Magnus Krepper: ”Det bodde ett monster i min kropp”

Skådespelaren Magnus Krepper befinner sig i ett vakuum. Barnen har flugit ur boet och ”det suger”. Men tack vare en sträng finlandssvensk terapeut är han i alla fall färdig med att bearbeta sin egna barndom. Med livet i behåll.

När Magnus Krepper har läst den första versionen av den här texten hör han av sig och vill ses på nytt. Mot slutet av artikeln stod det att han ”på Dramaten bland annat gjort Se dig om i vrede, en pjäs och en tid som tog hårt på honom”.
– Vi måste träffas igen om vi ska tala om detta. En stor vändpunkt i mitt liv, konstaterar han.

I en taxi från hemmet i Hammarby Sjöstad till fotografens lokal på Södermalm och sedan på Dieselverkstaden, berättar Magnus Krepper om hur uppväxten, barndomen och relationen till fadern plötsligt inte längre gick att skuffa undan. Det som hände våren och sommaren 2001 förändrade hans liv.
Vid vårt första möte svarar han på mina frågor med en blick strax bredvid mig. Det förändras när jag undrar vad hans tonåriga jag skulle ha tyckt om den han blev, om den Magnus Krepper som sitter på ett måndagssömnigt kulturhus i södra Stockholm.
– Han skulle nog inte ha känt igen mig, tror jag. Om vi började prata skulle han nog uppleva mig som lite främmande. Jag har förändrats ganska radikalt. På ett personligt plan.

”Trolleriet blev en värld som jag kunde hålla på med själv, ensam i mitt rum.”

Den unga Magnus, som bodde i Norrköping efter att ha flyttat runt till Västervik och Skäggetorp i Linköping, höll på med trolleri och dans. Nu är han skådespelare, och på så vis kvar i en kreativ värld.
– Men det är ju inte vem jag är som människa. Det är skilda världar. Den yngre Magnus skulle känna sig främmande inför min syn på livet, inför min öppenhet för diskussion och att våga prata om allting. Det skulle han ha väldigt svårt för. Men han skulle nog vilja. Kanske skulle han tycka om det, resonerar Magnus Krepper.

Drömmen var att bli professionell illusionist i staterna. Det började med att han i tredje klass lyckades tjata till sig en egen trollerilåda.
– Jag var ganska mycket hemma, mamma jobbade natt och mina bröder är betydligt äldre än jag. Trolleriet blev en värld som jag kunde hålla på med själv, ensam i mitt rum. I den vuxna världen kunde jag gå ut med en känsla av att jag hade en hemlighet som ingen annan visste om.

Trolleriet, att sitta och träna på sitt rum timme efter timme, blev hans räddning. Han beskriver den mentalitet som fanns i familjen, att man skulle tävla, tävla, tävla och klara av saker och ting. Idrottsmentaliteten har präglat honom, liksom arbetarklassmentaliteten. Hans pappa styrde familjen och allting handlade om att vara duktig, om att vara nöjd med sin lott och visa sig stark. Vid motgångar var det bara att resa sig upp igen.
Det var som att det fanns ett oskrivet och outtalat motto i familjen: Framåt, framåt. Hela tiden framåt. Att stanna upp och njuta av det man hade var svårt, nästan omöjligt.

Magnus Krepper pratar nu lite långsamt, funderar på om det var framåtsyftandet som gjorde att han gillade utmaningar. Som att tio år ung uppträda på fritidsgårdar inför tuffa 15-åriga killar. Han säger det som att han inte hade deras koder. Han var ju själv aldrig på någon fritidsgård, han höll sig på sitt rum.
– Men jag trivdes. Jag visste att jag alltid kunde blåsa dem på något sätt. Om någon var kaxig kunde jag ta upp den personen på scenen och då såg jag till att finta bort honom i något trick.

Han förklarar att det egentligen handlade om makt, att det pågick en maktkamp i rummet.
– Jag kunde få hans kompisar att skratta åt honom. Det var ganska taskigt egentligen, men det var så jag överlevde mot de tuffa.

Magnus Kreppers dominanta pappa stöttade satsningen på trolleriet och skjutsade runt honom. Redan som tolvåring hade pojken 52 jobb per år, ett i veckan ungefär, ofta på kvällstid. Det kunde vara företag, föreningar, köpcentrum eller fritidsgårdar.
– Pappa trivdes nog med att vara med, han fick träffa folk och han gillade att snacka. Och han kände sig stolt. Det tror jag.

