Thomas Stenström väljer inte glädje

Han har kapitaliserat på sitt småstads­komplex och placerat sig i Stockholms musikelit. Livsmottot för artisten Thomas Stenström är att springa från sin ångest så långt han bara kan. Inte nödvändigtvis för att bli lycklig.

Thomas Stenström har precis släppt in oss, undertecknad och hans presskontakt Mikaela, i hans studio vid Hornstull och utbrister:  Nu vet jag hur jag kom hem från Grammisgalan!

Det är den sistnämnda han vänder sig till i första hand. Efter den blöta onsdagskvällen är det först nu, fredag morgon, som han lyckats lokalisera någon som kan besvara frågan. Det visade sig att han, som inte druckit på flera veckor före Grammisgalan, fick i sig lite väl mycket sprit och en rådig vän hade satt honom i en taxi när han tyckte det var dags för Thomas att åka hem. Någon vinst blev det inte på galan men det är inget han hänger läpp över. Han var nominerad i flera kategorier, liksom han varit flera gånger förut, men konstaterar att artistkollegan Jonathan Johansson, som vann i kategorin ”Årets textförfattare” varit nominerad långt fler gånger. Kanske blir det hans tur. Eller inte. Han har kommit så långt i sin karriär nu att det egentligen kvittar. En Grammisstatyett handlar mer om att ”bocka av något”, säger han. Bevis på hans framgång hänger på väggarna i studion. Han har sålt guld flera gånger, senast dagen efter galan, då han tog emot ännu en inramad guldskiva för sitt album Spring baby spring.

Förra året spelade han för ett utsålt Globen och våren 2023 har varit minst lika hektisk. I slutet av april släppte han senaste singeln Andas in, andas ut som spelas flitigt på radio, och nu håller han på att färdigställa albumet som släpps i oktober. Dessutom väntar en sommarturné som inleds i Stockholm sista juni och avslutas i Göteborg i början av september. Själv tycker han att det känns ”rätt lugnt ändå”.
– Men om du frågar någon annan tycker de att mitt schema är helt vidrigt, säger han.

Han tycks alltid vara igång, säger att han vill att det alltid ska hända något och uttrycker det subtilt; han snurrar snusdosan mellan tummen och pekfingret, plinkar på pianot, vickar på stolen och tycks vara mest bekväm när han får spela gitarr samtidigt som vi samtalar.
Musiken har sedan barnsben varit ett sätt att få utlopp för sin energi, och sin ångest eller andra jobbiga känslor. Musik och fotboll. ”Att springa tills man inte känner något”, är hans motto.
– Det är inte vackert, men det är sant, säger han med ett skratt. Folk pratar om att man inte ska springa från sina problem. Jag är inte säker på att det är rätt, jag tycker det fungerar rätt bra alltså.

Efter åratal av ångestattacker och ”ett jävla tempo” – han förklarar det som att han självmedicinerade i just tempo där alkohol ibland blev ett medel för att öka takten – tyckte människor i hans närhet att han skulle ge terapi en chans, vilket han gjorde. Men i längden passade det honom inte att grotta ner sig i saker som hänt. Han ville hellre springa vidare. Därför var det pest och pina när han under förra sommarens avslutningskonsert på Gröna Lund hoppade ner från scenen och bröt foten på fyra ställen. Grät som ett barn. Kravlade sig upp, slutförde konserten och festade sedan hela natten.
– Under två månader kunde jag inte göra någonting. Det var panik. Nu har jag precis börjat springa igen, så det är jävligt fint. Jag måste träna för att ha huvudet i schack.

Vad ångesten grundar sig i vill han inte gå in på, mer än att det hände saker i hans tonår som tvingade honom att bli vuxen tidigt. Han vill inte blanda in andra personer, är inte intresserad av att fläka ut sitt privatliv. Det tycker han att andra offentliga personer ägnar sig alldeles för mycket åt i dag. Överallt. Han har valt att vara musiker, inte ”kändis”. Dessutom, menar han, finns allt i hans texter, det är öppen ridå, om man bara lyssnar.

