är och hittar i mörkret, med hjälp av ficklamporna. Vi går genom ett industriområde över något som känns som ett grustag, en soptipp eller bara en dumpningsplats. Plötsligt skymtar en husvagn framför oss i mörkret. 
– Hello? Anyone home? Monika knackar på.

Tre personer kliver ut ur den smala dörren till husvagnen, två män och en kvinna. De hälsar glatt på Monika och Celine och vi presenterar oss. De känner till Faktum och välkomnar oss. Han heter Pavel, hon heter Carmen, och hans lillebror vill inte säga vad han heter. Han vill inte heller vara med på bild. Han är full och vinglar in i husvagnen igen. Det är rått och kolsvart ute och vi får snabbt berättat för oss situationen de befinner sig i. För två veckor sedan tände någon eld på deras intilliggande tält, när de låg och sov. Här förvarades de flesta av deras ägodelar, samt pengar och pass. De har varit här sedan i somras och jobbat och var på väg hem för att fira jul med sina barn hemma i Buzau, strax norr om Bukarest, när lågorna tog allt, utom dem själva. 

Från Buzau kommer många fattiga EU-medborgare, inte minst flera av Faktums försäljare som är i Sverige under perioder för att få ihop pengar till barnens skolgång, en braskamin, ett kylskåp eller kanske en toalett som kan ersätta utedasset på gården. 
Pavel och Carmen och brorsan har nu ingen möjlighet att ta sig hem förrän i januari. Julen får tillbringas här. Utan barnen. Monika räcker över lite mackor och juice som hon packade med sig. Hon och Celine lovar att komma tillbaka i sällskap med tolk från Räddningsmissionen för att få bättre grepp om situationen. Vi lämnar dem utanför husvagnen där Carmen nu har krupit in i en sovsäck för att hålla sig varm.