Det krävs träning för att hålla uppe fingerfärdigheten och tempot, till exempel i korttricks. Ändå, trots att det var länge sen sist lyser Magnus Krepper upp när han pratar om grejerna i källaren, de trolleriprylar som fyller en tredjedel av källarutrymmet. Han vill ha tillgång till den världen, även om hans fru är måttligt road av mängden saker.

Tillbaka till tonåringen som inte var något vidare sugen på att prata känslor. Ett utåtriktat drag måste han ändå Magnus Krepper haft. För i den vevan, tidigt 1980-tal, fick han en idé om att blanda in dans i trolleriet. Så han började dansa, hamnade i en liten dansgrupp som var med i modeshower och dansuppvisningar. Magnus Krepper gjorde försök med en egen trollerikoreografi och så här i efterhand beskriver han det som ”ganska lökigt” men konstaterar samtidigt att han uppenbarligen var orädd. Till exempel tyckte han att det var så tråkigt med de svarta trollkarlsfrackarna att han lät sy upp en turkos frack.
Efter en tid tog dansen. När Magnus Krepper ska lära sig en sak vill han göra det ordentligt. Gör han lumpen gör han det som kustjägare, skriver han egna låtar ska han släppa en hel skiva.

För att bli bra på att dansa sökte han till och kom in på Balettakademien i Göteborg.
– Peter Svensson, en danskompis och jag bildade The Good Looking Brothers. Vi trollade och dansade, bjöd på en helafton, vi drev med Las Vegas-stuket och uppträdde överallt i Göteborg.

”Genom sitt humör styrde pappa familjen med full kraft.”

Att flytta från Norrköping till Göteborg var en stor befrielse. Där kunde han börja bygga upp en ny identitet. Redan som 14-åring ville Magnus Krepper komma bort, och sa det högt. Han jobbade då i familjens sportbutik, hos pappan, som hade varit sjöman och jobbat i hamnen innan han öppnade sin egen sportaffär. Det som blev ett familjeföretag med allt vad det innebar av konfrontationer mellan fadern och de äldre bröderna. För Magnus var det tydligt. Han ville inte leva sitt liv så.
– Det handlar om patriarkala strukturer. Genom sitt humör styrde pappa familjen med full kraft. Som barn vågar man inte stå upp och det fanns en psykisk hotbild som man fick lära sig och anpassa sig efter.

I den nya hemstaden blev Magnus Krepper mer utåtriktad, mycket på grund av de nya vännerna på skolan. Han ser lite plågad ut nu, mer än 30 år senare, när han pratar om att han nästan blev två helt olika personer. De gånger han åkte hem och hälsade på var det jobbigt. Han vågade inte vara den mycket mer öppna person han var i Göteborg.
– Där var det som att kliva in i en ny värld. Jag hängde ute, på Gamle Port, Park Lane, Bacchus och Nefertiti, det var så långt ifrån arbetarklassmentalitet man kunde komma. Jag älskade det, jag fick se att det fanns många sätt att leva på. Inte minst umgicks jag med homosexuella och fick en inblick i deras värld.

1991 medverkade han som dansare i en uppsättning på Angeredsteatern, Den perfekta kyssen, skriven av Staffan Göthe. Något hände när Magnus satt och tittade på skådespelarnas repetitioner. Han blev fascinerad. Redan då kunde han uppleva att det fanns en begränsning inom dansen, när det gällde uttrycket. När man har uttryckt det man ska, rent kroppsligt, hur tar man det vidare?
– Jag kommer från en värld där det alltid har varit envägskommunikation. Det har aldrig varit en dialog utan snarare en monolog. Att då kunna gå ut på en scen och prata och påstå något som kunde påverka min omgivning, det var en sådan kraft i det. Det hade jag inte vågat hemma i familjen.

Plötsligt dök en ny utmaning upp för en som aldrig sett sig som en människa som kan behärska text och ord. I barndomshemmet fanns ingen litteratur. Göran Nilsson på Angeredsteatern hjälpte honom med scenprovet och så fick Magnus Krepper en roll i en barnföreställning där han hade några repliker. Angeredsteatern blev en övningsplats, en sorts praktikplats. Han kom in på Teaterhögskolan i Stockholm och utexaminerades 1998, tillsammans med bland andra Eva Röse och Jonas Karlsson.