Slå mig hårt i ansiktet så får jag känna att jag lever
Skjut mig här och nu för nu kan jag dö
Du får göra vad du vill
Får göra allt och lite till
Du får göra vad du vill med mig ikväll
– ur ”Slå mig hårt i ansiktet”

Många upptäckte Thomas Stenström när han för snart tio år sedan slog igenom med Slå mig hårt i ansiktet – en låt som snabbt blev en sommarhit och även fick Sveriges Radio att anmälas till granskningsnämnden för att den enligt anmälaren uppmanade till våld. Vid ett tillfälle var det en konsertbesökare som faktiskt tog det som en uppmaning och slog honom på käften under en spelning. 

Det har framställts som att han sökt bråk. Den bilden vill Thomas Stenström nyansera. Snarare handlar det om att han inte backar för bråk, att han inte är rädd för att säga ifrån. Något han fått med sig hemifrån.
– Min morsa har alltid sagt ifrån om hon ser något som är fel. Så det gör jag också. Sedan säger jag inte att jag har rätt i allt, säger han och förtydligar att han inte försöker framställa sig som en vardagshjälte.

Kanske lade han sig i lite väl mycket förr, och hamnade i oönskade situationer. Som den gången han fick en flaska i ansiktet med ett bestående ärr som resultat för att han inte vek undan med blicken. Men säger också att i Uddevalla, där han växte upp, var det normaltillstånd att hamna i slagsmål på krogen.
– Om du jämför mig med vissa av mina polare är jag värsta duvungen. Men jag tycker inte att det är så obehagligt om det är någon som slåss. Jag vet hur det känns att få en snyting.

Krogrundorna i Uddevalla är ett minne blott. I dag består vardagen av musik, och familj. Men om sin fru och deras barn vill han inte heller prata om.
– Här är jag så ovanlig att jag inte … jag snackar inte om det. Vi har en egen grej ihop, säger han och hänvisar återigen till sina texter.

Jag har sjungit för sista gången ja
jag har sprungit men aldrig dit jag ska nu, dit jag ska nu
jag har väntat vid solnedgångens hav
för att se om det blir en annan dag nu, en bättre dag nu
fan vad du o jag har sårat varandra
tiden läker om vi får den o stanna, andas
andas in andas ut, andas in andas ut
det blir bättre till slut
så andas in andas ut
– ur ”Andas in, andas ut

Kanske kan den senaste singeln avslöja något om att han har landat i sina respektive roller, såväl privat som musikaliskt? Frågan lämnas obesvarad. Thomas Stenström vill inte skriva någon på näsan genom att förklara vad hans texter handlar om. Han beskriver sitt låtskrivande som att måla en tavla utifrån känslor, och strävar hela tiden efter att hitta något allmängiltigt, något han tycker att han har lyckats bra med gällande textraderna i just den här låten.
– Alla har använt det uttrycket någon gång, eller hört det någon gång, säger han och fortsätter:
– Det är det som är så fint med musik, att jag skriver om något som känns för mig, och att folk tar till sig det och gör det till sin egen historia. Jag tycker att det är det som är magin.

Att intervjua Thomas Stenström ska visa sig vara en intressant utmaning. Till att börja med är det, på grund av hans fullspäckade schema, inte helt lätt att få till ett möte. Vad som börjar med en inbjudan till en studio i Göteborg landar till slut i att vi ses i Stockholm ett par månader senare. All kommunikation sker också via hans presskontakt, vilket gör det svårt att bolla våra idéer. Tanken är att Thomas ska ta oss med på en personlig stadsvandring där han, som alltid är på språng, visar oss sina stammishak. Får som svar att han inte har några preferenser och det är först ett par dagar innan vårt möte som han hälsar, via sin presskontakt, att vi kan ses i hans studio. Jag blir förvirrad. Har han inga platser att visa, eller vill han inte visa oss dem? Orkar han inte engagera sig? Och varför sker all kommunikation genom presskontakten? Den röriga startsträckan till trots är han tillmötesgående och jag landar i att det säkert kommer att lösa sig med den där stadsvandringen så fort jag träffar honom. Det gör det inte.
– Vi hittar något bra, säger han när jag ansikte mot ansikte nästan vädjar om att han ska spotta ur sig sina smultronställen.

Jag och fotografen Nicklas har pratat om att utgå från Västerbron och röra oss mot Mariatorget. Thomas Stenström nappar direkt och på promenaden dit droppar han att en av hans låtar är namne med bron. En låt med mycket svärta. Inte som ett uttryck för just hans inre demoner, utan för andra människor som brottats med sina.
– Jag har aldrig skrivit en glad låt. Jag går aldrig till studion och skriver en låt om jag är glad, då går jag och dricker bärs istället, säger han.

Tidigare var det nästan som att han var tvungen att må riktigt dåligt för att ens kunna skriva låtar. Så är det inte längre. Men fortfarande springer musiken ur känslor som inte är förenade med lycka. Att vara lycklig är inte heller något Thomas Stenström strävar efter.
– Det är inget mål jag har, att gå runt och vara glad och lycklig. Jag tror inte på det som koncept, att människor är superlyckliga. Då är de bara dumma, så tänker jag. Sedan kan man vara tillfreds.

Däremot kan det finnas hopp i hans låtar, menar han. Hopp och vemod. Flera av hans låtar doftar nostalgi; sommar, himlar, nätter, Stockholm. Just nostalgi skrämmer honom, även om han försiktigt närmar sig det, säger han.
– Det är att gå in i att tiden går. Här är man och snart är det slut. Det är jag livrädd för. Jag vill framåt men på den nya skivan har jag faktiskt tillåtit mig själv att tänka på situationer som var för längesedan, och satt dem i en kontext som är nu.

Och jag vet att denna sommaren
Kommer aldrig mer tillbaks igen
Och jag vill få dig att förstå
Att den första stora kärleken
Kommer aldrig mer tillbaks igen
– ur ”Sista sommaren”

Samtidigt som han gjort upp med bilden av honom som en person som muckar bråk så medger Thomas Stenström att han alltid varit väldigt arg. Är väldigt arg.
– Livet är så jävla skört, det kan skita sig hårt för folk och det är slumpartat på något sätt. Det stora vemodet gör mig ledsen, och jag har alltid mycket lättare för att bli arg än ledsen, säger han och tillägger:
– Ilska kan vara en jävligt fin drivkraft också.

På ett mer personligt plan är det just ilskan som ligger till grund för hans karriär. Inte bara för att han skrivit musik för att ta itu med sitt känsloliv. Framför allt är det revanschlystnaden, bottnad i ett småstadskomplex, som har drivit honom till toppen. Ända sedan tidiga uppväxtåren har hans mål varit att ta sig bort från Uddevalla. Någon specifik slutdestination hade han inte i sikte, han skulle bara någon annanstans.
– Det är den bästa dopingen som finns, att tycka att det är häftigt med Göteborg. Att drömmarna är nåbara på något sätt. Jag menar, det finns inga band från Stockholm, du behöver ha den där grejen att du vill ta dig bort från där du är, säger han och berättar att han stack direkt efter studenten. Bodde hos kompisar i olika städer; Göteborg, Helsingborg, Malmö. Pluggade musik på folkhögskolor innan han fick skivkontrakt och bosatte sig i Stockholm.

Vi tränger ihop oss alla fyra i fotografen Nicklas bil och kör mot Skinnarviksberget med den klassiska Stockholmsvyn över Norr Mälarstrand. Huttrar och muttrar över kylan och de nakna trädgrenarna, som borde lyst av grönska nu. Det blir ett kort stopp för foto innan det är dags för lunch på ett populärt ställe i närheten av Mariatorget, där det är alldeles för stimmigt för att fortsätta intervjun. Först efteråt, med en take-away-kaffe i handen, kan vi återuppta samtalet, medan vi promenerar mot Götgatan.

Om uppväxten är Thomas Stenström fåordig men berättar att pappa jobbade som snickare och mamma först som undersköterska och sedan sjuksköterska. De bodde periodvis i centrala Uddevalla och ute på landet. En vanlig småstadsfamilj, med knaper ekonomi. Han lade tidigt märke till klasskillnader, som när han och kompisarna städade toaletterna på Smögenkrogarna efter sommargästerna. Första gången familjen hade råd att åka utomlands var han 14 år.