Det första året var skitjobbigt. Magnus Krepper kom från dansen med den disciplin och punktlighet som råder där. Plötsligt, på Teaterhögskolan, var det raka motsatsen. Allt var flummigt och han fattade ingenting. Han blev osäker och inom honom dundrade en jättekonflikt. Senare insåg han att han inte var mogen för ytterligare ett nytt sätt att tänka. Nu var det intellektet som skulle jobba, inte kroppen, inte till en början i alla fall. Magnus var 27 år, kände sig dum och icke-intelligent. Hela arbetarklassperspektivet studsade tillbaka, kom ifatt honom. Under en lektion i teaterhistoria började de prata om någon som hette Sartre. Magnus hade ingen aning om vem det var.
– Flera gånger funderade jag på att hoppa av, men gjorde det inte. Successivt började det vända. Vi blev bättre och bättre vänner i klassen. Efterhand märkte jag också att många hade väldigt förutfattade meningar inför texter.

De andra hade läst och analyserat, till exempel Strindberg. När Magnus öppnade en text av August Strindberg såg han den för första gången. Det fanns en poäng med det, att börja från noll, utan analyser. Till slut blev det en styrka. Under det andra, tredje året kände han till slut att han hade hittat rätt.
– Men jag kan fortfarande känna mig väldigt korkad, obegåvad och dum, när det talas om en bok jag inte har läst, eller en pjäs. Den känslan kommer och går. Konstant faktiskt. Det är inte så bra.

Varje gång han åkte hem till Norrköping gick han in i sin gamla roll. Fortfarande rädd för konfrontationen visade Magnus Krepper aldrig sina andra sidor för sin pappa. Det var som att han inte ville ha in det gamla i sitt nya liv. Men när han pratar, särskilt när det handlar om uppväxtstaden, smyger sig ändå barndomsdialekten fram för att sedan krypa tillbaka.
– Ja, östgötskan finns där och en del av min familj bor kvar. Men tyvärr är vi en splittrad familj. Jag känner nog mer för Göteborg och Stockholm. Göteborg blev egentligen mitt första egna hem.

Magnus Krepper som fortfarande känner teaterns kraft då och då, när föreställningen verkligen påverkar publiken, bestämde sig tidigt för att frilansa. Han trivdes med det och har aldrig varit fastanställd. Friheten att kunna välja projekt var och är viktig för honom. Att inte bara vara en bricka, att kunna bibehålla sin egen röst. Det har varit svajigt periodvis, men gör du bara ditt bästa så ger det ringar på vattnet till slut, resonerar han. Han poängterar vikten av att ha modet att tacka nej till jobb.
Han träffade sin fru Sanna i Göteborg. Hon gick på musikallinjen och de möttes på en julfest. Hon är också frilansande skådespelerska och de har alltid försökt hålla nere kostnaderna för att klara sig på så lite pengar som möjligt. Modet får extra skjuts av att kunna säga nej om man har råd att göra det. Den konstnärliga integriteten är hans enda kapital, säger han, och den måste värnas.
– Vi har alltid bott litet och det har varit skönt, men jag kan fortfarande känna oro. Folk kan bli väldigt provocerade när jag säger det. Men du vet aldrig. Den här branschen är inte en bransch som du känner att du kan lita på. Det är ju också så att jag vill lära mig saker och utmana mig själv. Jag är nyfiken och vill inte sätta mig och vara nöjd.

Det märks. I början av året har Magnus Krepper synts i den omtalade och hyllade Händelser vid vatten där han spelar sektledaren Petrus. Genom åren har han också medverkat i Tusenbröder, Bron, Fröken Frimans krig, Kommissarie Winter, Innan vi dör, Solsidan och Unga Astrid. Han har också fått en Guldbagge för bästa biroll. Det var 2006 för Björn Runges Mun mot mun.
På Stockholms Stadsteater har han medverkat i Onkel Vanja och Peer Gynt, Stillheten och Hedda Gabler. Magnus Krepper har också jobbat mycket i både Danmark och Tyskland, men Hollywood har han inget sug efter.

”Jag kan fortfarande känna mig väldigt korkad, obegåvad och dum, när det talas om en bok jag inte har läst.”

Vi återvänder till 2001 och John Osbornes pjäs Se dig om i vrede på Dramaten. Magnus Krepper spelade Jimmy, en vandrande arbetarklass-tryckkokare som var arg på allt och alla.
– Jag trodde att jag hade bearbetat min uppväxt och min relation till min far. Jag trodde att jag hade koll på läget.