Föräldrarna var musikaliska och det fanns alltid gitarrer hemma. Men att som vuxen få jobba med musik var ingenting han kunde se framför sig, det fanns inga sådana förebilder i hans närhet. Hemma lyssnades det på Hits for Kids och Peter LeMarc, det som gick att få tag på. Däremot förstod han tidigt att han fick hjälp att uttrycka sorg och ilska genom musiken. Det var snarare det än musikidoler som fick honom intresserad. Han såg vuxna gå till jobb de inte trivdes med, knegade på bara för att överleva. Livet kändes förutbestämt, som att det saknades alternativ och mening. Det skrämde honom.
– Det var ingen som uppmuntrade drömmar där jag kommer ifrån, säger han och tillägger att det är tack vare hans föräldrars hårda arbete han har kunnat uppfylla sina.
– Min pappa började jobba när han var 14. Han har jobbat stenhårt för att jag ska slippa göra det.

Än i dag har han svårt att släppa känslan av att han ska ”visa de där jävlarna” att han minsann kan.
– Jag vet att jag tagit mig jävligt mycket längre än den där killen från Uddevalla. Men just det där mindervärdeskomplexet ligger tätt runt hjärtat.

Dom kallare mig en drömmare
Jag tror nog att du är det med
Så håll om mig som när det tar slut
Det kommer att bli sämre
Innan det blir bättre
Så håll om mig, håll om mig nu
– ur ”Drömmare” (från Så mycket bättre)

Arbetarklasskomplex lider han däremot inte av, är stolt över att ”komma från hårt arbetande människor”. Han älskar Uddevalla, och alla andra småstäder. Revanschen är riktad åt det andra hållet. Det handlar inte heller om jantelag, menar han, även om den nedärvda småstadsandan av hårt arbete på något vis grundar sig i den. Från sin egen generation möter han inget annat än stolthet, och säger att det är ömsesidigt bland alla hans bekanta från hemstaden, oavsett vad de tar sig för. 

Parallellt med fotbollen höll han som tonåring på med musiken, jämt. Började skriva egna låtar. Alltid för sin egen skull. Första gången någon annan fick höra hans musik var när han uppträdde i samband med att han sökte – och vann – Ted Gärdestad-stipendiet 2010. Sedan dess har det rullat på. Men inte utan flitigt slit. Thomas Stenström tar inget för givet och vill ta vara på möjligheten han fått till varje pris. Fortfarande kan han känna sig som en ovälkommen småstadskille i en storstad.
– Det handlar om en mentalitet, ett arv som man får, och jag har kapitaliserat på det, konstaterar han.

Något annat som får honom att brinna till är Sverigedemokraterna, ”Ultima Thule-råttor i kostym”, som han kallar dem. Det gör honom förbannad att det är så många som gått på ”lögnen om svenskhet”.
– Jag vet exakt vilka de är. Har träffat de jävlarna på fritidsgården som ung. Och fått spö av dem för att jag var ihop med en tjej som hade föräldrar från Filippinerna.

Varje konsert ägnar han därför en minut åt ”Jimmie Åkesson och hans polare”. Ser det som sitt ansvar, när han nu fått privilegiet att hålla i en mikrofon. Tidigare skrek han ut sina förbannelser, nu har han insett att det är mer konstruktivt att samtala.
Såväl kritiker som artistkollegor säger att Thomas Stenströms musik är som gjord för att spelas live, att det händer något magiskt när han kliver på scen. Det är också där han lägger allt sitt fokus, att spela för en publik är grunden för hans musikkarriär.
– Även om skivorna har sågats har det alltid funnits en publik som kommit och tittat på mig när jag spelar, säger han.

I fjol sålde hans spelningar på Globen och Scandinavium slut, till hans stora förvåning, och med det infann sig en känsla av att allt är möjligt, och gav mersmak.
– Jag vill ha mer av allt. Det går att spela på Globen fem gånger i rad. Det går att spela fyra timmar istället för två. Det finns större ställen. Ullevi – varför inte? Det är bara att testa. Jag är inte ett dugg rädd för att misslyckas, allt jag gör ska kännas läskigt. Det är en sådan vinst.

Så förvänta er stora ting av mig
Det är Elvis å Einstein och jag
Ni kommer aldrig, aldrig trampa mer på mig
Nej det är Elvis å Einstein Moder Teresa
Lennon o Astrid Jungfru Maria och Joplin o Mozart
Också lilla jag
– ur ”Elvis, Einstein och jag”

Utöver några få veckor på Coop har Thomas Stenström ägnat hela sitt liv åt musiken. Skippat rundresan i Asien och studierna på universitet. Hundåren gjordes som sångare i olika coverband, något som fick honom rustad för allt som kan tänkas hända på och runt en scen. Men det är först nu han känner att allt sitter på plats, att musiken inte är ett tillfälligt knäck. Det är det han kommer att syssla med, på ett eller annat sätt.
– Det känns som att allt startar nu. Jag är hungrigare och har fler idéer än någonsin. Allt jag har gjort hittills har bara varit någon slags upplärningsperiod.

En av idéerna är att spela en turné helt själv, utan band. Något som känns omöjligt, och därför måste prövas.
– Det är det läskigaste jag skulle kunna göra musikaliskt, att vara helt utlämnad till mig själv. Det känns så jävla naket.

Vi är tillbaka i den ombonade studion vid Hornstull. Thomas Stenström köpte den för två år sedan, och delar den med två kollegor. Blir glad när han får beröm för den mysiga inredningen och berättar att det var viktigt för honom att studion inte skulle bli ”någon jävla fritidsgård för losers som sitter och slösar bort sitt liv på tv-spel”, det har han sett alldeles för många gånger. Hit går han nästan varje dag, oavsett var i musikprocessen han befinner sig. Berättar att han är lite av ett kontrollfreak, och kan vara omständlig att jobba med när det kommer till just musiken. Press-Mikaela sitter i rummet intill. Jag frågar varför. Han svarar att det inte handlar om kontrollbehov. Säger att det är praxis för hans skivbolag.

Inför intervjun har jag plöjt alla avsnitt av Så mycket bättre, från 2021 när Thomas Stenström var med. Till en början undrade jag varför de andra deltagarna inte frågade honom mer personliga frågor, på samma sätt som de gjorde till varandra. Men förstod sedan, och inte minst under vårt möte, att det måste varit hans villkor som styrt samtalen. Vilket han också bekräftar. Att han trots den intimitet som präglar Så mycket bättre ändå valde att ställa upp i programmet förklarar han med att formatet med fokus på musiken tilltalade honom.
– Min musik och det jag gör är mer intressant än den andra delen av mitt liv. Jag trodde att det skulle vara svårare än det var, men det är ju taco-kvällar liksom, i tio dagar, säger han och skrattar.

Främst lade han krutet på förberedelserna inför inspelningen, skrev om alla låttexter till de låtarna han valt, eller fått tilldelat sig. I efterhand är det just framträdandena han har valt att titta på. Och hela första programmet, för att se hur han framställdes (”Som en pilsnerkille från Uddevalla som dricker bira och trillar in på Globen – men, visst, det kan jag vara i sammanhanget”).
– Det är framför allt det hårda jobbet innan jag minns mest. När man väl kommer dit är det bara som att spänna fast sig i en karusell och åka med. Man sover tre timmar per dygn och köttar från sex på morgonen till två på natten.

Thomas Stenström förklarar att han ändå föredrar Så mycket bättre, eller sammanhang som detta, där han faktiskt får tid på sig att prata, och utveckla sina svar. Ofta är han tyst mellan albumsläppen.
– Men jag tycker det är skitsvårt att navigera i det där. Jag förstår att det finns intresse för mig som person. Men jag skulle aldrig göra den här intervjun om det inte var så att jag skulle släppa en skiva. Sedan tycker jag att det är kul också, värsta egotrippen, säger han och erkänner med ett leende att han har mer hybris än vad han vill att det ska framstå som.

På frågan om det är någon artist han drömmer om att samarbeta med kommer ännu en bekännelse.
– Nej, ska jag vara ärlig lyssnar jag inte så mycket på musik. Jag har alltid varit ”hooked” på musik som känsloyttring, inte på någon särskild artist eller skiva. Jag lyssnar bara på min egen musik som jag håller på att skapa.

Vi avrundar. Thomas Stenström ska hem och umgås med familjen, återhämta sig ordentligt från Grammisgalan. Han kopplar gärna av med annat än musik i bakgrunden, poddar eller ljudböcker. Helt tyst vill han inte ha det. Och inte tänker han sitta still heller.