Magnus Krepper berättar det här med låg, lite dämpad röst. Mycket är sig likt från när vi sågs för den första intervjun. Det är i alla fall samma ställe. Men nu är vi här för att han ska utveckla det han sa i den där taxin några dagar tidigare.
Jimmy, som Magnus Krepper skulle gestalta, var snarlik den far han tänkte att han inte längre påverkades av.
– Så upptäckte jag att jag hade tillgång till alla de sidor som jag hade bestämt mig för att jag inte ville ha eller föra vidare. Jag behövde bara skrapa lite på huden så fanns de där. Jag hade gått och ljugit för mig själv på något sätt, förträngt och skjutit allt jobbigt framför mig.

Han föll pladask. Beskriver i efterhand känslan av att inse att allt det han inte ville ha inom sig, fanns där.
– Det blev som ett litet monster i min kropp som jag inte kunde hantera.

Arbetsgivaren, Dramaten, ville ge honom hjälp i form av terapi men Magnus vägrade. Han skulle klara sig själv, han skulle visa att han var stark. Reptilhjärnan tog över. Under våren 2001 ställdes många föreställningar in av den populära pjäsen och sedan kom sommaren, katastrofsommaren. Inne i huvudet blandades nu karaktären Jimmy, Magnus pappa och Magnus själv, ihop till en enda röra. Han började tänka att det bästa nog vore om han, som han säger det nu, ”plockade bort sig själv”. Tog livet av sig. Då skulle han göra alla en tjänst, då skulle alla slippa honom. Nu såg han inte längre några färger, allt var grått trots att han hade sin familj, sin fru och sina små barn.

Efter ett självmordsförsök, en incident, som han kallar det så här mer än 20 år senare, vaknade han upp och då satt hans frus syster på sängkanten och sa till honom att han behövde hjälp.
– Jag fick en terapeut, en underbar äldre finlandssvensk kvinna. Hon var hård, perfekt för mig. Det blev min räddning. Hade jag inte träffat henne hade jag inte suttit här, säger Magnus Krepper.

Det kom och gick i vågor. Han gjorde ett nytt självmordsförsök, trots terapin, och det händer fortfarande, även om han mår bra i dag, att han umgås med svarta tankar.
– Jag är en helt annan människa i dag, men jag önskar inte det jag har varit med om ogjort.

Magnus Krepper talar nu om vikten av att söka professionell hjälp om man mår dåligt, om att de flesta av oss inte klarar att bearbeta svåra saker själva. Han understryker det nödvändiga i att prata, prata, prata och i att ha någon eller några som man kan anförtro sig när det svajar. Lika väsentligt är det att ha koll på hur andra i ens omgivning mår, att få syn på deras mörker innan det är för sent.

Just nu tycker han att han befinner sig i ett annat sorts dödläge i livet.
– Barnen har flyttat hemifrån. Det suger. Det som hände med mig var att jag helt plötsligt kände mig så jävla gammal. I samma stund som de försvann blev jag gammal. Senast häromdagen satt jag och tänkte på vad som egentligen hände.

Det är något med tystnaden när man kommer hem, förklarar han. Man tittar på sin partner och partnern tittar tillbaka.
– Jag har hamnat i ett vakuum och är mindre produktiv nu när jag har mer tid för mig själv jämfört med när barnen bodde hemma och det var ”fullt spett”, säger Magnus Krepper.

Nu kan han komma på sig själv med att att sitta med en kaffekopp och titta ut genom fönstret i timmar. ”Som en gammal gubbe.” Det får kanske vara så här ett tag, en process där han ska vara lite snäll mot sig själv, något han måste igenom.

Det blev aldrig någon försoning, hans far är borta. När Magnus Krepper fyllde 50 skrev han ett brev till sin pappa, i samråd med sin psykolog. Ett brev som Magnus skrev och, till slut, postade med stor ångest.
– Det var ett ganska kärleksfullt brev där jag förklarade allting och min rädsla för honom. Jag var livrädd för hans reaktion. Vad skulle han säga, vad skulle han tycka?

Två veckor gick och ett handskrivet brev kom tillbaka. Efter det brevet släppte allting. Hans far visade tydligt att han inte förstod sin son men för Magnus Krepper blev den ett tecken på att han nu kunde gå vidare.
– Jag har lärt mig så mycket om mig själv. Man gör det, lär sig, bara man är villig att göra terapijobbet. Men visst kan jag bli trött på att ständigt ifrågasätta mig själv. Jag kan känna: Kan jag inte få lite ledigt från mig själv, inne i mitt huvud?